Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 september
Krönika
Jan Gradvall
Under ett par dagar har jag brottats med två olika inledningar på den här krönikan. Eftersom jag inte kan välja så kör jag båda.
1. Det finns en deadline för livet på Jorden. Vi har just passerat halvtid. Solen har knappt fem miljarder år kvar av liv. Vad som sedan händer är att Solen får slut på väte – och allt liv på jorden går under. Det är fakta. Ingen vetenskap eller religion kan stoppa den utvecklingen.
2. Debatten om skola, lärare och utbildning rasar vidare. En debatt som är så viktig att den förtjänar att dominera riksdagsvalet 2014. Vad ingen dock pratar om är vikten att av att fortsätta skaffa sig bra lärare även efter att vi gått ut skolan. Livet är för kort för att inte lära sig nya saker varje vecka.
Båda dessa krönikeinledningar har samma källa: en helt fantastisk bok om karaoke som jag läst på morgnarna när jag åkt tvärs över hela Stockholm till min sons nya skola.
Boken heter ”Turn around bright eyes” (It Books) och är skriven av Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield. Titeln är hämtad från Bonnie Tylers karaokeklassiker ”Total eclipse of the heart”.
”Turn around bright eyes” är en slags uppföljare till Rob Sheffields ”Kärlek är ett blandband” från 2007, en memoarbok, fylld till brädden av musik, om att hantera sorgen över att hans fru, 31 år gammal, helt utan förvarning föll ihop och dog av en blodpropp.
Nya boken tar avstamp i vad som hände sen. Efter några år träffar Rob Sheffield en ny kvinna att dela livet med, en astrofysiker, därav att det mitt i en bok om musik och kärlek plötsligt dyker häpnadsväckande fakta solen och stjärnor (inledning nr 1).
Vad som håller samman deras bräckliga universum är – karaoke. De går på sunkiga barer i East Village, New York, dröjer kvar hela natten och sjunger hjärtat ur kroppen till låtar av Madonna, TLC, Neil Diamond och Rush.
Och ibland ”Livin’ on a prayer” av Bon Jovi och ”Don’t stop believin’” av Journey, intressant nog de två oftast framförda karaokelåtarna i Amerika.
Det må låta som ett märkligt upplägg för en bok, men det är en av de mest insiktsfulla böcker om kraften i musik som jag läst.
Det japanska ordet karaoke betyder ”tom orkester”, det är samma kara som i karate vilket betyder ”tom hand”. Rob Sheffield”: ”De är båda tomma eftersom du inte har några vapen eller musikinstrument att gömma dig bakom – bara ditt mod, ditt hjärta och din vilja att tillfoga smärta”.
Rob Sheffield är helt öppen med att han inte kan sjunga. En vän beskriver honom som ”a vocal Chernobyl”.
Men att sjunga bra är heller inte poängen med karaoke. Det är att upphöja sig själv till någon annan. Att bejaka sin inre David Bowie, en artist perfekt för karaoke på sätt att han alltid gestaltat någon annan sig själv. Fixeringen vid äkthet är den samtida kulturens största misstag (inledning 3, ej använd).
Jag tror jag läst allt av Rob Sheffield. Jag använder honom som en av mina två lärare i skrivande. Den andra är Caitlin Moran. När jag läser dem lär jag mig hela tiden tricks för att själv skriva bättre.
En vanlig journalistisk metod är att ”vara en fluga på väggen”. I fallet Rob Sheffield och Caitlin Moran går jag ett steg längre. Jag vill vara en mygga på armen.
Suga ut så mycket näring som möjligt på de två bästa lärare jag haft (inledning 2). Livet är för kort för att inte lära sig nya saker varje vecka.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
RADIO
”How I stopped worrying and learned to love my albatross”, BBC 4. Pete Paphides intervjuar artister som plågats av men lärt sig leva med sin enda hitlåt, från Men Without Hats till ”Streets of London”-sångaren Ralph McTell.
KONST
Love Lundell, ”Brända arv”, Galleri Anna Thulin, Gävlegatan 7, Stockholm, öppet till 21 september. Verk som blandar collage, olja, akryl, schellack. Minnen av barndomsdrömmar. För tankarna till Wes Andersons filmer.
CORNELIS
Klas Gustafsson, ”Lyssnarens guide till Cornelis” (Leopard). Enligt samma upplägg som böcker om Beatles och Dylan, en genomgång av 216 låtar av Cornelis Vreeswijk. Börja med ”Droskblues” på sid 158, du blir fast.
+
BONUS NR 1:
”This is a public service announcement… with guitars!” Utropet i öppningen av låten ”Know your rights” är en nyckel till gruppen The Clash.
Om man skulle göra en parodi på svenska rockjournalister skulle man sätta 12 edsvurna män i ett rum som yrar om The Clash och revolutionsromantik och vikten att inte svika sina ideal. Mycket har skrivits om gruppen, kanske för mycket.
Men nya boxen ”Sound system” (Sony), innehållande remastrade versioner av all musik gruppen gjorde under 1977 och 1982, sätter fokus på en sida hos gruppen som blivit bortglömd; gruppens fokus på media och kommunikation. Strävan efter att verka som en egen och alternativ nyhetskanal.
Förutom utropet i ”Know your rights” så anspelar även gruppens mest kända låt, ”London calling”, på nyhetssändningar; i det fallet BBC:s sändningar under andra världskriget.
Den magnifika boxen, som formgivits av Paul Simonon, är utformad som en ”bergsprängare”, en bärbar bandspelare, möjlig att använda för att både kommunicera och dokumentera
När Public Enemy bildades hade hiphopgruppen The Clash som största förebild. Chuck D:s uttalande om att ”hiphop är de svarta CNN:s” var i linje med The Clash-sångaren Joe Strummers ständiga anspelningar på media.
Boxen innehåller även faksimil på ett par nummer av The Clashs egen tidning, fanzinet Armagideon Times. En rörande påminnelse om gruppens vilja att direktkommunicera med och undervisa sina fans.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Som chef för inköp av fiktion har Göran Danasten varit en nyckelfigur bakom SVT:s fingertoppskänsla med att handplocka de bästa utländska serierna. När han nu lämnar SVT för att i stället få liknande uppgifter på HBO Nordic blir han svår att ersätta för SVT. Det är också svårt att inte tolka den värvningen som en del av en större trend – gammal-tv manövreras ut av streaming.
Trots att SVT och även konkurrentkanalerna i dag köper in fler och bättre utländska serier än någonsin, så finns det dock fortfarande serier som slinker igenom maskorna. Serier som inte köps in av någon svensk kanal utan endast kan ses genom att köpa på dvd.
En av dem är ”The Fall”, en BBC-serie med Gillian Anderson från ”Arkiv X”. Den seriens slogan, ”The truth is out there”, skulle även kunna användas för ”The Fall”, även om serierna är totalt olika i övrigt.
Gillian Anderson är superb som Stella Gibson, en iskall Detective Superindentent som skickas till Belfast för att försöka stoppa en seriemördare. Serien är genuint otäck, inget för den med hjärtat i halsgropen som undrar vad det är för ljud utanför fönstret i höstmörket.
Ett par av de andra skådespelarna känns igen från ”Game of thrones”, en serie som också till stor del är inspelad på Nordirland.
Jan Gradvall