Krönika, Dagens Industri
Weekend 22 november
Krönika
Jan Gradvall
På nyårsafton 1984 var trummisen i Def Leppard, den då 21-årige Rick Allen, inblandad i en svår bilolycka i sin hemstad Sheffield och förlorade sin ena arm. Om man försöker spåra rötterna till det svenska låtskrivarundret är det osannolikt nog där man ska börja.
I snart 15 år har jag skrivit om och själv blivit intervjuad om det svenska låtskrivarundret. Jag har intervjuats i dokumentärer i radio och tv (senast ”Nineties”) och hjälpt utländska kollegor för att förstå varför det numera är svenska låtskrivare som skriver de största hitlåtarna i världen.
Vad jag slutligen lärt mig efter all research är att rottrådarna leder tillbaka till just den där ödesdigra nyårsnatten i Sheffield.
Def Leppard befann sig mitt i arbetet till uppföljaren till sitt stora genombrottsalbum ”Pyromania” , en inspelning som delvis på grund av Rick Allens olycka tog över tre år att slutföra.
För att kunna fortsätta spela trummor med bara en arm utvecklade Rick Allen en ny spelstil. Def Leppard och deras producent Mutt Lange utvecklade parallellt ett helt nytt sound som avvek från deras tidigare mer traditionella hårdrock. Förebilden var Michael Jacksons ”Thriller”.
Resultatet blev ”Hysteria”, ett album som när det släpptes hösten 1987 lät så annorlunda mot all annan musik att det tog ett år innan det började sälja på allvar. Därefter rusade det i väg mot 20 miljoner sålda exemplar.
När Denniz, Pop, Max Martin och deras kollegor spelade in alla hitlåtar i legendariska Cheiron-studion vid Fridhemsplan från 1993 till 2000 var ”Hysteria” en av de största inspirationskällorna.
Den för evigt saknade Denniz Pop (1963-1998) var i grunden discjockey. Han verkade i en värld med klubbmusik som disco, house och hiphop, men de han samlade omkring sig i studion var nästan alla andra gamla hårdrockare.
Max Martin, som i dag skrivit ofattbara 16 listettor i USA, var långhårig sångare i It’s Alive. Def Leppards och Mutt Langes förvandling från hårdrock till elektronisk pop var därför en perfekt inspirationskälla. Vad Cheiron gjorde – vilket förändrade pophistorien – var att ta storslagna hårdrockrefränger och placera dem i en dansmusikkontext. Lyssna på Britney Spears ”Baby one more time” och Backstreet Boys ”I want it that way”. Refrängerna är hårdrock.
När jag för några år sedan frågade Andreas Carlsson, en av Cheirons lärljungar, berättade han hur mycket de studerade ”Hysteria”. ”Versen till ’Pour some sugar on me ’tog sju dagar att spela in. Mutt Lange ändrade hastigheten på bandspelaren och försökte på alla möjliga satt få fram sångtagningar där varenda konsonant hade betydelse. Så jobbar en visionär.”
Förra veckan var tunge New Yorker-journalisten John Seabrook i Stockholm för att skildra om det svenska låtskrivarundret. Att en tidning som New Yorker skickar en reporter till Sverige säger en del om ett fenomen som bara växer.
John Seabrook besökte den nedlagda Cheiron-studion. Han fick inte intervjua Max Martin, som tackar nej till alla intervjuer, men pratade med alla andra runt omkring.
Reportaget i New York publiceras inte förrän 2014 men på hemvägen skrev John Seabrook två inlägg på Twitter som ger en föraning om innehållet. Tweet nr 1: ”Vad jag lärde mig i Sverige: tricket är att skriva ledsna låtar som låter glada och glada låtar som låter ledsna”. Tweet nr 2: ”Det är de irriterande partierna i en popsång som gör att den stannar kvar i ens huvud”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KLUBBKVÄLL
Jamie xx & Axel Boman, Under Bron, Stockholm, fredag 22.00-05.00. Sällsynt tillfälle att höra DJ-set från musikgeniet från trion The xx. Samma natt: Axel Boman, aktuell med strålande albumet ”Family vacation”.
JUBILEUM
Benjamin Britten (1913-1976). Den brittiske tonsättaren skulle fyllt 100 år i dag 22 november. Hylla med att se Wes Andersons film ”Moonrise Kingdom” där Benjam Brittens musik har en huvudroll, särskilt barnoperan ”Noye’s Fludde”.
FÖRFATTARE
Raymon Carver, ”Där jag ringer ifrån” (Norstedts). Efterlängtad översättning av den moderna novellens mästare vid sidan av Alice Munro. Musikern Lloyd Cole har hämtat mycket från noveller som ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”.
+
BONUS NR 1:
Många amerikanska komiker följer samma omloppsbana. De börjar som ståuppkomiker som anses för kontroversiella för att nå den stora massan. Därefter får de ett eget tv-program och extremt välbetalda långfilmsroller, vilket leder till att deras udd och originalitet mals långsamt ned.
Det är därför så glädjande att se 42-åriga Sarah Silverman tillbaka där hon en gång började. Nya HBO-specialen ”Sarah Silverman: We are miracles” är inspelad på en minimal klubb med plats för 39 personer.
Som tittare känns det som man sitter lite för nära henne. Och Sarah Silverman är precis så briljant – så obehagligt briljant – som när hon slog igenom. När man skrattar så tittar man sig nervöst omkring och undrar om det är verkligen ok att skämta om sådana saker.
Ett huvudtema hos Sarah Silverman förblir hennes judiska bakgrund. I den nya HBO-specialen säger hon att hon växte upp i ett icke-religiöst hem i ett område i New Hampshire där det bodde få judar. Hon berättar att hon i tredje klass blev anklagad av sina klasskamrater för att vara delaktig i mordet på Jesus.
Andhämtningspaus. Det finns många vägar en estradör skulle kunna välja därefter, alla med risk att döda stämningen. Ingen av dem attraherar Sarah Silverman som i stället väljer den ännu svettigare vinkeln: ”Kom igen, det var inte så att vi dödade Jesus när han var bäbis. Vi lät honom leva ända tills han var 33. På den tiden var det ett långt liv. He had quite a run. Och, dessutom, om vi inte hade dödat honom så hade han aldrig blivit känd”.
Det finns bara en Sarah Silverman. Vad mycket fattigare tv:n skulle vara utan henne.
HBO-specialen ”We are miracles” har amerikansk premiär på lördag. I Sverige premiärvisas den redan dagen efter på C More.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Filmuppföljare är en ökänd genre: andra filmen blir nästan alltid sämre än den första.
Men det finns undantag. Det mest kända är kanske ”Empire strikes back” (”Rymdimperiet slår tillbaka”), en uppföljare som både publik och kritiker var eniga om var ännu bättre än föregångaren ”Star wars” (”Stjärnornas krig”.
Förväntningarna på den andra ”The Hunger Games”-filmen flerdubblades därför när flera amerikanska kritiker har jämfört den med just ”Empire strikes back”.
Och precis det lyftet sker. Ettan: bra. Tvåan: wow.
I huvudrollen befäster Jennifer Lawrence vad vi redan misstänkte: hon är 2010-talets största filmstjärna. Filmduken är hennes.
Jan Gradvall