Skivrecensioner, DI Weekend

The Knife
Titel: Shaking the habitual
Skivbolag: Rabid/Border
Betyg: 5

Under Ultra Music Festival i Miami förrförra veckan hörde jag plötsligt en låt i en hotellbar som skar igenom all annan elektronisk dansmusik och lät ny och framåtblickande. Det tog ett par sekunder innan jag kunde identifiera den. Det var ”Heartbeats” med The Knife, en låt som i dag är över tio år gammal.

The Knifes nya album kommer att uppfattas som för extremt av många. Det är 98 minuter, lika långt som tre Beatlesalbun. (Men om det överhuvudtaget går att jämföra med någon Beatleslåt är det ljudexperimentet ”Revolution No 9”.) En av låtarna pågår i 19 minuter och är djupt obehaglig.

Trots detta tror jag att syskonen Dreijer i The Knife återigen har gjort musik som kommer att göra avtryck på samtidens mainstreamkultur. Varje gång The Knife släpper något nytt är deras klangvärld så långt före sin tid att det krävs karenstid innan omvärlden hinner ifatt.

Precis som en gång Giorgio Moroders samarbeten med Donna Summer så lyckas The Knife på samma gång vara extremt avantgarde och dansgolvsinbjudande Det går att höra spår av allt från sydafrikansk shangaan electro till minimalistisk queer rap från New York. Shannon Funches från synthgayduon Light Asylum gästar på en låt.

Men mest av allt låter som någonting man aldrig hört förut. Är det svårlyssnat? Jag tycker inte det. Jag tycker bara det är motsatsen till tråkigt. The Knife låter som allt det jag ville fly till när jag växte upp i en prydlig och tyst stad där de enda höga ljuden kom från gräsklippare och olyckor.

Hur mycket pop det ändå alltid finns i The Knifes vassa klanger understryks av att en fyra år gammal sololåt av Karin Dreijer just nu används som vinjett i nya tv-succén ”Vikings” och även nyss hördes i nya TV4-serien ”The Following”.

Albumet ”Shaking the habitual” är konfrontativt på ett sätt som har få motsvarigheter inom svensk musik i dag, men är i linje med samtida konstnärer som Klara Lidén och Anastasia Ax.

En referens till The Knifes nya album är Klara Lidéns videor där hon våldsamt dansar i en tunnelbanevagn eller slår sönder en cykel med ett järnrör. En annan Anastasia Ax:s performance där hon förvandlar vita rum till ett blecksvart inferno.

Göteborgs konstmuseum eller Moderna Museet borde avsätta ett nedsläckt rum med discokula och spela det här albumet på repeat.

Jan Gradvall

Kacey Musgraves
Titel: Same trailer different park
Skivbolag: Mercury Nashville
Betyg: 4

Ashley Monroe
Titel: Like a rose
Skivbolag: Warner
Betyg: 4

Jag får sällan så mycket feedback från läsare som när jag skriver om meanstreamcountry, en genre som är gigantisk i USA men sällan uppmärksammas i Sverige. Uppenbarligen finns ett glapp här. Intresset hos lyssnare är mycket stort (tydlig koppling till dansband), intresset hos svenska skivbolag mycket litet.

Men den som anstränger sig att leta rätt på de här albumen blir rikligt belönad. 24-åriga Kacey Musgraves och 26-åriga Ashley Monroe har en sådan utstrålning att det skulle räcka med ett ”Skavlan”-framträdande för att de skulle toppa Sverigelistan veckan efter.

Båda är också exempel på att dagens Nashville är allt annat än konservativt när det gäller ämnesval. I en hyllning till fri kärlek, oavsett sexuell läggning, avslutar Kasey Musgraves refrängen med ”Roll up a joint, or don’t”. Ashley Monroe meddelar presumtiva friare: ”Give me weed instead of roses, give me whiskey instead of wine”.

Båda är ordvrängare i klass med den unge Elvis Costello. Kasey Musgraves byter ut ”horrible” mot ”whore-able”. Ashley Monroe, som också är en del av trion Pistol Annies, lägger in dagsaktuella referenser till ”Fifty shades of grey” och tv-programmet ”The voice”.

Medan en majoritet av dagens svenska album är ungefär 60 procent så bra som de kunde ha varit – så många överskattar sin egen förmåga som låtskrivare – inser Kacey Musgraves och Ashley Monroe sina begränsningar och kallar in låtskrivarproffs som finslipar. En arbetssätt som rocken för länge sedan borde lärt sig av countryn.

Jan Gradvall

Petter
Titel: Början på allt
Skivbolag: Baba/Sony
Betyg: 4

Under 15 år som artist har Petter tonsatt sin samtid, gjort det privata politiskt och hela tiden förnyat språket. Ur ett musikhistoriskt perspektiv är han uppe där med Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk.

Jan Gradvall