Skivrecensioner, DI Weekend

Alonzo Fas 3
Titel: Alonzo Fas 3
Skivbolag: Blue Fin Recordings
Betyg: 4

Långt innan hiphop kom till Stockholm använde ett band graffiti för att sprida sitt budskap. När sjuttiotalet gick mot sitt slut kunde man på husväggar och i tunnelbaneväggar läsa klottret ”KSMB = vrålrock”.

KSMB var en förkortning av Kurt-Sunes med Berit, en parodi på ett dansbandsnamn hämtad från en sketch ur radioprogrammet ”Hemma hos”. (Fast bandet mindes fel: egentligen var det Stig-Sunes med Berit, SSMB).

KSMB:s musik kallades punkrock men deras egen definition var just vrålrock. I punkhistorikboken ”Varför tror du vi låter som vi gör?”, vars titel hämtas ur en textrad från KSMB:s debutalbum ”Aktion” från 1980, säger Michael Alonzo: ”Vi skrek. Psykologiskt sätt var det inte långt från primalskriket.”

Michael Alonzo har nu fyllt 52 år men spelar fortfarande vrålrock. Han sjunger på ett sätt att man i varje låt kan visualisera att hans blodsprängda halsådror. Albumet med nya bandet Alonzo Fas 3 är hans första på 20 år. Och hans bästa sedan KSMB:s debut.

Bandet är strålande, med bland andra Nicke Andersson från Hellacopters, Inge Johansson från The (International) Noise Conspiracy och Tony Johansson från Teddybears. Det kränger och svänger som de stod och spelade inuti i tunnelbanevagn. Dörrarna stängs, KSMB-fans tag plats.

Michael Alonzo själv är något så extremt ovanligt som en sångare som låter som han menar varje ord han sjunger. Det här är textrader jag sparar på insidan av mina ögonlock: ”Jag vill ha ett meningsfullt liv, även om jag vet att det är helt meningslöst. Jag vill vakna upp varje morgon bara för att få fortsätta drömma. Och jag vill ge bort allt jag äger bara för att ha kvar någonting av värde. Jag tror på ett liv efter födseln och att du inte undviker döden bara genom att sluta leva”.

Jan Gradvall

Peder Ernerot
Titel: Anteckningar från källarhålet
Skivbolag: Spotify/iTunes
Betyg: 4

I slutet av 1960-talet hade en countrymusiken en gyllene bastardperiod då den fusionerades med ultramelodiskt låtskrivande i Tin Pan Alley-traditionen och stråkarrangemang i cinemascopeformat. Lyssna på artister som Glen Campbell (”Wichita Lineman”), BJ Thomas (”Raindrops keep falling on my head”) och Mickey Newbury (”The future’s not what it used to be”).

Vad var oddsen på att denna genre sommaren 2013 skulle återupprättas av Pedda P från Just D?

Uttrycket ”flyger in under radarn” känns i underkant när det gäller denna egenfinaniserade produktion som Peder Ernerot själv, helt utan marknadsföring, lagt ut på iTunes och Spotify. Men albumet är bättre än 98 procent av de svenska album jag det senaste året fått med posten från storbolagen.

Det är många artister som gjort personliga bokslut om sina liv. Men det är extremt få som gjort det till så här exceptionellt välskrivna melodier och arrangemang. Peder Ernerot vidareutvecklar det han gjorde med gruppen Sverige men har strukit bort all humor.

Kvar finns svidande vackra country deluxe med extra allt-sånger, med drag av Ola Magnell, om att försöka bära sig själv på sina axlar. Sången till hans son, ”Till Jonathan”, förtjänar att bli en av årets mest spelade på P4.

Jan Gradvall

The National
Titel: Trouble will find you
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 4

Vampire Weekend
Titel: Modern vampires of the city
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 4

Rockband kan bli som vänner. Det spelar ingen roll vad de Brooklyn-baserade banden The National och Vampire Weekend gör i framtiden. De har redan betytt så mycket för mig att jag kommer fortsätta lyssna på dem, oavsett vad de gör eller säger. Matt Berninger i The National är dotcomgenerationens Leonard Cohen. Ezra Koenig i Vampire Weekend är sin tids Paul Simon, en slug iakttagare av sin stads liv med en jordglob som nyckelring.

Jan Gradvall