Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 mars
Krönika
Jan Gradvall
I den bioaktuella filmen ”Nebraska” möter vi män och kvinnor som spenderar många timmar på barer. När en av stammisarna måste gå på toaletten ännu en gång slår han ut med armarna och säger: ”Öl, man bara hyr den”.
Konklusionen av den insikten behöver även nå musikbranschen. Musik handlar inte längre om enstaka transaktioner. Det handlar om ett konstant flöde, med behov av ständig påfyllning. Musik, vi bara hyr den.
Det har skrivits massor om det stora skiftet från försäljning av skivor till streaming av musik. Men med undantag för branschanalytikern Bob Lefsetz, som varit inne på det i ett par av sina nyhetsbrev, har det knappt skrivits någonting om vilka konsekvenser detta kommer att få för utformningen av album.
I den gamla musikvärlden gällde det att få konsumenten att köpa ett album. När den transaktionen var uppnådd så var man hemma. Maximal exponering i butik och synlighet i tv var bästa tänkbara vapen.
Om konsumenten efter köpet upptäckte att det bara var en eller två låtar som man gillade? Och aldrig lyssnade på resten av albumet igen? Det spelade ingen roll för artisten och skivbolaget. Pengarna låg ju i själva försäljningen.
Genom musikhistorien har vi också sett hundratals exempel på storsäljande album som bara haft en eller två bra låtar medan resten varit utfyllnad. Titta bara i din egen skivsamling.
Men i den nya musikvärlden – den vi just nu lever i – går det inte längre att tjäna pengar på ojämna album. När konsumenten avgjort vilka låtar som håller så är det enbart de låtarna man fortsätter att spela: resten av låtarna blir liggande där, övergivna och oklickade.
Spotifystatistiken ljuger aldrig och i detta fall är den obönhörlig.
Vad som hänt är att klockan har vridits tillbaka till hur det var på 1950-talet och första halvan av 1960-talet, tiden innan albumet blev den främsta intäktskällan. Precis som då är det återigen enskilda hitlåtar och turnéer som artister i dag i första hand tjänar pengar på.
Vad som i dag definieras som ett framgångsrikt album är alltså inte längre ett sålt album utan ett spelat album. En radikal förändring som borde leda till många nyinsatta möten på skivbolag.
För om det ska vara någon idé för en bred popartist att göra just album ställer det helt andra krav på jämn kvalitet. Annars är det bättre att bara släppa låtar.
Att göra album där alla låtar blir spelade på Spotify är extremt svårt, men några lyckas. Två exempel aktuella är Avicii och Veronica Maggio, båda belönade med högsta betyg i DI Weekend. Ett halvår efter att deras album gavs ut så fortsätter de att ligga i topp på Spotifys albumlista. Ett annat exempel är Lorde, intervjuad i denna veckas DI Weekend.
Även de långsiktiga intäkterna förändras när streaming blir viktigare än försäljning.
Det brukade vara så att artisternas mest värdefulla fans var de som troget gick ut och köpte deras album. Detta gäller än i dag för nischade artister under superstjärnenivån.
Men när ett album säljs på cd, vinyl eller digitalt så får artisten endast betalt en enda gång, detta oavsett om köparen kanske fortsätter att spela musiken i sitt hem under resten av sitt liv.
Ponera att du älskar ”Smoke on the water” med Deep Purple. Om du i stället för att plocka fram ditt gamla vinylalbum ”Made in Japan” lyssnar på Spotify varje gång andan faller på så får Deep Purple betalt ytterligare tusen gånger under din livstid. Många bäckar små.
De mest värdefulla fansen för artister i framtiden blir de som streamar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Mig äger ingen”, släpps onsdag. Mikael Persbrandt har aldrig varit bättre. Weeping Willows-medlemmen Niko Röhlckes filmmusik kongenialt nedtonad och följsam. Slår an samma känslosträngar som bandets senaste album.
HYRFILM
”Hunger games: Catching fire”, släpps onsdag. Precis som ”Empire strikes back” en uppföljare som för ovanlighetens skull är ännu bättre än första filmen. Öppningshelgen i USA var 71 procent av publiken kvinnor.
NOVELLER
Raymond Carver, ”Där jag ringer från” (Norstedts). Apropå intervjun med Lorde (på sid XX) och hennes novellfavoriter. Missa inte Norstedts översättning av denna antologi. Påminnelse om att kort kan innehålla mer än långt.
+
BONUS NR 1:
Tre datum i slutet av november är inskrivna i svensk musikhistoria. Den 22, 23 och 24 november 2012 gjorde Swedish House Mafia tre utsålda konserter på Friends Arena i Solna.
En trio som hade släppt sin första låt under namnet Swedish House Mafia endast två år tidigare sålde plötsligt över 100 000 konsertbiljetter. Det känns fortfarande så overkligt att man knappt tror att det faktiskt hände.
De historiska konserterna på Friends Arena, oförglömliga för dem som var där, inleder filmen ”Leave the world behind”, en dokumentär om Swedish House Mafias världsturné som också blev deras avskedsturné.
Filmaren Christian Larsons dokumentär får världspremiär nästa vecka på South by Southwest-festivalen i Austin, Texas. Den 17 mars går den upp på svenska biografer.
Det är en intressant film av flera anledningar. Den som enbart hört Swedish House Mafia på radio eller Spotify har bara fått en pusselbit – Swedish House Mafia var inga skivartister i traditionell mening – men filmen fångar och förmedlar en del av den urkraft som trion kanaliserade från sitt discjockeybås. Ett bombardemang för alla sinnen.
Det är också en ovanligt ärlig musikdokumentär på så sätt att den osminkat visar sprickorna och motsättningarna i gruppen. Samhörigheten sprack någonstans mitt under världsturnén. Hårda ord fälls. Blickar bränner igenom ryggar.
En försoning kommer under den allra sista konserten i Miami i mars i fjol inför 55 000 personer, ett ögonblick som de inser att de aldrig kommer att få uppleva igen.
Film var också en viktig och integrerad del av Swedish House Mafias uttryck. Filmaren Christian Larson har varit med sedan starten. Hans tidiga filmer från små klubbar på Ibiza lades upp på YouTube och skapade bilden av gruppen. SHM-medlemmarna framställdes som världsstjärnor på YouTube innan de var det i verkligheten.
Swedish House Mafias fjärde medlem var engelske managern Amy Thompson. Hennes kommentarer i filmen understryker också vad som skiljde Swedish House Mafia från alla andra i den annars ganska personlighetslösa dj-världen.
Amy Thompson säger att Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell hade ”swagger”, attityd och karisma. De fyllde upp ett rum när de klev in i det.
Det hål de lämnat efter sig finns det ingen dj-konstellation som kan fylla. ”Leave the world behind” känns på det sättet som en skildring av en era som har sin storhetstid bakom sig.
Jan Gradvall
Fotnot: Tittar man noga kan man se mitt ansikte dyka upp ett par gånger i bakgrunden. Jag har inget med filmen eller gruppen att göra, men gjorde reportage och följde gruppen i hälarna både på Friends Arena och i Miami. Min biodebut!
+
BONUS HR 2:
Aids-skildringen ”Dallas buyers club”, med svensk biopremiär i dag, belönades med tre Oscar: bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey), bästa biroll (Jared Leto) och bästa makeup.
Det allra mest unika med filmen är dess budget. ”Dallas buyers club” gjordes för fem miljoner dollar, en tjugondel av vad som blivit en normal budget för en Hollywood-film. ”Gravity” kostade till exempel 100 miljoner dollar att göra.
De Oscarbelönade makeupartisterna hade 250 dollar att arbeta med. Resten är kreativitet och hårt arbete.
Matthew McConaughey var inför inspelningen erbjuden 15 miljoner dollar (plus 15 procent av biointäkterna) för en roll i en bioversion av tv-deckaren ”Magnum P.I.”. Han tackade nej och gjorde i stället ”Dallas buyers club” för 200 000 dollar plus en okänd del av biointäkterna.
Filmen har spelat in 31 miljoner dollar. Det var innan Oscarstatyetterna.
Att följa sitt hjärta behöver inte vara olönsamt.
Jan Gradvall