Skivrecensioner, DI Weekend

Valerie June
Titel: Pushin’ against a stone
Skivbolag: Sunday Best/Cosmos
Betyg: 4

Typ fem tamburinkast från den strand i södra Frankrike där jag tillbringade andra halvan av semestern ligger Nellcôte, huset där Rolling Stones spelade in ”Exile on main street”. Det är en betagande vacker plats. En sjörövarvik i Medelhavet som gömmer ett gigantiskt mansion bakom grindar med vajande palmer och trappsteg ned till det blågröna vattnet.

Att i den trakten gå på långa promenader med ”Exile on main street” i lurarna gav musiken en ny dimension och kontext. Det är verkligen ett utpräglat sommaralbum. Soul och blues med öppna altandörrar, barfota stämsång, ballader som inväntar kvällsbrisen.

Precis de bilderna framkallar även Valerie June, en 31-årig banjo-, ukulele- och gitarrspelande kvinna från Memphis, Tennessee. Genremässigt befinner hon sig precis som Rolling Stones i en gatukorsning med avtagsvägar till både rock, soul, blues, country och gospel.

När Valerie June får hjälp med sången i ”Tennessee Time” kan man nästan svära på att det är Gram Parsons och Keith Richards som sjunger med från altanen på Nellcote, men det är Dan Auerbach från Black Keys som också producerat hennes album.

Jan Gradvall

King Krule
Titel: 6 feet beneath the moon
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 4

King Krule heter egentligen Archy Marshall och kommer från södra London. I morgon, lördag, den 24 augusti, fyller han 19 år. Det är fakta men det känns också symboliskt för hur han låter.

Det finns ingen historia i hans musik, bara ett stort presens med bultande tinningar. En iver att leva så stark att tankar på döden är ständigt närvarande.

Oscar Wilde myntade ”We are all lying in the gutter, but some of us are looking at the stars”. Måttet 6 feet är det djup som används vid gravar, därav titeln på tv-serien ”Six feet under”. Genom att kombinera dessa två uttryck har King Krule hittat den perfekta titeln på sitt debutalbum.

King Krule är en av de mest originella och mest urengelska röster jag hört. Han ser också ut som han klivit rakt ut från en Charles Dickens-roman.

Det är omöjligt att sätta en etikett på hans musik. När han hamrar på sin gitarr för han tankarna punkpoeten Patrick Fitzgerald, om nu någon kommer ihåg hans ”Safety pin in my heart”. Samtidigt behärskar han komplexa jazzackord, säger själv att han lyssnat på Penguin Café Orchestra och siktar på månen när han arrangerar. ”Neptune estate” för tankarna till Charles Mingus.

Ett av de album som kommer att definiera 2013. En säkerhetsnål genom hjärtat.

Jan Gradvall

Eddie Noack
Titel: Psycho: The K-Ark and Allstar Recordings, 1962-1969
Skivbolag: Bear Family
Betyg: 4

Eddie Noack var countrymusikens ”Dexter”. Bakom en förrädiskt trevlig yta plockade han fram yxan och lät blodet skvätta i texterna. Låtar som ”Dolores”, dyrkad av psychobillygrupper som The Cramps, och ”Psycho” tillhör de mest morbida låtar som spelats in; berättelser ur en mördares perspektiv. Efter att Eddie Noack gick bort 1978 spelade Elvis Costello in en liveversion av ”Psycho”. Eddie Noack var annars mest känd för att mästaren George Jones, som gick bort i våras, hade en period då han spelade in en Eddie Noack-låt på varje album.

Jan Gradvall

Ellen Sundberg
Titel: Black Raven
Skivbolag: Rootsy
Betyg: 3

Musik är ett Minecraft där du kan bygga dina egna världar. Ellen Sundberg målar upp bilder av Neil Youngs kanadensiska berg, och gula åkrar. Hon tänder en lägereld vid Joshua Tree i den kaliforniska öknen. Hon slår upp dörrarna till en bar i Nashville. Allt detta i sin fantasi. I själva verket är hon 20 år och jobbar på en ICA-butik i Jämtland. En debut som utlovar något stort.

Jan Gradvall