Krönika, Dagens Industri
Weekend 29 november
Krönika
Jan Gradvall
För att komma till Sveriges ledande inspelningsstudio tar man tunnelbanan till röda linjens ändhållplats, Norsborg. Resan dit har gett studion dess namn, Redline.
Det är måndag morgon. Bröderna Salla och Masse Salazar öppnar de fyra låsta dörrarna till den betongbunker som ligger under en skola. Medan Masse sätter igång kaffebryggaren, tänder Salla en sticka med rökelse som han sticker ned i ett träskrin. Röken ringlar sig upp mot en helgonfigur.
”Det är Sankta Cecilia, musikens helgon”, säger Salla. ”Man vet aldrig. Jag inleder varje ny vecka så här”.
Sankta Cecilia har hittills vakat väl över bröderna Salazar. I morgon lördag 19.00 sänder SVT2 dokumentären ”Bröderna Salazar”, obligatorisk att se om man är det minsta intresserad av svensk musik och samhällsutveckling.
I dokumentären berättas resan bröderna som gjort, från ankomsten till Sverige som flyktingar från Chile till det tidiga 1990-talet då de revolutionerade svensk musik The Latin Kings.
Men egentligen är den andra halvan av historien, återkomsten på 2010-talet, ännu mer imponerande än den första.
Efter att The Latin Kings upplöstes jobbade de i flera år på fritids för att få det att gå runt. Salla och Chepe startade sedan skivbolaget Redline och började tillsammans sin lillebror Masse göra musik tillsammans under namnet Salazar Brothers.
En svart väggmålning med namnet Salazar Brothers i vitt är också det första som möter en när man kliver in i studion. På en annan vägg har de målat Olof Palme. ”I Chile har man muralmålningar med olika budskap, graffiti är en naturlig fortsättning på det”.
Chepe har i dag trappat ned från musiken och jobbar på Acnes lager. Det finns även en Salazar-syster som jobbar som undersköterska i Huddinge.
Salla och Masse slår sig ned i varsin kontorsstol, rullar fram till sina laptops och börjar göra vad de gör varje dag i långa arbetspass – skapa ny musik. Om man vill skåda in i svensks musiks framtid är det här man ska vara en måndagmorgon.
På ett liknande sätt som Metronomestudion på Karlbergsvägen på 1970-talet, då producenter som Anders Burman och Abba skrev nya kapitel i svensk musikhistoria, är det i dag Redline som leder utvecklingen i svensk populärmusik. Masse Salazar fick en Grammis som årets producent 2012.
Redline är också bland de första som tagit konsekvenserna av albumformats död och i stället fortlöpande släpper nya låtar direkt på Spotify. ”Unga lyssnar inte på album längre”, säger Salla. ”De vill ha ny låtar hela tiden. På så sätt är musikscenen på Jamaica än mycket större inspirationskälla för oss än den amerikanska. Där ger man ut musiken så fort den är klar. Hela tiden nya fräscha beats”.
Bröderna Salazar leder också utvecklingen vad det gäller strategi och marknadsföring. I dag fredag avslutar de kampanjen ”Röd November” med att släppa en EP med Linda Pira.
Dessförinnan har de under flaggan ”Röd November” släppt nya låtar med sina artister Labyrint, Amsie Brown, Dani M och Mohammed Ali. Alla musiksläppen marknadsfört effektivt av Redline och artisterna själva på Instagram, Facebook och Twitter.
Lyssnarsiffrorna visar också att det fungerar. Den Salazar-producerade låten ”När solen går ner” med Aki och Kapten Röd har spelats på Spotify svindlande 27 miljoner gånger. ”Med Spotify kan man se exakt vad folk vill lyssnar på, inte vad media och radioproducenter tycker att folk borde lyssna på”, säger Salle.
Masse lyssnar inte längre när Salla och jag pratar. Han har börjat göra ny musik.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
REDLINE 1
Mohammed Ali, ”Vi e familj”. Sveriges bästa duo blir bara bättre. Genial pianoslinga, episk refräng. På B-sidan ”Rapstjärna” samplas ”Uppdrag granskning”-inslaget med rektorn som förfasar sig över hiphop.
REDLINE 2
Dani M, ”Agenda”. Dani M följer upp sommarens stora hit ”Naiv” (8 miljoner spelningar på Spotify) med en politisk karibisk låt där Redline bryter ny mark med att föra in salsainfluenser. Dani M:s pappa spelar slagverk.
REDLINE 3
Linda Pira, ”Knäpper fingrar”. Ett av fem nya spår på den utmärkta EP som släpps i dag, fredag. Kompet, attityden, den språkliga innovationen (uttalet av ordet ”medioker”!). Det är bara att applådera. Linda Pira är en stjärna.
+
BONUS Nr 1:
Produktionskostnad: 300 000 dollar. Intäkter: 70 miljoner dollar. Skräckfilmen ”Alla helgons blodiga natt” blev filmregissören John Carpenters genombrott och ringade in hans geni: en mästare på att göra väldigt mycket men väldigt små medel.
Cinemateket i Stockholm hyllar i december och januari den 65-årige och kroniskt underskattade John Carpenter – en regissör som aldrig platsat i filmens finrum –med att visa hansbästa filmer från perioden 1976-1982: ”Attack mot polisstation 13” (1976), ”Alla helgons blodiga natt” (1978), ”Flykten från New York” (1981) och ”The Thing” (1982).
Effektiviteten i John Carpenters tidiga filmer har heller inte undgått Hollywood. Inte mindre fyra av John Carpenters filmer har nyinspelats på 2000-talet. En ny inspelning av ”Flykten från New York” är även på gång för 2014.
Ingen av nyinspelningarna har dock varit i närheten av nerven i John Carpenters original. För den som inte bor i Stockholm är ”Alla helgons blodiga natt” den enda av filmerna som inte finns på Netflix, men leta i videoaffärens dammigare hörn. Särskilt efter ”The Thing”, en av mina favoritfilmer genom tiderna.
John Carpenter gjorde även musiken till sina filmer. Hans minimalistiska soundtrack, till synes ofta spelade med ett pekfinger på piano eller synthesizer, har haft mycket stort inflytande på dagens elektroniska musik, från techno till hiphop.
Soundtracket till ”Assault on Preinct 13” har precis återutgetts på skivbolaget Death Waltz med ny omslagstext av John Carpenter. Förutom cd finns även vinyl (vaniljfärgad) pressad på 45 varvs hastighet för maximal ljudkvalitet.
”Assault on Precinct 13” har samplats av Afrika Bambaataa och Terranova & Tricky. Musiken till ”Alla helgons blodiga natt” har samplats av J. Dilla, Notorious BIG, Dr Dre och minst 40 andra artister.
Jan Gradvall
+
BONUS Nr 2:
Alla som i mitten av 1980-talet var på ett discotek har minnen av ”Take my breath away”, en klassisk tryckare; en melodramatisk ballad som delade upp lokalen i de som fick hångla och de som inte fick det. Alla på discoteket hade också sett filmen den var ledmotiv till, ”Top Gun”.
Men vad är egentligen historien bakom låten? Hur många kommer ens ihåg bandet som sjöng (Berlin)? Det gör SVT:s Magnus Broni som låter det första programmet i nya omgången av utmärkta serien ”Hitlåtens historia”, sänds måndag den 2 december, handla om ”Take my breath away”.
Och historien bakom tar andan ur en lika mycket som låten. Den blonda sångerskan i bandet, Terri Nunn, var en skådespelare och Penthouse-modell som var erbjuden rollen som Lucy i ”Dallas”. Hon tackade nej för att i stället satsa på en sångkarriär. Hon inleder programmet med att säga att när hon gjorde sångpålägget till ”Take my breath away” hade hon inte haft sex på fyra år, vilket ger kontext till all längtan och åtrå hon lägger in i låten.
”Take my breath away” skrevs dock inte av Berlin-medlemmarna själv utan av Münchenmustaschmästaren Giorgio Moroder. Texten skrevs av Giorgio Moroders bilmekaniker, Tom Whitlock, som fick uppdraget efter att ha lagat Moroders Ferrari. Bara i Hollywood.
Alla avsnitten av ”Hitlåtens historia”:
2 december: ”Take my breath away”, Berlin.
16 december: ”Blue Monday”, New Order.
23 december, ”Killing me softly”, Fugees, Roberta Flack
30 december, ”Wind of change”, Scorpions
6 januari: ”Praise you”, Fatboy Slim
13 januari: ”Black hole sun”, Soundgarden
Jan Gradvall