Krönika, Dagens Industri
Weekend 17 maj
Krönika
Jan Gradvall
Det kan vara den konstigaste tv-serie jag någonsin sett. En intensivt skäggig man i kamouflagekläder, med gevär i handen, inleder med att stirra in i kameran och väsa med släpig Louisiana-dialekt: ”I morgon ska vi visa naturen vem som bestämmer”.
Vad menar är att han ska ut och jaga, fast inte storvilt utan gäss och änder. Med sig har han sin lika skäggiga pappa, sin nästan lika skäggiga farbror och sina två ännu skäggigare bröder. (Det finns även en fjärde brorsa i familjen men han har inte skägg och syns mer sällan.)
Tillsammans ser de ut som om trion ZZ Top utökats med fler medlemmar. ZZ Tops låt ”Sharp dressed man” används också som signaturlåt till tv-serien.
Alla fem skäggen är klädda i camouflagekläder. Inför fågeljakten har de sotat sina ansikten svarta. De har även undvikit att duscha på en vecka för att bli ett med naturen.
De jagande skäggen är djupt kristna och citerar frikostigt ur Bibeln. Väntande hemma har de alla snygga fruar – utan skägg – som ser ut som glamourösa countrystjärnor.
Tillsammans utgör denna Louisiana-släkt ”Duck Dynasty”, den mest oväntade succén i amerikansk tv i modern tid.
”Real life drama” förutspåddes vara en kortlivad genre. Minns serien om Ozzy Osbournes familj, ett ljus som brändes i bägge ändarna. Men genren har mot alla odds visat sig överleva år efter år och muteras nu i allt mer extrema varianter.
Med ”Duck Dynasty” känns det som man kommit till vägs ände.
Det är svårt att tänka sig något mer udda än en serie om en familj som blivit miljonärer på att tillverka produkter som används som hjälpmedel under jakten gäss och änder, i synnerhet visselpipor med fågelläten.
Så här konstiga familjer finns bara i verkligheten. Ingen familj i någon dramaserie kan konkurrera med familjen Robertson i ”Duck Dynasty”.
Kanske är det också därför som ”Duck Dynasty” blivit populärare än alla skrivna dramaserier denna vår. Den tredje säsongen av ”Duck Dynasty” har under våren haft dubbelt så många tittare i USA som den vida omskrivna ”Game of thrones”.
Säsongsavslutningen för några veckor sedan hade fler tittare än ”American Idol”. Time Magazine ägnade nyligen tre sidor åt ”Duck Dynasty”.
Till och med Morrissey har uttalat sig om ”Duck Dynasty”. Den mytomspunne engelske rockartisten var i februari inbokad att uppträdda i Jimmy Kimmels pratshow i amerikansk tv. Men efter att den militante vegetarianen och djurvännen Morrissey fick reda på att familjen Robertson från ”Duck Dynasty” skulle vara gäster i samma program så ställde han ett ultimatum till Jimmy Kimmel – välj mellan mig och jägarna.
Jimmy Kimmel valde ”Duck Dynasty”.
Nu har svensk tv även upptäckt de skäggiga andjägarna. Kanal 9, som ofta är vaknare än sina konkurrenter vad det gäller inköp, har just köpt in serien och börjar sända efter sommaren.
Förutom att persongalleriet i ”Duck Dynasty” är så fascinerande är serien också en intressant studie av entreprenörskap. Klanen Robertson har beskrivit som ”redneck millionaires”, en term som de själva nu använder.
Sonen Willie framställs i serien som bekväm och lat, men har studerat ekonomi och kontaktade tv-kanalen som en del i en marknadsföringsplan.
Marknaden är stor. Det finns 2,6 miljoner registrerade jägare i USA för den typ av jakt som ”Duck Dynasty”-familjen tillverkar produkter till. I fjol sålde de 185 000 andvisslor. Deras företag omsätter i dag över tio miljoner dollar. Skäggen vet vad de gör.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
NETFLIX 1
”Arrested Development”. Netflix återupplivar en av 2000-talets mest originella och bästa komediserier som sändes 2003-2006. Ensemblen just nu i Stockholm för PR. Nätpremiär 26 maj. Alla nya avsnitt läggs ut samtidigt.
NETFLIX 2
”Lost”. Regissören JJ Abrams, omskriven i förra veckans krönika. är bioaktuell med ”Star Trek into darkness”. Nu har hans tv-serie ”Lost” lagts ut på Netflix. Alla sex säsonger, 146 komplexa avsnitt, perfekt att se flera i stöten.
SVT PLAY
”K-Special: Sven Lindqvist – ökendykaren”. Den viktigaste förvaltaren och introduktören av svenska författarskap håller på att bli tv-dokumentärer, en genre som är större än någonsin i det digitala tv-landskapet.
+
BONUS:
Filmfestivalen i Cannes är i full gång och pågår fram till 26 maj. Jag har bara varit på festivalen i Cannes en gång, 1992, då jag var där semester fast med presslegitimation.
Eftersom jag inte hade någon bevakningsplikt hade jag till skillnad från mina stressade journalistkollegor även tid att gå och se filmer som visades utanför själva tävlingen.
Den bästa jag såg var ”Strictly ballroom”, en revolutionerande australisk film av okänd regissör, vars storhet jag förgäves försökte övertyga kritikerkollegor om. ”En dansfilm? Från Australien?” När den något år senare gick upp på bio behövde jag inte längre missionera om Baz Luhrmann.
Någon har lite elakt skrivit om Baz Luhrmann att han aldrig läst en bok utan att fundera på hur den skulle kunna förbättras som musikal. Men samtidigt är det exakt det som är hans styrka. Han växte upp som dansare med en mamma som var dansinstruktör. Baz Luhrmann är inte rädd för disco.
Soundtracken till hans filmer ”Romeo + Juliet” (med svenska artister i fokus: Cardigans, Stina Nordenstam, Wannadies) och ”Moulin Rouge” har varit så starka att de känts filmiska även utan själva filmen.
Det gäller också för soundtracket för ”Den store Gatsby”, Baz Luhrmanns nya film som får svensk premiär i dag.
Att låta rapparen Jay-Z vara exekutiv producent för en filmatisering av en roman av F. Scott Fitzgerald låter som en parodi på Hollywood. En parodi som redan gjorts i tv-serien ”Entourage” där Vincent Chase spelade Gatsby i en filmatisering av Martin Scorsese.
Men ljudspåret är förstummande bra. Jay-Z, som både producerat filmen och ljudspåret, och Baz Luhrmann kombinerar hiphop med spår från Bryan Ferrys förbisedda album med egna låtar i 1920-talsjazztappning (hyllat i DI Weekend) och nyskrivna låtar som knockoutballaden ”Young and beautful” av Lana Del Rey som Baz Luhrmann själv varit med och skrivit.
Jan Gradvall