Skivrecensioner, DI Weekend
A$AP Rocky
Titel: Long.Live.A$AP
Skivbolag: Polo Grounds/Sony
Betyg: 4
Det lyckligaste ögonblicket under sommarens Way Out West-festival? När den unge Harlem-rapparen A$AP Rocky, ute på sin kanske första utlandsresa, blev så förbluffad över mottagandet att han beslutade sig för att surfa på publikens uppsträckta händer. I ett publikhav med bland andra de hiphopälskande skådespelarna Joel Kinnaman och Fares Fares höjdes A$AP Rocky bokstavligen till skyarna.
Precis som i mitten på 1990-talet har hiphopkulturen återigen två unga fixstjärnor som konkurrerar på var sin sida av kontinenten, Kendrick Lamar på västkusten och A$AP Rocky på östkusten. Just nu är de precis lika gamla, 25 respektive 24, som kustrivalerna 2Pac och Notorious BIG var när de mördades. Men som tur är rivaliteten mellan Kendrick Lamar och A$AP Rocky än så länge fredlig; de gästar på varandras låtar.
”Long.Live.A$AP” följer upp den i DI Weekend hyllade mixtapen ”Live.Love.A$AP” från 2011. Ljudet är mer slipat, låtarna mer sammanhållna, refrängerna tydligare. Trots detta har glädjande nog A$AP Rocky ändå inte tonat ned sin psykedeliska sida. Musikaliskt placerar han sig i Houston snarare än på östkusten. Texas-rapparnas missbruk av hostmedicin med kodein (livsfarligt, flera rappare har dött) skapat musik där tempot sänkts till hypnotisk slowmotion.
Vad A$AP Rocky gör med hiphop påminner om vad Jimi Hendrix gjorde med rock på ”Electric Ladyland”. På omslaget sitter han också invirad i ”The star-spangled banner”.
Man skulle även vilja varit en fluga på väggen under det möte då Sonys försäljningschefer för första gången fick lyssna på en av bolagets viktigaste album under 2013. Och se dem osäkert nicka med i refränger som ”Pussy money weed, that’s all a nigga need”.
Jan Gradvall
Jan Allan, Palle Mikkelborg, Jef Gilson – med flera
Titel: Spiritual Jazz 3
Skivbolag: Jazzman Records
Betyg: 4
Inne på den välsignade skivaffären Sounds of The Universe i Soho. London, hör jag plötsligt extremt hipp och befriande modern jazz, precis den nya musik jag inte visste att jag längtade efter. Jag frågar ägaren vad det är som spelas. Han pekar gäspande på skivomslaget: samlingen ”Spiritual Jazz 3”, låten ”Odins öga” från 1970 med den svenske trumpetaren Jan Allan.
Ibland måste man resa långt för att hitta hem. Ibland har framtiden redan varit.
London-skivbolaget Jazzman Records har handplockat musik från den epok på 1960-talet och 1970-talet då den europeiska jazzen hittade sin självständighet. Det är musiker från Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz, England Ungern, Sovjet och Jugoslavien. Och det låter stolt, vackert, spirituellt i alla bemärkelser.
”Odins öga” är plockat från albumet ”Jan Allan -70”. Penguin sammanställde för några år sedan en lista på tidernas bästa jazzalbum. ”Jan Allan -70” är med på den listan.
Jan Gradvall
Vijay Iyer Trio
Titel: Accelerando
Skivbolag: ACT
Betyg: 4
Bland det finaste med David Bowies nya singel är det där jazzackordet i introt som kommer från ingenstans. Det påminner om hur ofta jazz varit närvarande i Bowies musik, inte minst i Mike Garsons atonala pianospel på ”Aladin Sane”.
Att lyssna på virtuose jazzpianisten Vijay Iyer, en New York-musiker med indisk-tamilsk bakgrund, är som att höra en instrumental vidareutveckling av den sidan av Bowie. Tillsammans med en basist och trummis gör Vijay Iyer strama, exakta och tolkningar av all slags musik baserad på dansrytmer: Michael Jackson, Heatwave Henry Threadgill, Flying Lotus samt en låt plockad från en balett av Duke Ellington.
Det är musik som får fötterna att tänka och tankarna att dansa.
Jan Gradvall
Robert Glasper Experience
Titel: Black radio
Skivbolag: Blue Note
Betyg: 4
Att det gjorts så mycket musik som försöker länka samman jazz och hiphop är inte så konstigt. Grammatiken i båda genrerna är densamma: rytmer som inkorporerar all slags melodier.
Bland de bästa fusionerna finns geniet Quincy Jones soloalbum, Gang Starr-medlemmen Gurus ”Jazzamatazz”-serie och A Tribe Called Quests mästerverk ”The low end theory”. Den mest självklara befruktningen av jazz och hiphop jag hört i modern tid är signerad 34-årige Houston-pianisten Robert Glasper.
Med hjälp av gäster som Donny Hathaways dotter Layla, Erykah Badu och rapparen Lupe Fiasco gör Robert Glasper och hans supertajta kvartett Blue Note-jazz för 2010-talet. Allra bäst är en oväntad men ändå helt självklar tolkning av en David Bowie-låt från 1969, ”Letter to Hermione”.
Jan Gradvall