Skivrecensioner, DI Weekend

Mack Beats
Titel: Centrum
Skivbolag: Hemmalaget
Betyg: 4

Svensk musik har genom historien upplevt några av sina finaste stunder genom olika täta vänkonstellationer, kompisar som stöttat och sporrat varandra sedan skolåren. Det gäller för Gyllene Tider och det gäller för kretsen runt hiphopduon Mohammed Ali, nyligen belönad med ett SKAP-stipendium sida vid sida med Gullan Bornemark.

Mohammed Anwar Ryback och Rawa Ali blev kompisar på en skola i Flemingsberg. Mohammeds familj är flyktingar från Somalia, Alis familj är flyktingar från Kurdistan.

I samma skola i Flemingsberg gick regissören Duncan Mukada, med rötter i Uganda, och Grammisnominerade producenten Mack Beats, riktigt namn Marko Saez, med rötter i Chile. Tillsammans har dessa fyra skolkompisar varit inblandade i några av de bästa svenska musikproduktionerna på senare år.

Efter att ha jobbat i bakgrunden med andra artister kliver nu producenten Mack Beats fram i rampljuset med eget soloalbum. Och det låter strålande. Musiken är hiphop med vidvinkelobjektiv: i ytterkanterna finns folkmusikvemod och jazz. Det är mycket piano, både samplat och spelat. Ett spår är en instrumental med jazztrumpetaren Goran Kajfes.

Genom albumet räcks mikrofonen över som en stafettpinne mellan rappare och soulsångare. Mohammed Ali har aldrig haft mer gift på sina tungor i inledningsspåret. ”Lägg dig ner” med Julia Spada, som nyligen fick Denniz Pop-priset, visar att hon kan bli lika stor som Veronica Maggio

Allra bäst är ”Axar” med skånske Chords och bröderna Leiva Wenger. Produktionen där är en elektronisk motorväg som till och med skulle imponera på Daft Punk.

Jan Gradvall

French Montana
Titel: Excuse my French
Skivbolag: Coke Boys
Betyg: 4

Jag har lyssnat på hiphop i över 30 år. Jag har hört så många olika sorters rappare att det numera krävs mycket för att en ny röst ska överrumpla mig. Men när jag i fjol var inne på skateboardmärket Supremes butik i London (alltid bra musik i högtalarna, mestadels hiphop) hörde jag en ny röst som fick mig att stanna upp i steget.

Släpig nonchalans har inom hiphop utvecklats till en konstart. Detta lät som nonchalansens Sixtinska Kapellet. En rappare med vokaler så slarvigt uttalade att salivsträngarna syntes. Vem var det? Svar: French Montana, ett namn som lät som en parodi

Vad jag då inte visste var att French Montana är född och vuxen i Marocko, en bakgrund som förklarar känslan av att lyssna något som låter typiskt amerikanskt men ändå inte. Nordafrika har en i dag stark hiphopscen, med inslag av rai’n’b, deras motsvarighet till r’n’b.

Karim ”French Montana” Kharbouch flyttade till Bronx som 14-åring men på sitt första album utgivet på ett stort skivbolag (Coke Boys, drivet av Sean ”Puff Daddy” Combs) refererar han till sina rötter både i texter och ökenmotivet på omslaget.

French Montana är oemotståndligt odräglig på ett sätt som för tankarna till djungelfågeln som Kalle Anka duellerar med julafton. Han är överallt, säger egentligen ingenting, men lämnar outplånligt intryck. I den bästa låten upprepar han sitt motto ”Ain’t worried about nothin’” cirka 167 gånger.

Jan Gradvall

These New Puritans
Titel: Field of reeds
Skivbolag: Infectious Music
Betyg: 4

Staden Southend-on-Sea, belägen vid Themsens utlopp, har en liten men viktig roll i engelsk musikhistoria. På 1970-talet fostrade Southend-on-Sea pubrockband som Eddie & The Hot Rods och Kursaal Flyers, ett band döpt efter The Kursaal, ortens då berömda nöjesarkad.

I dag finns det en experimentell klubbscen i Southend-on-Sea som fött fram två Englands just nu intressantaste band, The Horrors och These New Puritans. På tredje albumet släpper These New Puritans inte bara sargen: de hoppar över den. Resultatet är en förstummande utflykt i intellektuell jazz med träblåsintrument och stråkar som i bredd och anspråk för tankarna till Scott Walker och Paul Wellers ”22 dreams” och förtjänar årets Mercury Music Prize.

Det var så här jag innerst inne hoppades att David Bowies nya album skulle låta.

Jan Gradvall