Krönika, Dagens Industri

Weekend 25 januari

Krönika

Jan Gradvall

Vietnamfilmen ”Deer hunter” är ett av filmhistoriens mästerverk. De flesta är överens om det i dag. När jag intervjuat unga skådespelare som Vera Vitali, Fares Fares och Joel Kinnaman, eller talat med manusförfattare som Peter Birro, så dyker alltid ”Deer hunter” upp som exempel på filmer som påverkat dem mest.

Men så lät det inte när ”Deer hunter” hade svensk premiär 1979, fyra år efter att Vietnamkriget slutade. Den svenska debattvänstern hatade ”Deer hunter” och försökte till och med stoppa filmen. Det skrevs mängder av debattartiklar och anordnades demonstrationer.

”Deer hunter” anklagades för att vända på perspektivet i Vietnamkriget. Kritikerna menade att regissören Michael Cimino i filmen framställde amerikanerna som offer och vietnameserna som grymma sadister.

Att Michael Cimino inte hade gjort en dokumentärfilm om kriget, utan ett djupt personligt konstnärligt verk om vad som händer inuti karaktärernas huvuden, gick debattvänstern spårlöst förbi.

Precis samma öde kommer nu att drabba ett annat amerikanskt filmmästerverk, ”Zero Dark Thirty”. Filmen har premiär på Göteborgs Filmfestival som startar i dag, fredag, och går upp på bio i hela landet nästa fredag. ”Zero dark thirty” handlar om jakten på Usama bin Ladin, en händelse som är lika färsk i minnet som Vietnamkriget var när ”Deer hunter” hade premiär.

Det är en briljant film. Jag har sett alla filmer som är nominerade till Oscar i år och ingen har samma nerv och höga puls som ”Zero dark thirty”. Det är som Kathryn Bigelow kontrollerar ens hjärtslag.

Fotografen Greig Frasers handburna kamera när Navy SEAL-teamet stormar huset i Abbottabad liknar ingenting annat man sett. Det är inte bara nattfotografi. Det är fotografi helt utan ljus.

Huvudrollsinnehavaren Jessica Chastain är värd den Oscar hon kommer att få. Hon spelar den CIA-kvinna, med verklig förebild, som ledde det oändligt långsamma detektivarbete som ledde fram till spårandet av bin Laden. Hennes rollprestation för tankarna till Jodie Foster i ”När lammen tystnar” och Claire Danes i ”Homeland”.

Men vad debatten handlar om – och som gör att debattörer kommer att kunna fakturera för artiklar i veckor framöver – är ryktet om att ”Zero Dark Thirty” påstås försvara USA:s tortyr av fångar efter 11 september-attacken. Naomi Wolf har gått längst av alla genom att skriva ett öppet brev till Kathryn Bigelow där hon jämför henne med Leni Riefenstahl, filmaren som gjorde nazisternas propagandafilm.

Men vad Kathryn Bigelow i själva verket gör i ”Zero Dark Thirty”, vilket hon själv påpekar i ett imponerade återhållsamt svar i Los Angeles Times, är inte att försvara någonting; hon skildrar bara processen som den gick till. En utdragen, förvirrad och desperat process där tortyr förekom. Att utelämna vidriga tortyrscener – det hade varit att förvanska verkligheten.

Ingenstans i filmen påstås det heller att tortyr var huvudanledningen till att bin Laden kunde spåras, bara att det användes och att information som kom fram där användes. Kathyrn Bigelow är känd pacifist. Men hennes brott, enligt debatten, är att hon inte lägger in repliker eller textskyltar om var hon står politiskt utan låter filmen vara en film.

Att låta konstnärliga verk vara konstnärliga verk – motsägelsefulla, mångfacetterade, ibland moraliskt tveksamma – är inte debattvänsterns starkaste gren. Men det är de verken som överlever tiden.

(slut)

GRADVALLS VAL

SEMINARIUM
”Where were you?”, Bio Rio, Stockholm, i dag fredag 18.00. Andres Lokko leder samtal med två av den brittiska klubbkulturen viktigaste discjockeyer och visionärer, Andrew Weatherall och Terry Farley.

HUMOR
”Scener ut ett tonårsliv”, SVT Play, premiär söndag. 16-årige William Spetz skriver svensk humor- och mediehistoria med sina 100 procent samtida iakttagelser om Facebook, smartphones och verkligheten för en tonårig 2013.

FILOSOFI
”The road to freedom: Jean-Paul Sartre”. YouTube blir bara mer värdefullt för varje minut som går. BBC-serien ”Human: All too human” från 1999 ligger nu på nätet. Även avsnitt om Nietzsche och Heidegger.


Kortis nr 1:

Vad gör Netflix? Enligt rapporter från amerikanska tevekritiker var det den stora frågan vid årets TCA-konferens i Pasadena, Kalifornien, där bolagen presenterade årets utbud för journalister.

Streamingtjänsten Netflix har skapat både förväntningar och oro i tevevärlden efter att bolaget meddelade att man kommer börja göra egna serier. En nyhet lika strukturellt omvälvande som om till exempel Spotify plötsligt skulle börja kontraktera artister.

Den första Neflix-serien är heller ingen liten satsning. Nästa fredag 1 feburari är det simultan premiär på både svenska och amerikanska Netflix för ”House of cards”, en politisk thriller med Kevin Spacey i huvudrollen. De två första avsnitten är regisserade av ingen mindre än David Fincher vilket innebär att Spacey och Fincher återförenas för första gången sedan klassiska ”Seven”.

”House of cards” är en remake på en utmärkt men bortglömd BBC-serie från 1990 (rekommenderas på dvd).

Ännu mer uppseendeväckande är att Netflix den 1 februari väljer att inte bara lägga ut första avsnittet utan hela den första säsongen med 13 avsnitt. Tevetittaren slipper alltså den vanliga väntetiden, vecka för vecka, utan kan bestämma helt själv hur många avsnitt man vill se i ett svep. Inte konstigt att andra aktörer på tevemarknaden är nervösa.

Den 19 april har Netflix premiär på ännu en stor dramasatsning, den gotiska skräckserien ”Hemlock Grove” med Bill Skarsgård i en av huvudrollerna.

Jan Gradvall

Fotnot: Flera har undrat om jag inte glömt dj-duon Cazzette som lanseras av Spotify. Avgörande skillnad: de är inte kontrakterade av Spotify. Att de stora skivbolagen är delägare i Spotify gör nog att Spotify knappast kommer signa egna artister.

Kortis nr 2:

Vissa regisserade är förunnade att få sina filmer sorterade efter sina efternamn. Vi kan gå till hyllor märkta Kurosawa, Bergman, Kieslowski, Hitchcock, Haneke.

Zemeckis kommer aldrig att bli ett sådant namn. Hans filmer är för sentimentala och kanske för populära. Men tittar man närmare på den kroniskt underskattade Robert Zemeckis filmer märker man att det finns ett tema han hela tiden återkommer till: pressade människor i situationer där ingen tror på dem.

Själv älskar jag Zemeckis, allt från hans tidiga äventyrsfilmer som ”Den vilda jakten på stenen” och ”Tillbaka till framtiden” till de mer existentiella och melankoliska ”Forrest Gump”, ”Contact” och ”Cast away”. Jag får till och med en klump i halsen av den animerade julfilmen ”Polarexpressen”.

Robert Zemeckis nya film ”Flight”, med svensk biopremiär i dag, är inget mästerverk, men även ”Flight” har den karaktäristiska Zemeckis-nerven. Denzel Washington spelar en pilot som är beroende av alkohol och droger. Utsattheten i hans blick är densamma som Jodie Fosters i ”Contact” och Tom Hanks i ”Cast away”.

Och flygkraschscenerna är de mest realistiska som filmats. Undvik att se en kväll innan du ska flyga.

Jan Gradvall