Skivrecensioner, DI Weekend

Gnarls Barkley
Titel: St. Elsewhere
(Warner)
Betyg: 5

Det här är den smartaste och modernaste och originellaste och bästa skiva som går att köpa den här våren. Gnarls Barkley är en nystartad popduo bestående av Cee-Lo (Thomas Calloway), en rappare från Atlanta-bandet Goodie Mob, och Danger Mouse (Brian Button), som blivit känd som 2000-talets mest kreativa producent.

2004 gav Danger Mouse på eget bevåg ut ”The Grey Album”, en mix av acapellaversioner från Jay-Z:s ”The Black Album” ovanpå samplingar från The Beatles ”The White Album”. Skivan stoppades från utgivning av EMI, som sitter på Beatles-katalogen, men spred sig över nätet och utsågs till det årets bästa skiva av Entertainment Weekly. ”The Grey Album” är i dag till och med eget uppslagsbord på Wikipedia.org. Danger Mouse var även den musikaliska motorn bakom The Gorillaz lysande andra album från i fjol.

Vad Danger Mouse gör med popmusiken kan jämföras med vad Pixar gjort med den animerade filmen. Genomförandet är så modernt – förbättringen så radikal – att allt annat vid en jämförelse framstår som endimensionellt. Och projektet Gnarls Barkley är Danger Mouses motsvarighet till Pixar-mästerverket ”Toy Story 2”.

Om det går att hitta bilder för musiken är det just en leksaffär som väckts upp mitt i natten och fått eget liv. Gnarls Barkley leker med ljud och rytmer från svart och vit musikhistoria på ett sätt som ömsom för tankarna till Outkast, ömsom till Fine Young Cannibals.

Gnarls Barkelys debutsingel ”Crazy” spelas redan oavbrutet i svensk radio. ”Crazy” skrev även musikhistoria i England häromveckan då den blev första singel som gick direkt in på första plats på singellistan enbart baserad på nedladdningsförsäljning. Albumet ”St. Elswhere” släpps i England denna vecka. Enligt direktiv från internationella Warner får Sverige inte ge ut den förrän 24 maj. De kommer att tvingas ändra det beslutet.

Jan Gradvall

Bruce Springsteen
Titel: We Shall Overcome, The Seeger Sessions
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Om du inte med oss är du emot oss. I filmen ”Good night, and good luck” drogs subtila men tydliga paralleller mellan George W. Bushs sätt att bemöta kritiker och patriothetsen under 1950-talets McCarthy-era. Bruce Springsteen gör samma koppling genom att nu damma av sånger Pete Seeger. På 1950-talet dömdes fredsaktivisten Seeger som kommunist och bojkottades under lång tid av skivbolag, konsertarrangörer och publik.

Bruce Springsteen har inte valt Pete Seegers mest kända sånger. Här finns varken ”If I Had A Hammer”, ”Where Have All The Flowers Gone” eller ”Turn! Turn! Turn!” som The Byrds hade en listetta med 1965. Springsteen har i stället valt spridda gamla amerikanska folksånger som Seeger tolkade på sina skivor, ”the ones that I heard in my own voice”.

I rockhistorien har Pete Seeger fått en otacksam skurkroll som mannen som försökte hugga av sladden när Bob Dylan började spela elektriskt. Genom Springsteens inspirerade och rikt orkestrerade inspelningar – satta i en tagning, utan repetitioner – återupprättas Pete Seegers status som en allsångsledare för alla tider.

Jan Gradvall

I’m From Barcelona
Titel: Let Me Introduce My Friends
(EMI)
Betyg: 3

Sverige är en nation av körsångare. Med osannolika I’m From Barcelona, ett svenskt popband med 25 medlemmar, tas ett första steg för att förena den svenska körsångtraditionen med popmusiken. I’m Barcelona kanaliserar ett behov att sjunga tillsammans som uppenbarligen är lika starkt även hos yngre generationer som inte växt upp med Kjell Lönnå. Rapporter från bandets konserter vittnar om att det ibland är svårt att avgöra var publiken slutar och bandet börjar. Naivismen hos bandet kan stundtals kännas så något ansträngd, men i melodier som radioplågan ”Treehouse” är det bara att kapitulera.

Jan Gradvall

John Peel and Sheila
Titel: The Big Pig’s 78s
(Trikont/Border)
Betyg: 3

Musikvärlden försöker fortfarande förstå det obegripliga i att den engelske radiodiscjockeyn John Peel – den uthålligaste entusiasten av alla – rycktes bort i en hjärttack 25 oktober 2004. Brian Eno har kallat John Peel för ”den viktigaste personen i den brittiska musikindustrin de senaste 48 åren”.

Precis när John Peel gick bort höll han och hans fru Sheila på och sammanställde en samlingsskiva med Peels privata samling med 78-varvare. I hans radioprogram fanns ett stående inslag, ”The Big Pig’s Big 78”, där hans fru (som själv kallade sig den stora grisen), presenterade kvällens utvalda gamla stenkaka.

Resultatet har blivit en bisarr en samling med 23 repiga stenkakor från 1908 till 1955 som visar att begreppet indie fanns långt innan popmusiken föddes.

Jan Gradvall