Krönika, Dagens Industri
Weekend 14 mars
Krönika
Jan Gradvall
För ett par månader sedan träffade jag Elin Unnes på tunnelbanan. Vi känner egentligen inte varandra men har suttit i ett par jurygrupper tillsammans. Hon är en av de musikskribenter jag helst läser, en egen, klar röst, med fokus på tyngre musik som black metal och death metal.
Vad vi började prata om denna gång var dock inte musik utan det Elin Unnes hade med sig. Ur hennes kassar stack det upp olika spretiga växter som sträckte ut sig i tunnelbanevagnen, alla visade sig vara giftiga.
”Det här är julros”, förklarade Elin. ”Det använde man förr i tiden mot galenskap. Man malde rötterna till nyspulver. Sen stängde man in galningen i en kista där man blåste in nyspulvret”.
Okej. Jag pekade på havrekärven som såg ut som den var lånad från en julkrubba. Varför hade hon den med sig?
”Jag hoppas på att hitta mjöldryga”, svarade Elin. ”Det är en liten parasitisk svamp som växer på säd. Den är starkt cirkulationshämmande, kan leda till kallbrand om man skördat mycket infekterad säd och gör bröd av den. Men innehåller även det ämne som Albert Hoffman syntetiserade till LSD. Det finns teorier om att den vilda häxjakten i Salem startade efter ett svårt mjöldrygautbrott. Bönderna trippade arslet av sig och såg häxor och troll överallt”.
Därefter var jag tvungen att kliva av, synnerligen nyfiken på vilka historier som kunde berättas om resten av växterna.
Detta är med denna historia som bakgrund som jag vill lindra chocken i nästföljande mening. Den intressantaste och mest lärorika bok jag läst i år är en bok om trädgårdsodling.
Boken heter ”The Secret Gardener” (Natur & Kultur), ges ut nästa vecka och när skriven av Elin Unnes.
När Elin Unnes för några år sedan fick en kolonilott i Stockholm drabbades hon av ”ett våldsamt odlingsintresse”. Hon sådde mängder av frön och började blogga om sina upptäcker under pseudonymen The Secret Gardener. Att hon skrev under pseudonym berodde på att hon tyckte det var pinsamt att hon skrev om ett ämne hon inte behärskade.
Men hon lärde sig snabbt. De kommande åren skördade Elin Unnes både växter och kunskaper. Parallellt med sina konsert- och skivrecensioner i Dagens Nyheter (tidigare i Svenska Dagbladet) skriver hon också numera i Allt om Trädgård.
Hur många minns det gamla radioprogrammet ”Trädgårdsdags” med Ulf Schenkmanis som sändes 1979 till 2004? Att läsa Elin Unnes bok känns som om att lyssna på det programmet, fast med den skillnaden att det musiklagts med metal i stället för Richard Claydermans pianomusik. Samma höga kunskapsnivå – ett helt annat tonläge.
Boken är pedagogiskt upplagd och mycket användbar, med tips om vad du ska tänka på månad för månad; jo, odling är något du kan ägna dig åt även vintermånaderna. Från januaris Nyårsnyet till decembers Midvinterblot.
I kapitlet om april står det om frön. ”Frön kräver nästan ingenting: som små tyska tågluffare har de med sig allt de behöver”.
I samma kapitel läser jag om perenna grönsaker: ”Om grönsaker är coolare än blommor så är fleråriga grönsaker Miles Davis”.
Jag har aldrig varit intresserad av odling förut, men efter att ha läst ”The Secret Gardener” börjar jag plötsligt snegla mot vår uteplats och undrar vad som där skulle funka att odla i krukor.
Elin Unnes bok ger perspektiv och sätter igång tankar. Intresset för odling går långt, långt tillbaka och får industrialiseringen att framstå som en historisk parentes. Det är i mullen vi alla förr eller senare hamnar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONSERT
Dixie Chicks, Stockholm Waterfront, måndag. Känns närmast overkligt att en av de grupper jag älskar mest i världen smygstartar sin efterlängtade comeback med ett halvdussin knappt annonserade spelningar i Europa.
RADIO
”Up north”, Rbmaradio.com. Utmärkt nätradio med Calle Dernfulf och gästerna Clea Herlöfsson och Jason Diakité. Genomgång av det bästa av ny elektronisk musik, nytt program sista fredagen varje månad.
FOTOGRAFI
David Bailey, ”Bailey’s stardust”, National Portrait Gallery. Den 76-årige fotograflegenden har själv valt ut bilder från hela sin karriär. Stod i minuter framför hans porträtt av Beatles-managern Brian Epstein.
+
BONUS NR 1:
Utmana dig själv. Tro på dig själv. Testa dina gränser. Våga det omöjliga. Fånga dagen.
Vuxna tar del av den sortens injektioner för självförtroendet genom dyra kurser. Barn får dem gratis genom ”Gladiatorerna”, ett program som utvecklats till det bästa svenska familjeprogrammet och har nypremiär i morgon lördag.
I originalversionen, som sändes 2000-2004, var ”Gladiatorerna” en tävling för arga bodybuilders. Efter att Gry Forssell tog över 2012 har det blivit ett program som i mitt hushåll betyder mycket mer än ”Melodifestivalen”. Så mycket att jag och min son åkte upp till Sundsvall och såg en inspelning.
Gladiatorerna är en samtidssyntes av ”The Avengers”-liknande superhjältar från Marvel Comics och fritidspedagoger; hårda men rättvisa. Kvinnorna i programmet är lika coola som männen. Tävlingsmomentet är på riktigt; inget fejk för dramatikens skull.
Upprepningen av de korta tydliga namnen i versaler – HERO, AMAZON, PANSAR, LYNX – blev för min son avgörande i kampen att lära sig läsa och skriva. ”Gladiatorerna” sporrar även till inre styrka.
Vårens alla lördagar är härmed inbokade.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den som arbetar i resebranschen gör klokt i att hålla sig ajour med bioutbudet. Filmer har en stor del i vilka platser vi drömmer om att resa till.
Hur många resor till den grekiska ön Amorgos har inte varit ett direkt resultat av den franska dykfilmen ”Det stora blå”? För att inte tala om hur många som satt en Tokyo-resa på önskelistan efter ”Lost in translation”. Eller drömt om att göra en vinresa i Kalifornien enligt samma rutt som i ”Sideways”.
I dag är det biopremiär för en film som kommer att sälja slut alla kvarvarande weekendresor till Rom.
”Den stora skönheten”, vinnare av Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, skapar en akut längtan efter att resa till Rom.
En man som just fyllt 65 promenerar runt bland Roms byggnader och ruiner och tänker tillbaka på till sitt liv och sina drömmar, både förverkligade och oförverkligade.
”Den stora skönheten” har många paralleller till Fellini-klassikern ”La Dolce Vita” och även andra bitterljuva italienska filmer av Rosselini, Scola och Antonioni. Ingenstans tycker man synd om sig själv lika vackert som i Italien.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
Skådespelare gör en tv-serie som till stor del baseras på deras egna liv, fast mer skruvat och med stor självdistans. Trots att skådespelarna har kvar sina riktiga namn är de inte rädda för att framställa sig själva som självupptagna.
Vi har sett många sådana tv-serier de senaste åren: från ”Simma lugnt, Larry” och ”Ulveson och Herngren” till ”The Trip”.
Gemensamt för att alla de serierna har varit att de gjorts av män. ”Doll & Em”, i Sverige visas på HBO Nordic, är gjord av två kvinnor som både skrivit manus och spelar ”sig själva”.
Emily Mortimer, senast känd från ”The Newsroom”, spelar Em, en engelsk skådespelare som blivit framgångsrik i Hollywood. Det går inte lika bra för Dolly Wells – hennes bästa vän i riktiga livet – som flyger över och blir en hennes personliga assistent.
”Doll & Em” har ramen som en komediserie, men utvecklar sig i första hand till en väldigt fin serie om vänskap. En vänskap som precis som i verkliga livet även har inslag av avundsjuka.
Jan Gradvall