Krönika, Dagens Industri
Weeekend 28 mars
Krönika
Jan Gradvall
Farväl Falkenberg. I samband med en filmpremiär för åtta år sedan var det en vanligt förekommande tidningsrubrik. De närmaste veckorna kommer Farväl Falkenberg att bytas ut mot Falkenbergs återkomst.
Nästa lördag, 5 april, är det första hemmamatchen för allsvenska nykomlingen Falkenbergs FF. På bänken sitter nye tränaren Henrik Larsson. På läktaren sitter lagets huvudsponsor Boris Lennerhov, koncernchef för lågprisvaruhuset Gekås i Ullared.
Precis som alla allsvenska nykomlingar genom tiderna är FFF av experterna förhandstippat att åka ur igen i höst – många har också dammat av den slitna jämförelsen med Åshöjden – men lagets verkliga styrka, anfallsparet Larsson-Lennerhov, kan överraska många denna säsong.
Två dagar efter allsvenska hemmapremiären är det också säsongspremiär för tv-serien ”Ullared” där koncernchefen Boris, med sin ständigt ringande mobil, är en av huvudpersonerna.
Kanal 5 får mycket spaltutrymme för sina program med Filip & Fredrik och långkörare som ”Roomservice” och ”Arga snickaren”. De utklassas dock alla av ”Ullared” som är Kanal 5:s i särklass mest populära program. Endast landskamper med Team Zlatan lockar fler tittare till Kanal 5 än Team Boris.
Varuhuset växer också hela tiden. I fjol 4,8 miljoner besökare. Ullared är lika folkkärt som Melodifestivalen. Mina släktingar i Linköping, 35 mil därifrån, åker dit och handlar.
I dag omsätter varuhuset i Ullared mer än självaste Harrods, världens mest kända varuhus. Om Boris öppnar fickornarna lika mycket som sina kollegor i London skulle han kunna göra ett halvt Chelsea av FFF.
Det är också intressant hur viktig tv-serien varit för varuhuset. I juli i fjol skrev Dagens Industri att 2012 – ett år då tv-serien låg på is – var ett förhållandes svagt år för varuhuset. I årsredovisningen skrev bolaget: ”Under 2012 valde bolaget att avstå från exponering i tv-sända realityserien om Gekås i Ullared, det har troligen bidragit till den svagaren tillväxten under året”.
När ”Ullared” var tillbaka i rutan igen i januari 2013 avspeglades det direkt i försäljningen, vilket Boris själv följer i realtid. På sitt kontor har han ett dataprogram som visar försäljningskurvor, vara för vara, i jämförelse med försäljningen samma dag förra året.
Boris Lennerhov sade i samma DI-intervju i somras: ”När vi körde igång igen med tv-serien igen i januari (2013) sa det Pang Boom. Tillväxten gick från 4 procent i januari till 13 procent i februari. Vi har sänt 32 program i fyra säsonger nu. Det börjar bli som Hem till gården”.
Ullared som populärkulturellt fenomen, där ”Hem till gården” faktiskt börjar bli en relevant jämförelse, lär också bli ännu större i och med den nya femte säsongen som har premiär måndag 7 april.
I det mycket underhållande premiäravsnittet berättar Boris att man just byggt ut varuhuset – igen – med en yta motsvarande två fotbollsplaner. Lagom till att varhuset fyller 50 år har man just byggt ett hotell, vilket ger nya möjligheter för handlingen (och därmed varuhuset).
Boris inviger i programmet hotellet genom att klippa av ett band i form av sammanknutna lågprislakan från varuhuset. Han visar också att det endast är 260 steg från varuhuset till hotellet. Ja, produktionen tar sig tid att räkna dem.
Premiäravsnittet understryker också att ”Ullared” har fört in ett nytt ljud i Sverige.
Varje morgon är det gigantisk kö utanför varhuset med människor som står redo med sina kundvagnar. Rasslet från hundratals kundvagnar som samtidigt börjar rulla mot asfalten – the sound of Ullared – borde samplas av någon rappare som vill göra en låt om Sverige.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
COUNTRY 1
Miranda Lambert, ”Automatic”. Drottning Lambert tillbaka med försmak till kommande album. Textreferenser till analoga eran med mynttelefoner, kassettband och polaroidfoton. Tre kvinnliga låtskrivare som avsändare.
COUNTRY 2
Linda Martell, ”Color me country”. Efter att Titiyo i ”Jills veranda” dammade av Linda Martells version av ”Color me father” (i original en soullåt) återutges hennes fina album från 1970. Första svarta kvinnan på Grand Ol’ Opry-scenen.
COUNTRY 3
Brad Paisley. Det börjar bli dags att skriva Stockholm, Tennessee. Under loppet av ett par veckor har huvudstaden fått besök av Eric Church, Dixie Chicks och i tisdags Brad Paisley. Och i sommar: Dolly Parton.
+
BONUS NR 1:
Titta på bilden på Putin här intill. Den förklarar varför den efterlängtade fjärde säsongen av ”Game of thrones”, som i Sverige börjar visas på C More och HBO Nordic den 7 april, betraktas som den största populärkulturella händelsen alla kategorier denna vår. Till och med Vanity Fair har den på omslaget.
”Game of thrones” må utspelas i en fantasyvärld men den har många paralleller till vår egen tid: annektering av territorium, maktkamp på alla nivåer, fruktansvärt mycket blod. Precis som Putin har männen i serien också häst och pälskrage.
Det är inte förvånande att president Obama är ett så stort fan av ”Game of thrones” att han fått se premiäravsnittet i förväg. På hans önskan budade HBO en dvd.
För den som aldrig sett ”Game of thrones”, varför ska en vuxen människa ägna tid åt en serie om prinsessor och drakar? Det blir enklare att förstå om man jämför med ”Dallas”.
Om ”Dallas” skulle göras som ”Game of thrones” – intrigerna har flera paralleller – skulle Bobby, Sue Ellen och Jock ha halshuggits mitt i serien helt utan förvarning. Ingen tv-serie i historien har avrättat huvudpersoner lika hänsynslöst som ”Game of thrones”. Inte ens JR, vem nu det är, sitter säkert.
Under tiden skulle Pamela haft orgier på slottet, Lucy fött några drakar, samtidigt som Cliff Barnes blivit stympad. Plus att Miss Ellie hade varit man och dvärg. Vem vill missa en sådan serie?
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Filmare klagar ofta på att låg budget hindrar dem att göra vad de vill. Det finns något som är mycket värre: hög budget. Ju högre budgeten är, desto mindre blir kreatörens frihet.
Ett varnande exempel är ”Noah”, en film om Noaks ark, som får amerikansk premiär i dag och svensk premiär nästa fredag.
Efter att budgeten stormade iväg norr om 130 miljoner dollar litade inte filmbolaget längre på regissören Darren Aronofsky. Enbart budgeten för special effects på ”Noah” är tredubbelt så stor som den totala budgeten för Aronofskys senaste film ”Black swan”.
Darren Aronofksy har tagit sig stora friheter med en historia som i grunden skulle kunna ha lytt: Russell Crowe slåss mot vädret och fyller sin ark med två djur av varje sort. I Hollywood kallas det för en ”elevator pitch”, en handling så kortfattad att du hinner dra den under en hissfärd.
Men i filmen framställs Noak snarare som den första miljöaktivisten. Till The New Yorker säger Aronofsky stolt att han gjort ”the least Biblical Biblical film ever made”.
Det var dock innan testvisningarna. Filmbolaget har visat ”Noah” i olika amerikanska städer för olika intressegrupper, både kristna och judiska, som hade många synpunkter. Darren Aronofskys egen första version var 166 minuter lång .
Efter Aronofskys ovilja att göra ändra tog filmbolaget över och klippte egna versioner. I december testade Paramount till exempel en version som var endast 86 minuter lång.
Den slutgiltiga kompromissversionen som nu visas klockar in på 138 minuter. Aronofskys egen kommentar om testvisningar: ”Tio personer i ett rum som ska bestämma sig för sin favoritglass kommer att enas om vanilj”. Vaniljsmaken hade han sluppit om han fortsatt göra lika billiga filmer som ”The wrestler” och ”Black swan”.
Trivia: den vaggvisa som Russell Crowe sjunger i filmen för Emma Watson är specialskriven av Patti Smith.
Jan Gradvall