Krönika, Dagens Industri
Weekend 28 mars
Krönika
Jan Gradvall
Poollitteratur. Det ordet existerar egentligen inte men alla vet ändå direkt vad man menar. Sådana böcker som man läser vid pooler på semesterresor. Det är en särskilt sorts böcker som inte nödvändigtvis behöver vara lättviktiga. Det ska vara böcker som både omedelbart fångar en och ger något bestående tillbaka. En investering värd de få lediga dagar man har på till exempel ett påsklov.
”Gone girl” av Gillian Flynn är den bästa poollitteratur jag läst på den här sidan millennieskiftet. Extremt spännande, utnämnd till ”Thriller of the year” av Observer i fjol, synlig längst fram i alla flygplatskiosker.
Men samtidigt är det också en nyckelbok i ett större sammanhang. Författaren är en av alla de tusentals journalister som fått sparken i den rådande tidningskrisen.
Veckotidningen Entertainment Weekly var i många år min mest värdefulla informationskälla som mediebevakare. En slags Time Magazine fast om underhållningsindustrin.
För några år sedan drabbades Entertainment Weekly brutalt av nedskärningarna. Tidningen avskedade en stor del av staben. Inte ens alla profilskribenterr fick vara kvar. Och tidningen har sedan dess varit ett skelett jämfört med hur välmatad den var under storhetstiden.
En av dem som fick gå var Gillian Flynn. Det är också mitt i mediestormens öga som hon inleder thrillern ”Gone girl”. Boken växlar mellan två berättarperspektiv, ett manligt och ett kvinnlig, Nick och Amy.
Det är Nick som är den sparkade journalisten i boken men det är mycket uppenbart att det är författarinnans egna erfarenheter som han ger uttryck för. ”Jag hade ett jobb i elva år och sen hade jag det inte längre, så snabbt gick det”.
Gillian Flynn skriver träffande om den panik och paranoia som spred sig bland journalister i USA, en panik som nu också, med ett par års fördröjning, nått Sverige.. ”Över hela landet började tidningar vackla, drabbade av den plötsliga infektion som var den spräckta ekonomin”.
Huvudpersonen Nick berättar om ”the glory days” när han anlände till New York på 1990-talet då staden var full av journalister. ”This was back when the Internet was still some exotic pet kept in the corner of the publishing world”. Alla vet som hände när det lilla husdjuret inte längre kunde kopplas.
Med bitter förlust som utgångspunkt släpper Gillian Flynn sedan lös en superbt välskriven thriller där hon använder sig av alla de trick hon lärt sig av alla de tv-serier och filmer hon skrev om för Entertainment Weekly.
Modernista har köpt de svenska rättigheterna till ”Gone girl” och ger i augusti ut boken med titeln ”Kvinna saknad”.
Hollywood är, förstås, också på hugget. Reese Witherspoon har köpt rättigheterna till ”Gone girl” till sitt produktionsbolag. Boken har även skapat en Dan Brown-effekt på sätt att även Gillian Flynns två tidigare böcker trycks i nya upplagor och även de hittar en masspublik. Även de böckerna blir nu filmer
Debuten ”Sharp objects” har köpts av samma producent som gjorde ”Paranormal activity”-filmerna. ”Dark places” har Amy Adams i huvudrollen och börjar filmas i år.
Vilken revansch för en sparkad journalist.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOX
”The Sun Blues Box” (Bear Family). 10 CD, 307 låtar. Och sen sitter man där med tappad hakad och undrar om inte bara Elvis Presely utan precis allt inom populärmusiken började i Sam Phililips studio i Memphis.
MIXTAPE
Erik de Vahl, ”Riches of the poor”. Fantastiskt fin mixtape som lagts upp gratis på Soundcloud. Hjärta och smärta, elektronik och politik, soul och akustisk gitarr.
BOK
Richard Hell, ”I dreamed I was a very clean tramp” (Ecco). En biografi som precis som Patti Smiths ”Just kids” förflyttar en till New Yorks gator och fångar ett nu i det förflutna. Helvete vad bra.
+
BONUS NR !:
SVT har aldrig tidigare visat så många program om kristendom som denna påsk. Tillfällighet eller tecken i tiden?
För första gången direktsänder SVT på långfredagen den korsvandring och gudstjänst som hålls i Colosseum i Rom. Det blir även första gången som SVT direktsänder en påsknattsmässa från en svensk kyrka. Linköpings domkyrka kommer att vara helt mörklagd i början av mässan för att sedan lysas upp av hundratals ljus.
Bland myckct annat visas under hela veckan även BBC-dokumentären ”Kristendomens historia”.
Den största påsksatsningen inleds i kväll, skärtorsdagen, då SVT börjar sända den färska amerikanska serien ”The Bible”, en dramatisering i fem långfilmslånga delar som hade premiär i amerikansk tv så sent som för tre veckor sedan. Ingen tv-serie på en kabelkanal har i USA i år lockat fler tittare än ”The Bible”.
Bakom serien ligger Mark Burnett, tv-oraklet som gav världen ”Expedition: Robinson”. Mark Burnett beslutade sig för att göra serien med sin fru Roma Downey efter att de tillsammans sett om Cecil B. DeMilles 1950-talsklassiker ”De tio budorden”.
Och det är så klassiskt bibliskt det kan bli. Första delen börjar med att Noa överlever flodvågen och att Abraham når fram till det förlovade landet.
Som skådespelare har Burnett och Downey i huvudsak valt brittiska teaterskådespelare som inte synts på film, allt för att undvika kommentarer som ”Kolla, Sean Connery spelar Moses”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hollywood har hittat en ny ekvation för framgång: En Skarsgård + en kabelkanal = dubbel succé.
Formeln som vunnit över både kritiker och tittare har nu använts tre gånger: 1. Alexander Skarsgård, 36, i HBO-serien ”True Blood”. 2. Gustaf Skarsgård, 32, i History Channel-serien ”Vikings”. 3. Bill Skarsgård, 22, i Netflix-serien ”Hemlock Grove”.
”Hemlock Grove” har premiär på Netflix den 19 april. Förväntningarna är höga efter att Neflixs första egenproducerade serie, ”House of cards” med Kevin Spacey, visade sig vara så bra.
Precis som i fallet med ”House of cards” får Netflix-abonnenter den 19 april tillgång till seriens 13 avsnitt samtidigt.
”Hemlock Grove” surfar på vågen för gotisk skräck: långa skuggor, inslag av orakade varulvar. Precis som journalisten Anna Thunman Sköld skriver på sin utmärkta blogg ”Thumans Tv-blogg” – rekommenderas för att hålla koll på tv – så för trailern till serien även tankarna till ”Twin Peaks”.
Jan Gradvall