Krönika, Dagens Industri
Weekend 4 oktober
Krönika
Jan Gradvall
En måndag 1972 förändrades svensk populärmusik. Två artister som kom att dominera svensk pop i decennier framåt släppte av en märklig slump sina debutalbum på samma dag.
Den ene var Tomas Ledin, då 20 år, som intervjuas i detta nummer av DI Weekend. Den andre var Ted Gärdestad, då 16 år, som gav ut albumet ”Undringar”.
Sommaren 1972 spelade också de bägge debutanterna på Visfestivalen i Västervik. Där fick de uppträda innan två av sina idoler, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.
Det är fascinerande hur svensk pophistoria fortfarande är som ett uthällt 10 000-bitarspussel där man hittar nya bitar som passar ihop.
Inget av ovanstående har jag läst i någon bok. Det var Tomas Ledin som berättade det när vi åkte bil längs Höga kusten.
Jag kände heller inte till vad Janne Schaffer berättade när jag i söndags satt bredvid honom på ett flygplan från Bokmässan i Göteborg tillbaka till Stockholm.
Gitarristen Janne Schaffer är en av de viktigaste musikerna i svensk populärmusikhistoria. Hans namn dyker upp överallt. Att han spelar på både Tomas Ledins och Ted Gärdestads debutalbum säger en del. ”Men jag hade ingen aning om att de släpptes samma dag”, sade Janne Schaffer på rad 12 i Malmö Aviation-planet.
Ted Gärdestads debutalbum ”Undringar” från 1972 är ett exceptionellt album på många sätt. Albumet är också högaktuellt.
En av låtarna på albumet är ”Så mycket bättre”, en låt som fått ett andra liv på 2000-talet som signatur till programmet ”Så mycket bättre” vars fjärde säsong börjar på TV4 den 26 oktober.
Ted Gärdestads ”Undringar”, inspelat 1971, utgivet 1972, är också – och detta är en avgörande pusselbit för helhetsbilden – det första album där ABBA spelar tillsammans. Janne Schaffer berättade att det är precis samma musiker på ”Undringar” som på ABBA:s debut ”Ring ring” från 1973.
Förutom bandet med bland andra Janne Schaffer känner man också igen körsångerskorna på Ted Gärdestads album: Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad. Man känner också igen producenterna: Björn Ulvaeus och Benny Andersson
I samband med årets 40-årsjubileum av ”Ring ring” anordnas den 13 oktober en frågestund på ABBA-museet. Ingen av ABBA-medlemmarna deltar men däremot bland andra just Janne Schaffer och Claes af Geijerstam.
En annan pusselbit: Claes af Geijerstam var ljudtekniker på ABBA:s turnéer.
Ytterligare en pusselbit: Tomas Ledin var med i kören på en av ABBA:s världsturnéer. Tomas Ledin lärde sig imitera både Björns, Fridas och Agnethas röster (”Agnethas falsett var inte lätt, men jag fixade det”) och fyllde ut i körerna. Det säger en del om Tomas Ledins kapacitet som sångare.
När jag satt och pratade med Janne Schaffer på rad 12 i flygplanet berättade han plötsligt: ”Jag och Björn (Ulvaeus) träffades när vi pluggade på universitetet runt 1969-1970. Det var ett sånt vakuum i svensk musik då. Vågen med sextiotalspop hade dött 1968, sen hände ingenting på flera år. Så vi tänkte båda att det kanske var dags att tänka på en ny karriär. Jag läste företagsekonomi”.
När ABBA släppte sitt debutalbum ”Ring ring” 1973 fick det stryk på listorna av ett instrumentalalbum: Jannes Schaffers solodebut. Albumet hade titlar som ”Jordbruksmaskinen” och ”Vindarnas madrass” men låg etta på Kvällstoppen sex veckor i sträck.
Janne Schaffer rörde runt i sitt flygplanskaffe: ”Som du förstår var det lite annorlunda då 1973”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Saturday night live”, Kanal 9, 23.15 lördag. Magnifik säsongspremiär med Tiny Fey som gästvärd och Arcade Fire som musikgäst. Parodin på ”Girls” är en klassiker. Plus: genial introduktion av ”SNL”:s sex nya komiker.
ALBUM
Prefab Sprout, ”Crimson/Red” (Kitchenware/Border). Det läckta album som jag hyllade i DI Weekend i juni släpps nu officiellt. Att lyssna är som att bli inledd på popmusikens hemliga VIP-läktare. Pop, en klass över allt annat.
LÅT
Badfinger, ”Baby blue”. En låt från 1971 har fått klassikerstatus efter att den spelades i finalen av tv-serien ”Breaking bad”. Social media-statistik under finalavsnittet: 5,5 miljoner Facebook-inlägg, 1,5 miljoner inlägg på Twitter.
+
BONUS NR 1:
2000-talet har varit den amerikanska televisionens guldålder. Det har skrivits tjocka böcker om varför. Det går också att ge en förklaring med bara tre bokstäver – sex.
För den gemensamma nämnare för alla de banbrytande dramaserier som visats på HBO och dess efterföljare som Showtime, AMC och FX, har varit att de i egenskap av kabelkanaler kan kringgå de censurregler som gäller för de marksända jättarna CBS, NBC, ABC och Fox.
Och som de har utnyttjat det.
Från ”Sopranos” (premiär 1999) och framåt har 2000-talets amerikanskt kabeltevedrama kunnat visa naket och detaljerade sexcener på ett sätt som forna tiders ”Dallas” och ”Falcon crest” bara kunde fantisera om.
Vissa av serierna, ”Game of thrones” och ”Rome”, balanserar på gränsen till porr.
Sex utgör också hela handlingen i nya serien ”Masters of sex”, en serie som i USA sänds på HBO-konkurrenten Showtime men som i veckan börjat visas i Sverige på HBO Nordic.
”Masters of sex” handlar om hur Dr William Masters och hans assistent Virginia Johnson som från 1956 och framåt gjorde banbrytande vetenskapliga studier om sexualitet och orgasmer.
Dr Masters spelas suveränt av Michael Sheen som var David Frost i ”Frost/Nixon”, Tony Blair ”The Queen” och Brian Clough i filmen om fotbollslaget Leeds.
Producenterna gnuggar förstås händerna. En vetenskaplig ursäkt till att visa sexscener var tionde minut = genialt!
”Masters of sex” är samtidigt en mycket välskriven serie med en ambitionsnivå jämförbar med ”Mad men”. ”Masters of sex” är också en av få dramaserier som har en kvinnlig skapare och så kallad showrunner, Michelle Ashford.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Årets mest oväntade tv-trend är ett faktum: serier om kvinnofängelser. Efter succén med ”Orange is the new black” på Netflix kommer nu australienska ”Wentworth” som har svensk premiär på C More i dag fredag.
”Wentworth” är en nyversion ”Kvinnofängelset”, en kultserie som var en större succé i Sverige än kanske något annat land i världen.
1994 började TV4 sända en då 15 år gammal australisk tv-seie för att fylla ut tablån. ”Kvinnofängelset” sändes mitt i natten, ofta med starttider som 01.45, och var brutalare än det mesta som visades på svensk tv.
Efter att TV4 visat 692 (!) avsnitt av ”Kvinnofängelset” meddelade kanalen att serien skulle läggas ner. Ingen förväntade sig någon reaktion, men en morgon möttes TV4:s personal av en demonstration utanför entrén.
Demonstranterna hade t-shirts med texten ”Kvinnofängelset – värt att sitta inne för”.
TV4:s dåvarande inköpschef Tony Mendes, mannen som gav Sverige ”Arkiv X”, berättade: ”Det kom ett hundratal människor och demonstrerade. Och så höll de i varsin röd ros som de la framför oss eftersom de sjunger om rosor signaturen till serien. Jag menar, sånt kan man inte blunda för”.
TV4 behöll ”Kvinnofängelset” i tablån ett par år till. Och sände samtliga avsnitt i repris.
Lita på att ”Wentworth” kommer att bli en succé.
Jan Gradvall
PS. Historien om ”Kvinnofängelset” även använd i krönika jag skrivit för Café om ”Orange is the new black”. Källa: boken ”Tusen klassiker” på Norstedts.