Skivrecensioner, DI Weekend
Daft Punk
Titel: Random access memories
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 5
1970-talet präglades av påkostade stereoanläggningar med futuristiska högtalare och förstärkare som lyste i mörkret; minns de överdrivna frekvensmätarna, lamporna i rött och grönt. Det var anläggningar som utlovade lyssnaren en resa ut i rymden.
Det är den eran som Daft Punk återkallar med sitt mästerverk ”Random access memories”, 2000-talets hittills mest ambitiösa album.
Ingenting har avfärdats som omöjligt när Daft Punk förverkligat sina hifi-drömmar. Den franska duon har pendlat mellan Los Angeles och New York och anlitat de bästa musiker och tekniker från 1970-talet som fortfarande har puls.
I Los Angeles har duon åkt omkring i cabriolet under palmerna och återskapat det perfekta västkustsoundet från grupper som Doobie Brothers. I New York har de hyrt in sig på Electric Lady, studion där Chic spelade in ”Le Freak”, och låtit Nile Rodgers förgylla allt med sitt trollspö till gitarr.
Att lyssna på ”Random access memories” i riktigt bra högtalare är en sakral upplevelse. Albumet är en kärleksförklaring till musik och, inte minst, till musiker. Den analoga erans mänsklighet och musikaliska lekfullhet – du hör svettdropparna på trumskinnen, fingrarnas hud som pressas mot gitarrsträngarna – fusioneras med den digitala erans alla tricks om kompression och dynamik.
En New Jersey-producent från housevärlden har anlitats för att i efterhand klippa in ”hål” i slutmixen; musikaliska tomrum som ytterligare accentuerar svänget.
Och melodierna är flytande honung. Det råder ingen tvekan om vad Daft Punk sysslat under de åtta år som gått sedan förra albumet; de har oavbrutet arbetat med sina kompositioner. Lyssna och lär, svenska popmusiker.
En del kommer att ha invändningarna mot utsvävningarna. Varför inte korta ned de spretande 75 minuterna till ett 40 minuter koncentrat av hitlåtar? Men det medvetet överambitiösa formatet – ett dubbelt vinylalbum med utvikbart omslag – är samtidigt poängen med vad Daft Punk är ute efter.
I en förgänglig värld, präglad av snabba klick, har Daft Punk med ”Random access memories” gjort något beständigt och oförglömligt. En musikalisk motsvarighet till Steve Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden” där rymdskeppets nedsänkta brygga i slutscenen visar sig vara trappan upp till ett diskotek.
Jan Gradvall
Skizz
Titel: Kärlek, funk och solidaritet
Skivbolag: Baba Recordings/Sony
Betyg: 4
Ett annat exempel på magin med ett dubbelt vinylalbum med utvikbart omslag. Rapparen och producenten Skizz från Stockholmssyndromet låter som han åkt röda linjen ända till Long Beach, Kalifornien. Loja sovrumsinspelningar, med förlösande lågt tempo, där lp-omslaget, med naivistisk målning och påkostad grov papperskvalitet, gör lyssnandet till en taktil upplevelse.
Jan Gradvall
Savages
Titel: Silence yourself
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
Yeah Yeah Yeahs
Titel: Mosquito
Skivbolag: Polydor/Universal
Betyg: 4
I ett hus någonstans i sydvästra Frankrike bor en pensionerad engelsk kvinna vars betydelse för rockhistorien bara blir större för varje år som går. Hon heter Susan Janet Ballion men är känd för världen under sitt artistnamn Siouxsie Sioux.
Dels handlar hennes inflytande om estetik. Nästan allting inom den perenna subkultur som kallas goth – kajal, svarta kläder, androgyna attribut – kan härledas tillbaka till hur Siouxsie Sioux presenterade sig själv när hon under punkeran på 1970-talet ingick i samma krets som Sex Pistols.
Dels handlar det om musik och sångstil. Med sitt vibrato tog Siouxsie Sioux operan ur den venetianska vasen och kastade den i gränden. Samtidigt lät hennes band, The Banshees, som om musikerna rusade upp och ned i trappor av metall; låtarna präglades av stegringar och nedtrappningar.
Påfallande många av dagens mest intressanta artister gör musik som påminner om Siouxsie and the Banshees. I London finns Savages, fyra unga kvinnor som med ”Silence yourself” gjort årets kanske hittills mest lovande debutalbum.
Savages låter som inbromsande tunnelbanetåg i sotsvarta tunnlar. Sångerskan Jehnny Beth låter som en reinkarnation av Siouxisie Sioux utan för den skulle låta som en kopia.
I New York finns trio Yeah Yeah Yeahs, numera veteraner i Brooklyns musikscen, där Karen O, med sin explosivitet och känslighet, för tankarna till klassiska Siouxsie and The Banshees-singlar som ”The Staircase” och ”Hong Kong Garden”.
Även Yeah Yeah Yeahs gör musik är inspirerad av sin stads tunnelbane. Karen O samplar ljudet av L Train och sjunger ”I lost you on the subway car, got caught without my metro card”. Albumet avslutas med ”Wedding song”, en helt oväntad asfaltsvåt New York-ballad som Bruce Springsteen hade varit stolt över.
Jan Gradvall