Skivrecensioner, DI Weekend

Donnie & Joe Emerson
Titel: Dreamin’ wild
Skivbolag: Light In The Attic
Betyg: 4

Det är en historia lika hjärtekrossande som ”Searching for Sugar Man”. Två tonåriga bondsöner från en av USA:s mest avlägsna platser – fem timmars bilresa från Seattle – älskar musik och lyssnar på Hall & Oates och Smokey Robinson när de kör traktor. Deras pappa vill hjälpa dem och säljer av en stor del av familjens tunnland för att på bondgården bygga en förstklassig studio. 1979 spelar bröderna Emerson in och ger själva ut albumet ”Dreamin’ wild”.

Ingen upptäcker det. Inte för än 30 år sedan då en bloggare hittar ett dammigt och ouppsprättat exemplar i en antikaffär i Seattle och lägger ut det på nätet. Och nu plötsligt hyllas ”Dreamin’ wild” som en förlorad amerikansk klassiker.

Albumet är återutgivet av Light In The Attic, det lilla Seattle-bolag finansierat med pengar från IT-boomen som återupptäckte Rodriguez. Deras nyutgåvor av Rodriguez gavs ut 2009, tre år innan Malik Bendjellouls dokumentär.

Musiken är så kallad ”blue-eyed soul”, en genre definierad av artister som Hall & Oates, Boz Scaggs och Tomas Ledin på 1970-talet. Samtidigt gör inspelningen, med distorsion och lite burkigt ljud, att det låter lite som alternativ musik från 2000-talet. Musikern Ariel Pink har sagt att på samtliga spellistor och blandband han gjort de senaste åren har han haft med den fantastiska soulballaden ”Baby” med Donnie & Joe Emerson.

Jan Gradvall

Embassy
Titel: Sweet sensation
Skivbolag: Kning Disk
Betyg: 2

New Order
Titel: Lost Sirens
Skivbolag
Betyg: 2

Två nödraketer uppskjutna från det sjunkande skepp som är 1900-talet.

Jan Gradvall

Stubborn Heart
Titel: Stubborn Heart
Skivbolag: One Little Indina/Border
Betyg: 3

Modern medicin förpackads ofta i blister, tunna plastblåsor med foliebaksida. Inuti finns vita tabletter som man trycker ut i handen.

Denna konstruktion kan även användas som beskrivning för en del av dagens brittiska popmusik. Artister som The xx, James Blake, Metronomy och Thom Yorke som soloartist gör musik med ett högteknologiskt hölje – kantiga och vassa rytmer tillverkade av maskiner – medan själva innehållet är vit soul som lugnar själen.

Även duon Stubborn Heart tillhör denna genre. Albumet är en karta med tio lugnande tabletter. Det låter som Luca Santucci legat ned på studiogolvet när han sjunger. Ben Fitzgeralds elektroniska komp är lika avskalat som The xx.

Samtidigt hörs det att duons favoritalbum är ”Odessey and oracle” med Zombies, det popmusikaliska djupet går decennier tillbaka. Börja intaget bakifrån, det i särklass bästa spåret, ”Need someone”, ligger som den sista tabletten.

Jan Gradvall

OBS! Odessey i titeln ska vara så felstavat.

Tim Maia
Titel: Nobody can live forever: The existential soul of Tim Maia
Skivbolag: Luaka Bop
Betyg: 4

Brasilien, sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Det blir alltid tydligare att den eran var en av populärmusikens absoluta höjdpunkter, helt i klass med till exempel Memphis på 1950-talet, England på 1960-talet eller Jamacia och Nigeria på 1970-talet. Genom återutgåvor har nu även vi i västerlandet förstått storheten hos brasilianska artister som Os Mutantes, Caetano Veloso, Gilberto Gil och Jorge Ben.

En brasiliansk artist från denna era som fram till nu varit helt okänd, åtminstone för mig, är Tim Maia, en liten rund man med en gigantisk afro och en gigantisk aptit på livet. Tim Maia är ökänd för sitt mat- och drogintag: han köpte 100 doser LSD och delade ut till alla på sitt skivbolag. När han var som störst blev han medlem i en religiös sekt som klädde sig i vitt och väntade på rymdskepp.

Vad som skiljer Tim Maia från Brasiliens så kallade Tropicalia-artister var att han musikaliskt betraktade sig som svart amerikan. Tim Maia utvandrade till USA som tonåring, tog starkt intryck av all soul och funk, men blev efter fyra år utvisad när han arresterades för att ha rökt marijuana i en stulen bil. När han återvände till sitt födelseland gjorde han det som en brasiliansk Curtis Mayfield och spelade in ett album 1970 som är så svindlande bra att jag inte kan sluta spela det.

Av alla fina återutgivningar från 2012 är det här den allra främsta.

Jan Gradvall