Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
Könsförrädare
Dare curse all law
Teg Publishing
Betyg: 4
När refrängen kommer 50 sekunder in i andra spåret ”Raging river” står det klart: jag har fått ett nytt svenskt favoritband. ”Raging river” låter som en lillasyster till Sonic Youths ”Teen age riot”. Komprimerat vitt brus – en blixtbild av flödet i Lule Älv – vars kraft kan ta bandet inte bara genom hela Sverige utan även över Atlanten.
Könsförrädare från Luleå har ett driv och en återhållen ”jag knyter näven i fickan”-aggressivitet som för tankarna till band som Au Pairs (1979-1983), Sleater-Kinney (1994-2006) och aktuella Savages (nominerade till engelska Mercury Prize).
Frontfigurerna Jannine Sandström Oja och Alina Björkén låter sina röster blandas. All ord de sjunger finns där av en mening. Att Könsförrädare på Bokmässan i Göteborg är på plats inte bara för att spela utan för att prata genus i montern ”Träffpunkt genus och jämställdhet” säger en del om innehållet.
Men vad man framförallt golvas av är framåtrörelsen, soundet, helheten. I ett pressmaterial säger en av bandmedlemmarna: ”Vid tillfällen känns det som vi är inne i något magiskt, typ Narnia, fast utan sexismen, rasismen och den kristna tematiken, och bara låter oss leva i en stund där vi kan skapa musik och prata med djur”.
Jan Gradvall
Arctic Monkeys
AM
Domino/Playground
Betyg: 4
Du kan aldrig resa ifrån din gamla hemstad. Gator och byggnader fortsätter att för evigt vara en del av vad Joan Didion beskrivit som ens inre geografi.
Få visar detta lika tydligt som artister från Sheffield, Englands fjärde största stad; mindre än Birmingham och Leeds, större än Liverpool och Manchester.
Sheffield var en av de första städer i England som industrialiserades. Sotsvarta hus och det dånande ljudet från stålindustrin. Den miljön har präglat musiken.
I stället för att följa London har Sheffield alltid gjort tvärtom. När London fylldes av punkare med gitarrer gick Sheffield i stället direkt vidare till nästa steg med industrimusik och trummaskiner.
Sheffield-scenen formades av udda band som Human League, Cabaret Voltaire, Heaven 17 och Vice Versa (som senare blev ABC). Det är rätt talande att Def Leppard, ett få kända rockband från Sheffield som haft en riktig trummis, hade en trummis med bara en arm.
Arctic Monkeys har en traditionell rocksättning men verkar i samma tjurskalliga anda Sheffield-anda som sina föregångare. På spelningar presenterar sångaren Alex Turner alltid Arctic Monkeys som ett Sheffield-band.
Bandets första två album var mer uppenbart lokalt präglade, med texter späckade med lokal gatuslang. Nya albumet låter mer internationellt och kan tyckas mindre originellt, men efter några lyssningar ser man soten på husen, heltäckningsmattan framför den lokala pubjukeboxen.
Tidigare har Arctic Monkeys öst på, nu håller de igen. Det nedskruvade tempot för tankarna till John Lennons sololabum.
De fyra i Arctic Monkeys har känt varandra sedan de var sju. ”AM” är ett ljudet av ett tätt, tätt band; förädlat och stenhårt. En kniv av Sheffield-stål som både skär upp frukostbröd och blänker till i gränden.
Jan Gradvall
Manic Street Preachers
Rewind the film
Sony
Betyg: 3
Få rockband i historien har fått mig att tänka och vilja läsa så mycket som Manic Street Preachers. Det första som möter en när man slår upp cd-häftet är ett uppförstorat Albert Camus-citat: ”Real generosity towards the future lies in giving all to the present”. Om man lägger till albumets nyckelrad, ”The act of creation saves us from despair”, får man en sammanfattning av vad Manic Street Preachers står för.
Med sina texter Manic Street Preachers personifierar den gamla Imperiet-textraden ”Ett hjärta är alltid rött, ett hjärta har alltid rätt”. Men vad som skiljer bandets vänstertexter från till exempel Mikael Wiehes övre medelklass-perspektiv, är att Manic Street Preachers alltid har en genuint folklig tillhörighet. Det luktar konditori, bingohall, lite för sött vin i plastpåse. Manic Street Preachers brer mer och mer smör på refrängerna. Musikaliskt har bandet ingenting gemensamt med progg utan närmare sig i stället 1970-talets mest genuina svenska arbetarklasskultur, dansbanden.
Jan Gradvall