Krönika, Dagens Industri
Weekend 21 mars
Krönika
Jan Gradvall
Vad har du för musiksmak? Det tydligaste svar jag hört på den komplexa frågan är filmregissören Alexander Payne som svarade: ABR (Anything But Reggae).
Men att kunna svara på den frågan håller på att bli huvudfrågan i musikbranschen. Den musikdistributör som lyckas ge det mest precisa svaret blir framtidens vinnare.
Genom denna förskjutning av fokus, från försäljning till analys, ändras också vilka egenskaper som musikbranschen efterfrågar. Om du vill få jobb i musikbranschen i morgon – en drömbransch för många unga – är den bästa chansen att vara extremt duktig på matematik och söka in på KTH.
I Massachusetts på amerikanska östkusten finns ett företag där 70 anställda har frågan ”Vad har du för musiksmak?” som daglig arbetsuppgift . Företaget Echo Nest är grundat och driven av människor från Boston-universitetet MIT (Massachusetts Institute of Technology).
Jag loggar in på Echo Nest och blir sittande en hel eftermiddag, djupt fascinerad, med tilltagande gamnacke, trollbunden av all statistik som dyker upp.
Vad Echo Nest har uppfunnit är ett sätt att avläsa och presentera en låts DNA. Jag skriver slumpvis in The Hives och får en exakt genomgång av hur gruppens alla låtar är uppbyggda: tempo, decibel, tonart, stämning (dur eller moll) samt mer svåröversättbara faktorer som speechiness (fördelningen sång kontra instrumentalt).
Vad som blir en uppenbart är att ett axelryckande svar som ”Äh, vadå, jag gillar punkig musik med attityd” faktiskt går att bryta ned och precisera.
Det går också att upptäcka paralleller mellan olika artister man gillar. Jag trodde jag älskade ABBA och Max Martin och Elton Johns 1970-tal av helt olika anledningar, men DNA-analysen avslöjar att det finns gemensamma drag i musiksmak: moll, tempo, keyboard som bär melodierna.
Profetior om att saker och ting förbättras med datorer har historiskt sett alltid bemötts med stor skepsis. Folk avfärdade till exempel länge tanken på att en dator skulle kunna besegra en människa i schack. En människa är ju helt impulsiv och oförutsägbar! Men 1997 spöade IBM:s dator Deep Blue världsmästaren Garry Kasparov.
Echo Nest sysslar med ”mapping”, branschspråk för kartläggning. Möjligheterna med mapping, ju bättre den blir, för tankarna till Deep Blue.
I dag fnissar vi ofta åt de rekommendationer som dyker upp på Spotify eller Amazon. Men inom en inte avlägsen framtid kan det visa sig att din dator kan ge lika bra tips om expediten i en skivaffär. Veta vad du inte visste att du gillade.
Med bakgrund av detta är det ännu mer intressant vad som hände den 6 mars, en nyhet som på sin höjd bara fick notiser i svensk press: Spotify köpte Echo Nest. Slukade hela företaget.
Echo Nests 70 anställda kommer sitta kvar i Somerville, Massachusetts, men från och med nu jobba för Spotify.
Det är många som just nu slåss om streamingkakan. Google Play Music lanserades i Sverige i tisdags, men har inte lyckats göra något större avtryck i de länder den tidigare startat.
Inte heller tungviktaren Jimmy Iovines BeatMusic, en musikstjänst som fick enormt mycket uppmärksamhet vid starten i USA, men har haft svårt att få lyssnare att stanna kvar.
Fördelen som Spotify har är att de inte är fast i tänkande från den gamla musikbranschen. Som branschanalytikern Bob Lefsetz skriver: ”Jimmy Iovine lives in the land of marketing, but the kings of tomorrow (Spotify) lives in the land of data”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Matt Zoller Seitz, ”The Wes Anderson Collection” (Abrams). Efter att ha förtrollats av ”The Grand Hotel Budapest” dreglar man flera i timmar över denna coffee table-bok som i detalj går igenom alla Wes Anderson-filmer.
TV
”Berg & Meltzer i Amerika” (Kanal 5). Om Thelma och Louise hade varit smartare och i stället för att köra över ett stup gjort en deal och kunnat fakturera till ett produktionsbolag. Tv med IQ, humor och bultande hjärtan.
BOX
Elton John, ”Goodbye yellow brick road: 40th anniversary edition” (Universal). Ett av tidernas bästa och mest sålda album presenteras i boxversion. En master class i låtskrivande. Elton var granne med Gud på 1970-talet.
+
BONUS NR 1:
Det brukar vara sista säsongen av tv-serier som blir dagliga diskussionsämnen på nätet och gör tittare sömnlösa av spänning. Men HBO-serien ”True detective” lyckades bli ett fenomen redan under första säsongen. Sällan har en helt ny tv-serie hyllats så unisont. Manusförfattaren Nic Pizzolatto och regissören Cary Joji Fukunaga har kallats tv-genier, ett nytt dream team.
Men under ytan på mästerverket döljer sig ännu mer kaos och mörker än i själva handlingen. En källa i Hollywood, med insyn i inspelningen, avslöjar: ”Nic Pizzolatto och Cary Joji Fukunaga hatar varandra. Båda har stora egon och det sket sig mellan dom typ dag ett. Så till den milda grad att de inte talade med varandra under inspelningen och aldrig har träffats efteråt”.
Den som räddade den kaotiska inspelningen, med 14 timmar långa arbetspass som höll på att knäcka teamet, var Matthew McConaughey. ”Det var Matthew som höll ihop allt. Han kom i tid varje dag och såg till att det inte sket sig allt för mycket”.
Efter avslutad inspelning satt Nic Pizzolatto i New York och Cary Joji Fukunaga i Los Angeles och gjorde varsin version av det filmade materialet.
Min anonyma källa säger vidare: ”HBO vågade inte gå emellan och medla, men sade att de endast ville se en version. De löste sig genom att deras respektive redigerare satt och kohandlade via mail. ’Om du ger mig den scenen så får du den av mig’. Man kan se resultatet av detta kohandlande i serien vid några tillfällen, scener som ligger lite off”.
Efter att ha tagit del av denna bakgrund inser man att den stora fråga inför den efterlängtade säsong två av ”True Detective”, där det utlovats en helt ny historia och spelplats, inte längre är vilka skådespelare det blir, utan om säsong två överhuvudtaget blir av.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En föregångare till filmkameran var laterna magica, en apparat där man kunde projicera bilder på en vägg genom att ljusstråle lyste genom en målad glasskiva. Regissören Wes Anderson tar oss tillbaka till den ursprungliga magin. Och stelheten.
Wes Andersons filmer är som dockskåp. Denna medvetna fyrkantighet blir också mer uppenbar för varje film han gör. Medan resten av filmvärlden utnyttjar modern teknik och fokuserar på realism och rörlighet, så går Wes Anderson i rakt motsättning. Hans filmer påminner mer och mer om att sitta i en gungstol och bläddra i bildböcker.
”The Grand Budapest Hotel”, med svensk biopremiär i dag, är ett visuellt mästerverk. Dockskåpet denna gång är ett fiktivt hotell i ett fiktivt land i Europa som påminner om Tintin-albumens Syldavien och Bordurien. Humorn påminner mer om Klungan än om amerikansk humor .
Alla skådespelare i världen vill i dag jobba med Wes Anderson och han utnyttjar det maximalt i ”The Grand Budadpest Hotel”. Bland de som låter sig flyttas runt som små dockor i de uppbyggda dockhusmiljöerna finns Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton, Willem Dafoe, Jeff Goldblum och många, många fler. Alla bilder är så vackra att man vill rama in dem.
Man vill inte att filmen ska ta slut. Men redan efter 99 minuter gör den det. Förmodligen har Wes Anderson noggrant planlagt även den tiden.
Jan Gradvall