Krönika, Dagens Industri
Weekend 17 januari
Krönika
Jan Gradvall
Vorsprung durch Technik. Försprång genom teknik. Det är Audis slogan. Som DI:s Henrik Mitelman skrev i en krönika vid årsskiftet om finansåret 2014 så är det också en slogan som beskriver Tyskland som enligt Mitelman ”producerar precis det världen behöver”.
Vorsprung durch Technik skulle också kunna vara en titel på ett album med den tyska gruppen Kraftwerk. På tisdag har Moderna Museet vernissage på utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”. Samma kväll gör den tyska gruppen också den första av fyra utsålda konserter på Cirkus i Stockholm.
Vill man få ett försprång in i teknikens 2014 är det där man ska vara. En Kraftwerk-konsert är det minst tråkiga men mest givande och hoppfulla framtidsseminarium man kan bevista.
I rockvärlden bemöttes Kraftwerk länge med skepsis och avfärdades som kyliga. I dag har vinden vänt och Kraftwerk ses nu inte bara som en av populärmusikens viktigaste artister, med avgörande inflytande på hiphop och techno, utan tillhörande 1900-talets främsta konstnärer alla kategorier.
Jag var på plats på Museum of Modern Art i New York 2012 när Kraftwerk, fick sin rättmätiga plats jämte Picabia och Picasso. Mitt bland museets målningar och skulpturer framförde Kraftwerk sina åtta album, ett per kväll, med förbluffande grafik i 3D. Sedan dess har Kraftwerk rest runt på flera museum i världen med samma upplägg.
Moderna Museets utställning är en vidareutveckling av det projektet. Kraftwerks motor Ralf Hütter har själv varit inblandad i utställningen. Curatorn Jo Widoff på Moderna Museet säger: ”Kraftwerk har i mer än fyra årtionden utforskat relation mellan människa och maskin. I salarna på Skeppsholmen blir Kraftwerks 3D-installation till en elektronisk och konceptuell dialog med den tidiga modernismen”.
Teknik och framåtrörelse har varit återkommande teman för Kraftwerk ända sedan starten.
För grundarna av Kraftwerk fanns det ingen möjlighet att blicka bakåt. Ralf Hütter föddes i Tyskland 1946. Hemlandet låg i ruiner. Tysk kultur var kontaminerad och omöjlig att referera till. Populärkulturen tillhörde Amerika.
För att komma vidare skapade Kraftwerk ett kulturellt år noll. En av få saker i Tyskland som överlevde Tredje Riket var konstruktionen av Autobahn. Det var där Kraftwerk började.
Medan amerikanska popgrupper som Beach Boys sjöng om surfingbrädor och flickor, så sjöng Kraftwerk om att åka Volkswagen och Mercedes på perfekt byggda motorvägar och transeuropeiska järnvägar – utan att titta i backspegeln. Som Ralf Hütter sade i en tidig intervju: ”Vi kan inte förneka att vi är från Tyskland”.
Kraftwerk förstod också mycket tidigt (”Computer world”, 1981) att digitala motorvägar skulle bli lika viktiga som de fysiska.
Bland de som ska se Kraftwerk på Cirkus är Sveriges handelsminister Ewa Björling. ”Jag har älskat Kraftwerk ända sedan tonåren”, säger Ewa Björling. ”Kanske har det att göra med att jag är forskare i grunden. Vad jag gillar är att det är experimentell musik, ny musik.”
Utmärkande för Kraftwerk live är också värmen och lekfullheten. Andra artister låtsas som att det är live, fast det mesta i själva verket är förprogrammerat. Kraftwerk gör tvärtom. Medlemmarna gör allt för att framstå som knapptryckande robotar men improviserar i smyg och låtarna låter olika varje kväll. Vorsprung durch Technik.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Blue Jasmine”, i butiker denna vecka. En av Woody Allens genom tiderna bästa filmer. Cate Blanchett står för 2013 års i särklass starkaste skådespelarprestation. Magnifik.
BOK
John Niven, ”Straight white male” (William Heineman). En av de bästa romaner jag läst om dödsångest och manlighet. Och fruktansvärt roligt skriven. Språkligt i klass med Caitlin Moran. Magnifik.
BLUES
Lizzie Miles, ”A good man is hard to find”. För mig helt okänd bluessångerska från New Orleans, återupptäckt av Woody Allen i ”Blue Jasmine”. Lizzie Miles (1895-1963) växlar mellan engelska och franska. Magnifik.
+
BONUS NR 1:
HBO har spelat ut trumf redan i öppningen av 2014. En ny mycket lovande dramaserie om poliser i amerikanska södern, ”True detective”. Plus en strålande start på säsong tre av ”Girls”, där Lena Dunham understryker att hon är en amerikansk relationsskildrare i klass med Woody Allen.
Men den allra bästa serien i HBO:s 2014-utbud flyger in under radarn: ”Looking”, en gayserie i San Fransisco som på förhand fått liten uppmärksamhet men förtjänar att bli en av årets mest omtalade.
Att en gayserie i första hands ses riktad till en gaypublik säger en del om de fördomar som fortfarande finns. Ungefär som att tro att ”Downton Abbey” bara skulle intressera tjänstefolk och godsägare.
”Looking” har kallats en gay ”Girls” eller en gay ”Sex and the city”. Premissen är densamma: en liten tajt grupp vänner och deras liv i en pulserande storstad. Med många sexscener.
Men ”Looking” är, trots 30-minutersformatet, inte en komediserie med kulsprutedialog, utan en dramaserie i långsammare tempo. De tre huvudpersonerna brottas med samma högst allmängiltiga existentiella ångest: vad ska man egentligen göra av sitt liv när 30 närmar sig 40 och tiden rinner iväg?
Manusförfattaren Michael Lannan har skapat tre komplexa karaktärer, med både sympatiska och osympatiska sidor, som man tror på och vill följa. Serien utspelas på plats i San Fransisco, med stöd av staden själv, ovanligt för tv-serier: tidigare San Fransisco-serier har filmats i Los Angeles.
Michael Lannan säger i en intervju att en förebild varit ”The Wire” och dess skildring av Baltimore: en serie där staden och dess invånare flyter samman.
”Looking” visar även fingertoppskänslighet i musikläggningen. Ett avsnitt avslutas med houseduon The 2 Bears. Ett annat med Sylvesters gayanthem ”I need somebody to love tonight”
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Helgen den 31 januari till 2 februari invigs Umeås kulturhuvudstadsår. En huvudanledning till att Umeå fick utmärkelsen var stadens utlovande satsning på kultur från Sápmi, det nordsamiska ordet för Sameland, ett område som länge varit förbisett av Stockholmsbaserade medier men skapar allt större nyfikenheten inom populärkulturen.
Kulturhuvudstadsåret får draghjälp av SVT som på måndag 20 januari 22.15 inleder en ny säsong av ”Sápmi Sessions”, en serie med musikaliska möten mellan samiska musiker och musiker från resten av Sverige.
I premiären blir det ett möte Loreen mellan Ingá-Máret Gaup Juuso. Höjdpunkter bland övriga möten. 3 februari: Ane Brun möter Mari Boine. 3 mars: Hiphopduon Mohammed Ali och producenten Mack Beats möter Slincraze. 20 mars: Linnea Henriksson möter Syskonen Rundberg.
Musikstudion i Vássijávri, där inspelningarna görs, sköts av Tobias Fröberg, en av Sveriges främsta popproducenter.
Producenter för programmet är Lisa Kristensen från Katutokeino (kommun i Finnmarks fylke i Norge) och Henrik Burman som även arbetar med SVT:s musksajt PSL.
”Det redaktionella mötet har varit helt avgörande för det här projektet”, säger Henrik Burman. ”Jag är sjukt tacksam över att fått uppleva Sápmi och att få lå lära mig så mycket nytt. Vi gjorde förproduktionen i Kiruna och klippte sen i Stockholm. Våra fotografer och researchers kommer från olika delar av landet och från Sápmi som Mettäjrvi och Karesaundo. Möten mellan artisterna är inte friktionsfria, men det är också det som gör det intressant”.
Jan Gradvall