Mannen som fick oss att dansa till Jacques Derrida
Scritti Politti är tillbaka. Intervju från Dagens Nyheter 12 maj 2006.
Scritti Politti
Text: Jan Gradvall
Vill man försöka förstå den moderna popmusikens utveckling finns det ingen bättre vägvisare än Green Gartside och hans bandprojekt Scritti Politti.
Ingen annan artist har lika drastiskt gått från den ena ytterligheten till den andra. Från sjuttiotalets mest anti-kommersiella alternativmusik, förpackad i fotostatkopierade skivomslag, till åttiotalets mest perfekt polerade hitlåtar.
Ingen annan har heller gjort popmusik av filosofi. Scritti Politti har på sina tidigare skivor utgått från Wittgenstein, citerat franske psykoanalytikern Lacan på en Topp 10-hit (”The Word girl”) och till och med gjort en låt med titeln ”Jacques Derrida”.
Comebackskivan ”White bread and black beer” – som ges ut på Rough Trade den 5 juni – är hemspunnen soulpop influerad av amerikanske filosofen Richard Rorty. I den radiovänliga ”Dr Abernathy” sjunger Green om ”The owl of Minerva”, en referens till Hegel.
– Nya skivan handlar om olika beroenden, säger Green. Jag har insett att jag verkligen behöver musik, jag behöver min lovers rock, hiphop och Beach Boys. Jag behöver också hoppet om att till slut finna visshet, även om det är förgäves. Och detta leder mig hela tiden tillbaka till mina filosofiböcker. Jag är inte säker på att det är bra för mig, men jag är som en hund med ett sår på benet. Jag kan inte låta bli att peta i det.
Green Gartside föddes 22 juni 1955 i Wales som Paul Julian Strohmeyer. 15 år gammal startade han och en kompis en lokal avdelning av Young Communist League, men lyckades bara värva en enda medlem.
När Green såg Sex Pistols på Anarchy-turnén 1977 insåg han att det fanns effektivare att sätt att förändra världen. Bandnamnet Scritti Politti blev en lek med italienskans ”scritti politici”, politiskt skrivande. En hyllning till den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891-1937).
Den första upplagan av Scritti Politti hade ett 20-tal medlemmar, varav bara några få var musiker. De andra utgjorde en slag tankesmedja. Alla var squatters, olagliga bostadsockupanter, i en rivningskåk i Camden. London. En kaotisk interiörbild därifrån visades upp på en EP.
Debutsingeln ”Skank Bloc Bologna” gavs ut 1978 på deras egen etikett. I texten menade Green att den verkliga punkrevolutionen 1977 ägt rum i Bologna, där våldsamma upplopp gjorde att borgmästaren ett tag förlorade kontrollen över staden.
Scritti Politti var också banbrytare inom DIY-kulturen (”do it yourself”). Bandet gick längre än alla andra genom att på omslaget till första skivan skriva ut den totala kostnaden för tillverkning samt telefonnummer till presseri och tryckeri.
Men Green blev snabbt desillusionerad av den alternativkultur där han själv lyfts fram som en ledare. Under en konsert tillsammans med Gang Of Four tidigt 1980 fick han en panikångestattack och kollapsade på scenen. Hans föräldrar, som läst om händelsen i NME, ordnade en sjukstuga i form av ett litet torp i Wales.
– Jag var sjuk, men framförallt behövde jag tänka, berättar Green i dag. Jag började skriva på vad som blev ett långt manifest. Jag läste och inspirerades av politiska tänkare och filosofer. Jag försökte utvärdera vad som hände i världen och popmusiken. Därefter bjöd jag ned de andra i bandet till Wales och bad dem läsa det.
Vad Green kom fram till i manifestet var att det bästa sättet att åstadkomma en förändring var inte att fortsätta vara alternativ, och därmed förbli förpassad till marginalen, utan att tvärtom ge sig rakt in i getingboet. Scritti Politti skulle förvandlas till ett renodlat popband, med det tydliga målet att hamna etta på listorna.
– Vi hängde alla i Rough Trade-butiken säger Green, Alla musiker brukade där sätta upp Topp 10-listor. På mina listor brukade det vara Raincoats, Slits, Delta 5, typisk alternativmusik. Men en dag kunde jag inte skriva något annat än ”Off the wall” med Michael Jackson.
– Det oberoende hade blivit ett etablissemang i sig. Det hade vuxit fram ett färdigt och godkänt indiesound, det finns fortfarande, vilket jag verkligen ogillar. Soulmusiken kändes ärligare.
Omvärlden blev chockad när de såg skivomslagen på Scritti Polittis följande singlar. I stället för svartvita bilder på squats var omslagen perfekta pastischer på några av samtidens bästsäljande produkter. ”The Sweetest Girl” paketerades som ett paket Dunhill-cigarretter, ”Faithless” som Dior Eau Sauvage, ”Asylums in Jerusalem” som Courvoiser-konjak. Och detta 20 år innan det fanns ett uttryck som bling bling.
– Geoff Travis på Rough Trade förstod vad vi ville göra, men inte många andra. Vår basist, Nial, som kom från en mer traditionell marxistisk bakgrund, hade väldigt svårt att leva med det. Till slut var det bara jag kvar i bandet.
Med albumet ”Cupid & Psyche 85” fulländande Green idén från sitt manifest. Scritti Politti bestod nu av honom själv och Fred Maher och David Gamson, två extremt drivna New York-musiker.
Uppbackad av en mångmiljonsatsning från ett multinationellt skivbolag, samt obegränsad tillgång till Manhattans dyraste skivstudior, gjorde de låtar som ”Absolute” och ”Wood Beez (Pray like Aretha Franklin)” som fullföljde planen och gick upp på all världens topplistor.
I Sveriges spelades Scritti Politti ständigt i radioprogram som ”Eldorado”. Miles Davis var så imponerad av det perfekta mentomentersvänget på ”Perfect way” att han själv spelade in en version. Och Green själv poserade som fotomodell i Vogue.
Efter 1980-talets framgångar blev 1990-talet ett förvirrat och förlorat årtionde Green försökte ta idéerna vidare genom att först inkorporera ragga (två singlar släpptes men albumet gavs aldrig ut) och sedan hiphop på albumet ”Anomie & Bonhomie” från 1999.
– Någon vecka efter att den skivan släppts ringde Geoff Travis på Rough Trade upp. Han sade att han tyckte jag hade gjort en bra skiva, men förklarade sedan varför ingen skulle höra den. Jag hade fel omgivning, fel skivbolag, fel management och därför behövde hans hjälp. Och naturligtvis hade han rätt i allt.
Sju år senare, efter många kasserade inspelningstimmar med hiphopbeats (”Jag trodde jag var DJ Premier ett tag”) är den första nya Scritti Polittti-skivan på Rough Trade redo att ges ut. Jag säger att det verkar som de har stort tålamod med sina artister.
– Jag skulle nog säga att de har ett extremt tålamod, säger Green. Elizabeth Frasier från Cocteau Twins skrev på för Rough Trade som soloartist ungefär samtidigt som jag. Under sina sju år har hon gjort klart två låtar. Man kan tycka att de borde slå oss med pinnar, men de verkar ha tid att vänta.
Green bor i dag i Hackney, en oglamorös del av London, där han bor i ett hus tillsammans med sin fru och har en liten hemmastudio. Efter alla år med duktiga studiomusiker har han gått tillbaka till ”do it yourself”-rötterna och börjat göra musik där inställningen är viktigare än perfektion. Albumtiteln, ”White bread och black beer”, har dubbel betydelse.
– När jag spelade in med svarta musiker i New York kunde de ibland säga om mina inpass, ”Man, that’s so white bread”. De menade att det lät vitt, processat, homogeniserat. Men jag gillar det, Beach Boys var min bröstmjölk. Jag fick också höra att mina melodier ibland låter som barnramsor. Jag tror det kommer från lovers rock (soulig reggae). Lovers rock är som barnramsor för vuxna.
– Titeln ”White bread and black beer” spelar också mitt liv i Hackney. För första gången känner jag en hemkänsla i kvarteren där jag bor. Jag är beroende av ett mjukt, vitt bröd som den turkiske bagaren på min gata gör. Mitt emot ligger en pub där jag på kvällarna dricker Guinness med grannar och vänner.
Efter 20 års scenskräck är Green också redo att spela live igen.
– Jag har nytt band bestående av oprövade musiker i 20-årsålderna, säger Green. Jag köpte basen till basisten, hon ägde ingen innan. Två av killarna bor i squats i östra London. Det låter verkligen rörigt och kaotiskt när vi spelar, men jag tycker verkligen om det. Jag fyller 51 om några veckor. Det känns som jag aldrig mått bättre.
(slut)