Krönika, Dagens Industri

Weekend 7 juni

Krönika

Jan Gradvall

Festivaldöden. Det ser ut att bli sommarens ord. När beskedet kom om Peace & Love i Borlänge – Sveriges största festival lägger ned – så fylldes tidningarna med spekulationer om orsaken.

En anledning till nedläggningen påstods vara att en elak tysk gigant, FKP Scorpio, lagt en annan festival på samma datum. En annan att artistgagerna ökar. En tredje att unga svenskar har slut på pengar.

Jag tror inte på någon av de förklaringarna. Jag tror att festivaldöden denna sommar beror på ett otidsenligt artistutbud. Samtidigt som framtidståget avgår står medelålders svenska arrangörer kvar på perrongen och stirrar i en tidtabell från 1900-talet.

Att Peace & Love endast lyckades sälja 9 000 biljetter i förköp är inte förvånande när man tittar på årets oerhört svaga artistutbud. Huvudattraktioner var Depeche Mode och Pet Shop Boys. Hur många under 40 år köper en festivalbiljett för att se veteranartister som hade sin storhetstid för 20 år sedan?

Lika otidsenligt är artistutbudet på Hultsfredsfestivalen som i år flyttar till Sigtuna och hålls 13-15 juni. Band som Portishead och My Bloody Valentine drar inte en festivalpublik 2013. Ordet festivaldöd blir snart gångbart även där.

Vad som däremot går alldeles strålande är festivaler som bokar artister som gör ljudspår till samtiden. Trycket på biljetter till Summerburst, som hålls i Göteborg i dag och i morgon, har varit så stort att arrangörerna flyttat festivalen flyttar från Valhalla IP till Nya Ullevi. Summerburst i Stockholm nästa helg är utsålt sedan länge.

Om Peace & Love hade bokat ett par av de största namnen på Summerburst – Alesso, Sebastian Ingrosso, Axwell, Steve Angello, David Guetta – är jag övertygad om att de hade sålt tre gånger så många biljetter i förköp.

Nya arrangören Stureplansgruppen Live, som grundades hösten 2010, har varit mycket skickligare än etablerade rockarrangörer på att läsa av vilken musik på 2010-talet som unga människor identifierar sig med. Förutom att man arrangerar Summerburst för tredje året i rad låg Stureplansgruppen Live även bakom Swedish House Mafia-konserterna på Friends Arena och kommande arrangemang som Calvin Harris 6-7 juli.

Calvin Harris? Världens största hitmakare 2012, det är verifierat med siffror. Men jag tror inte att svenska rockarrangörer i sina leriga boots knappt ens vet vem han är.

Festivalen Bråvalla i Norrköping den 27-29 juni, samma dagar som Peace & Love skulle ha hållits, kommer att klara sig bra. Inte för att man har en tysk ägare utan för att man har vaknare artistbokare. Bråvalla kombinerar två riktigt stora namn inom tyngre gitarrmusik, Rammstein och Green Day, med två giganter inom discjockeyvärlden, Avicii och Armin Van Buuren.

Under sina storhetsår lyckades Peace & Love pricka in namn som kompenserade rocknostalgin och lyfte den samtida angelägenhetsgraden – Jay-Z (2010), Deadmau5 & MIA (2011), Rihanna & Skrillex (2012) – men 2013 hade man inget sådant namn på affischen.

Alltför många svenska konsertarrangörer är fast i ett 1900-talstänkande om att musik definieras av män med gitarrer runt halsen. Beyoncé på Globen förra veckan – briljant på scen – var helt felbokad vad det gäller lokal: trycket var sådant att Beyoncé kunnat sälja ut två Friends Arena.

För att citera en refräng från förra seklet: the times they are a-changin’.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BALETT
”Julia & Romeo”, Kungliga Operan, Stockholm. Försommaren har bjudit på enastående scenkonstupplevelser i form av Springsteen och Beyoncé. Mats Eks balett är ännu bättre.

BIO
”Jurassic Park 3D”. Sett typ fem gånger själv och därefter typ tio gånger med min son. Ändå kommer jag att köpa biobiljett till denna 3D-version. Ingen skapar rörlighet i bilder som Spielberg.

NETFLIX
”Good hair”. Osannolik dokumentär av komikern Chris Rock om afroamerikansk hårkultur. Intervjuer med Al Sharpton och Ice-T. Plus resa till Indien varifrån det svarta USA importerar sitt raka löshår.

+

BONUS:

Tidernas bästa svenska album enligt tidningen Sonic

1. Stina Nordenstam, And she closed her eyes (1994)
2. Håkan Hellström, Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000)
3. Jan Johansson, Jazz på svenska (1964)
4. The Knife, Deep cuts (2003)
5. Neneh Cherry, Raw like sushi (1995)
6. The Latin Kings, Välkommen till förorten (1994)
7. Ebba Grön, We’re only in it for the drugs (1979)
8. The Soundtrack Of Our Lives, Welcome to the infant freebase (1996)
9. Monica Zetterlund & Bill Evas, Waltz for Debby (1964)
10. ABBA, Arrival (1976)
11. John Holm, Sordin (1972)
12. Robyn, Robyn (2005)
13. Lill Lindfors, Du är den ende (1967)
14. Peps Blodsband, Hög standard (1975)
15. Bob Hund, Bob Hund (1994)
16. Cornelis Vreeswijk, Poem, ballader och lite blues (1970)
17. Refused, The shape of punk to come (1998)
18. Broder Daniel, Broder Daniel Forever (1998)
19. Popsicle, Lacquer (1992)
20. Bo Hansson, Sagan om ringen (1970)
21. Håkan Hellström, Ett kolikbarns bekännelser (2005)
22. Kent, Isola (1997)
23. Pugh Rogefeldt, Ja, dä ä dä! (1969)
24. The Knife, Silent shout (2006)
25. Jakob Hellman, …och stora havet (1989)

(I Sonic finns hela Topp 100-listan.)

Musikmagasinet Sonic har gjort ett nytt nummer som förtjänar att bli en svensk tidningsklassiker. Nya numret, som kommer i butik i dagarna, har temat ”100 bästa svenska albumen”. Genom enkäter med musiker, branschfolk och journalister har Sonic inte bara fått fram en intressant och rolig lista utan sätter in albumen i sitt historiska och sociala sammanhang och analyserar svensk musik på djupet.

För en gångs skull i musiksammanhang är det också lika många kvinnor som män som fått rösta.

En avgörande insikt som slås fast i numrets ledare: den musik som får störst spridning och längst hållbarhetstid är påfallande ofta den som i själva verket är provinsiell och enbart utgår från sin allra närmaste omgivning.

Det gäller från Gyllene Tider via The Latin Kings till Jan Johansson; tre artister som Sonic särskådar i längre reportage. En detalj i Po Tidholms fina text om jazzpianisten Jan Johansson stannar kvar. Jan Johansson formulerade ett motto åt sig själv ”Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”.

En annan sak som slår med Sonics lista är hur jazz numera blivit en självklar och integrerad del av svensk pophistoria. Svenska popmusiker i dag lyssnar mer på svenska jazzalbum från 1960-talet än på svenska popalbum från 1960-talet.Endast ett album med svensk 1960-talspop finns med på listan, ”Studio” med Tages (plats 35), men det är mycket jazz.

Det är också intressant att se hur album som var marginella när de gavs ut fått klassikerstatus i efterhand. Den som inte hört svenska mästerverk som Doris ”Did you give the world some love today baby” (1970) och Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” (1973) kommer förhoppningsvis att upptäcka dem tack vare Sonic.

Att Stina Nordenstam skulle toppa listan låg i luften. Så många jag pratat med de senaste åren, både utländska och svenska musiker, har nämnt att de återuppväckt hennes visionära musik, särskilt just det viskande andra albumet ”And she closed her eyes”.

Att det är nio år sedan den 44-åriga sångerskan släppte något nytt album har också hjälpt till. Frånvaro och mystik är en lika gynnsam jordmån för musikers legendstatus som rhododendronjord för altanväxter.

Jan Gradvall