Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 juni

Krönika

Jan Gradvall

Min morfar blev 106. Jag önskar att Burt Bacharach får leva lika länge. Inför en andäktig publik på Malmö Opera förra fredagen framförde Burt Bacharach, 85, ett par dussin av de bästa popsånger som någonsin skrivits.

Burt Bacharach hade med sig tre sångare och ett fylligt band. Höjdpunkten var när Burt Bacharach, hukad över flygeln, själv sjöng ”Alfie” med bräcklig röst, hans egen favorit i låtskatten. I raderna ”What’s it all about Alfie? Is it just for the moment we live?” var det som han förde en dialog med sig själv om sitt eget liv.

När han därefter lät ”Alfie” glida över i ”A house is not a home” var det så tyst bland bänkraderna i Malmö Opera att man kunde höra en DNA-tråd falla. Musik blir inte bättre än så.

Burt Bacharach är trippelt aktuell denna sommar. Parallellt med en turné, där Malmö var enda anhalten i Sverige, ger han ut en självbiografi, ”Anyone who had a heart” (Atlantic Books) och en vacker box med sex cd-skivor som också heter ”Anyone who had a heart” och bär undertiteln ”The art of the songwriter”.

Arkitekten Ludwig Mies van der Rohe har myntat uttrycket ”less is more”. När man lyssnar på Burt Bacharachs sånger, med briljanta texter av Hal David, inser man att det också borde finnas ett uttryck som lyder ”lättast väger tyngst”.

Det tog decennier innan Polarprisvinnaren Burt Bacharach fick den kulturella status han har i dag. Precis som ABBA avfärdades hans musik länge som för glättig och lättviktig. Hans sånger kallades för hissmusik. I böcker som Tommy Randers ”Rockens roll”, som användes som lärobok i studiecirklar i Sverige på 1970-talet, ansågs han inte värd att nämnas.

Förfarandet är mycket typiskt. Inom populärkulturen framhävs gång på gång tyngd och vassa kanter som honnörsord medan friktionsfritt och lättlyssnat är skällsord. Men historien visar gång på gång att lättast är tyngst: vad som överlever är de starkaste melodierna.

I logen efter spelningen i Malmö i fredags var vi några stycken som fick hälsa på 85-åringen Burt Bacharach som kom dit nyduschad med handduk runt axlarna, studsande på sina gymnastikskor, och luktade lite Beverly Hills.

Bredvid mig fanns souloraklet och radiogeniet Mats Nileskär som gjort en intervju med Burt Bacharach för ett kommande radioprogram om den betydelse hans låtar fick för det svarta USA under medborgarrättsrörelsen. Artister som Isaac Hayes brydde sig föga om hårda rockartister men dyrkade Bacharach och gjorde tio minuter långa av låtar som ”Walk on by”.

Ett annat exempel på lättast är tyngst är Burt Bacharach föregångare som Cole Porter och George Gershwin. Låtar som skrevs till glada musikaler på 1930-talet plockades senare upp av svarta artister och blev själsspeglar för smärtan hos Billie Holiday och John Coltrane.

Att läsa Burt Bacharachs självbiografi ger också en motvikt till bilden av honom som den välkammade barpianisten som stod och strykte sin smokingskjorta medan de långhåriga rockade hela natten.

Burt Bacharachs 1960-tal var minst lika swinging som Mick Jaggers. I biografin framstår han som en korsning av Austin Powers och Don Draper, en partykanin drogs till vackra kvinnor, lämnade trasiga äktenskap bakom sig men aldrig lyckades springa ifrån sina sorger.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOX
Scott Walker, ”Scott: The Collection 1967-1970” (Universal). Fem soloalbum som tillhör det vackraste som spelats in. Sommarnattsmusik.

TRAILER
”The Wolf of Wall Street”, Martin Scorseses film om Wall Streets värsta excesser. Kanye West-låt förstärker hedonismen. Premiär 15 november.

ABBA
Elizabeth Vincentelli, ”ABBA Gold (Continuum). Minimalt men utmärkt häfte i serien om klassiska album, skriven av New York Posts teaterkritiker.

+

BONUS NR 1:

Den 29 februari 1964 öppnade Pontus Hulténs epokgörande utställning om popkonst på Moderna Museet i Stockholm. En utställning som introducerade begreppet i Sverige och lade grunden till att Moderna Museet i dag har en av världens finaste samlingar med popkonst.

Ett halvt sekel senare öppnar den 29 juni en ny utställning om popkonst på Moderna Museet, ”Pop Konst Design”, som är öppen fram till 22 september.

Ett nytt grepp denna gång är att konstverken denna gång presenteras sida vid sida med designföremål från samma tid. Utställningen innehåller cirka 80 konstverk, lika många designföremål och förvandlar museet till ett ”Mad Men”-avsnitt.

Kopplingen mellan design och reklam och konst är självklar. Många av konstnärerna inom popkonsten hade en bakgrund inom reklam och grafisk formgivning, inte minst Andy Warhol.

2013 ligger också popkonst lika mycket i tiden som det gjorde 1964. Artister som Kanye West, Beyoncé, Jay-Z och Swedish House Mafia agerar som levande popkonstverk – sjungande Brillo-boxar om man så vill – på ett sätt som förbryllar samtiden men hade applåderats av Warhol.

I dessa artisters värld är skillnaden mellan konst och reklam överspelad. Att vara konstnär och reklampelare är inget problem 2013. Allt handlar om att nå ut.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Om man ska göra investeringar inom superhjältemarknaden gäller två enkla grundregler. 1. Satsa på Batman. 2. Undvik Superman

Onsdag den 26 juni har ”Man of steel” biopremiär i Sverige. Titeln ger den gamla svenska serietidningsöversättningen återupprättelse: visst kan Superman kallas Stålmannen. Nu väntar vi bara på att Hollywood även döper Batman till Läderlappen.

Warner Brothers har pumpat in miljarder i marknadsföring för att Stålmannen, som i år fyller 75 som seriefigur, ska fylla hålet efter deras två avsomnade franchise, Harry Potter och Batman.

”Man of steel” hade en mycket stark öppningshelg i USA. Men på sajten Rotten Tomatoes, som samlar alla recensioner, har den genomsnittsbetyget rutten.

Det hade gått att förutse att det kommer att bli en skakig flygtur för Stålmannen om man studerat hur det gått för tidigare Stålmannen-filmer.

Nästan alla Batman-filmer har fungerat. Undantaget är katastrofen ”Batman & Robin” från 1997, i regi av Joel Schumacher, där huvudrollen spelades av George Clooney i en läderdräkt med markerade bröstvårtor.

Samtidigt har nästan Stålmannen-filmer har haft problem. Christopher Reeves svit med filmer hade tveksamma specialeffekter och omotiverade birollsskådespelare. I den första filmen från 1978 spelades Stålmannens pappa av en knappt vaken Marlon Brando som flyttade runt glasbitar på en kylskåpsplanet. I den tredje filmen från 1983 spelades skurken av Richard Pryor som under inspelningen satte eld på sig själv när han tillredde crack. (Christopher Reeve blev förlamad 1995 när han kastades av en häst, han dog 2004.)

2006 satsade man på stenhårt på ”Superman”-comeback genom att anlita Bryan Singer, som gjort dundersuccé med ”X-Men”. Den satsningen påminner om den är sommarens. Men inte heller den filmen lyfte och det blev inga uppföljare.

Trumfkortet 2013 har varit Batman-regissören Christopher Nolan som inte regisserat ”Man of steel” men skrivit manus. Precis som han gjorde med Batman har han försökt göra Stålmannen mörkare.

Men förmodligen är det karaktären som är grundproblemet. Batman är en komplex och motsägelsefull, perfekt för vår tid. Stålmannen är lika rättrådig som Bamse, lika energisk som Lille Skutt, lika klok som Skalman, lika grundsnäll som Bamses farmor. Svårt att få tonåringar att äta popcorn till en sådan figur.

Jan Gradvall