Skivrecensioner, DI Weekend

Nina Persson
Animal heart
Universal
Betyg: 2

En av Sveriges främsta artister gör efter 20 år sitt första album under eget namn och intervjuas på förhand i alla betydande tidningar. Vad kan gå fel? Svar: precis allt, om inte låtarna är på plats.

Jag tror tyvärr att detta hemmainspelade album vid årets slut kommer att vara bortglömt, utan att ha tagit fäste någonstans. Nina Persson sjunger sedvanligt suveränt, men vad som griper tag är just enbart hennes fraseringar och ordvändningar; där under finns ingenting.

Nina Persson har tidigare samarbetet med starka melodimakare (Peter Svensson i Cardigans, Niclas Frisk i A Camp). Hennes nuvarande samarbetspartners, amerikanerna Nathan Larson och Eric D. Johnson, är dock bättre på stämningar än refränger. Resultatet blir sånger som tittar på sin egen spegelbild. De kommunicerar inte.

En mer krävande A&R på skivbolaget borde ringt i varningsklockan. Det här håller inte, börja om från början. Potentialen i en solodebut signerad Nina Persson är för stor att sjabblas bort.

Jan Gradvall

Bruce Springsteen
High hopes
Sony
Betyg: 2

Romarrikets fall brukar anges till år 476. Kommer år 2014 att bli det år som i historieböckerna får symbolisera Albumrikets fall? Fallet var på gång redan 2013 men räddades tillfälligt av Daft Punk.

Men att en artist av Bruce Springsteens dignitet nu inleder 2014 med att i denna Spotifypräglade och låtdominerade era kalla denna arkivrensning för ett nytt album kan skapa samma dominoeffekt som när kejsaren Romulus Augustus avsattes. Ett ras i toppen sprider sig neråt.

Time Magazines recensent jämförde träffande ”High hopes” med Bob Dylans ”Down in the groove” och David Bowies ”Tonight”. Album med samma typ av rotande i byrålådorna, ratade låtar som putsas upp och blandas med nytt.

Överlag samma känsla av slamkrypare. En metafor som i detta fall inte har något med frågesporter att göra, utan avser just akvariefisken. En artist instängd i sitt eget akvarium som letar efter näring i rester som sjunkit ned i bottensanden.

Jan Gradvall

Eric Clapton
Give me strength: The 74/75 recordings
Polydor/Universal
Betyg: 4

Kluven till Clapton. På ett sätt är han musikens Jätteproppen Orvar, en fyrtiotalistgitarrist som blev en symbol för rockens självupptagenhet i början av 1970-talet, innan punken till slut drog i nödbromsen.

Samtidigt kan Clapton göra album som havsbrisen ”461 Ocean Boulevard”, släppt sommaren 1974, döpt efter adressen Miami-inspelningsstudion Criteria. ”461 Ocean Boulevard” är ett typexempel på den av mig själv uppfunna genren ”album som låter som omslaget ser ut”.

Clapton sitter där i Miami-solen. Han har just blivit kvitt sitt heroinmissbruk, använder blues som krycka och terapeut, sjunger en låt av Bob Marley (som få i västvärlden hade hört 1974) och sjunger ballader som ”Please be with me” och ”Give me strength” så att man får Zlatan-hud på underarmarna. Han får sånghjälp av Yvonne Elliman som två år senare i samma studio spelade in ”Saturday night fever” med Bee Gees.

Jag köpte det här albumet som 11-åring, omedveten om att det var producerat av Atlantic-geniet Tom Dowd, och upptäcker att jag fortfarande kan det utantill. Nu inleder det en väldigt fin box med Claptons samlade inspelningar från perioden 1974 och 1975.

Jan Gradvall

Rosanne Cash
The river & the thread
Blue Note
Betyg: 4

När jag intervjuade Quincy Jones i DI Weekend i höstas berättade han att Duke Ellington givit honom en lapp där han skrivit: ’Det är vi två som avkategoriserar amerikansk musik. Det finns bara två kategorier musik att bry sig om, bra och dålig”. Den avkategoriseringen börjar nu bli verklighet i den genre som kallas americana, en genre där gränserna suddas ut mellan blues, jazz, country och folkmusik. Genrelösheten fullbordas när countrysångerskan Roseanne Cash ger ut sitt nya album på Blue Note, tidernas mest kända jazzetikett. 58 år gammal har Roseanne Cash gjort sitt bästa album, en musikalisk road movie. Allra bäst är bonusspåren. Strålande tolkningar av två av den amerikanska rotmusikens inte bästsäljande men viktigaste artister, Townes Van Zandt och Jesse Winchester.

Jan Gradvall