Skivrecensioner, DI Weekend
Robbie Williams
Titel: Take the crown
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 2
Få har vaskat så mycket talang som Robbie Williams. Som artist besitter han en ”Oceans Eleven”-charm och karisma jämförbar med samtliga medlemmar i The Rat Pack, inklusive Dean Martins dyra fyllehicka. Robbie Williams är förmodligen den yngsta popartist som, oavsett dagsform, när som helst kan sälja ut Ullevi snabbare än ett spinningpass. Men det finns ingen ursäkt till att Robbie Williams på sina allt ojämnare album nöjer sig med att arbeta med ett B-lag av låtskrivare och producenter.
Jan Gradvall
Urban Cone
Titel: Our youth
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
När Radiohead gav ut ”The Bends” 1995 befann sig bandet vid ett vägskäl mellan experimentella klanger, influenser från Kraftwerk och elektronisk musik samt gammaldags storslagna rockmelodier som ville äga alla världens radioapparater. Precis där befinner sig även Urban Cone, ett debuterande band från Stockholm så ungt att skivkontraktet skrevs under på gymnasiet.
Urban Cone skriver redan melodier andra band skulle döda för. Bandets avskalade elektroniska arrangemang för tankarna till Miike Snow och lämpar sig lika väl för remixer. Urban Cone är det första unga svenska rockband jag hört som i dagens nya musikvärld har potential att ta sig lika många varv jorden runt som dagens svenska discjockeyer och låtskrivare.
Jan Gradvall
Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Johnny Winter, Stevie Ray Vaughn – med flera
Titel: Plug it in! Turn it up! Electric Blues: The Definitive Collection 1939-2005, Vol 1-4
Skivbolag: Bear Family
Betyg: 5
Jag var på södra Manhattan när strömmen gick. Plötsligt fungerade ingenting av det man förknippar med vår tids civilisation. Inga affärer, inga restauranger, ingen tunnelbana, inga gatlyktor, inga trafikljus, ingen television, inget Internet, ingen telefon, inga hissar. Vi lyste oss fram med ficklampa i det trånga trapphuset upp till vårt hotellrum på nionde våningen. Snart laddade datorer och mobiltelefoner ur. Det blev kö till kvarterets enda kvarvarande mynttelefon.
Vad jag tänkte på under de där dagarna – vad jag gång på gång minneslyssnade på inne i mitt eget huvud – var dessa fyra volymer med blues, den både mest självömkande men samtidigt uppbyggliga och tröstande musikgenre som finns.
Den första bluesgenerationen, med artister som Blind Lemon Jefferson och Robert Johnson, spelade på akustiska instrumentet. I slutet av 1930-talet kopplades sedan elektriciteten på, genom Gibson ES-150, den första elgitarren, och Texas-innovatören T-Bone Walker.
Blueshistorikern Bill Dahl från Chicago har tillsammans med tyska bolaget Bear Family gjort en total dokumentation av den elektriska bluesens utveckling som saknar motstycke i tidigare skivutgivningar. Precis alla nyckelartister är med, från John Lee Hooker och Slim Harpo till förvaltare som Eric Clapton och ZZ Top. Fyra olika volymer innehållande tre cd-skivor vardera.
Särskilt volym fyra, där blues och soul smälter samman i början av 1970-talet, är makalös, med artister som Syl Johnson, Denise LaSalle och ZZ Hill.
Totalt handlar det om drygt 15 timmars elektricitet. Tillräckligt för att lysa upp en hel stad. Eller en ensam människa som börjar förlora hoppet.
Jan Gradvall
James Yorkston
Titel: I was a cat from a book
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
Bill Fay har gjort det ena av årets två bästa vuxna album. James Yorkston har gjort det andra. James Yorkston skriver sånger om att se sin nyfödda dotter bli förklarad allvarligt sjuk och få nålar instuckna av läkare: ”The look in your eyes that says, ’Why do you let them hurt me so?’” Andra handlar om vad som händer när en depression möblerar om hela ens hem.
Men han gör det till melodier som är som tändstickor dragna mot det svarta plånet. På sitt femte album har skotten Yorkston låtit sin ordinarie band vila och använder i stället en jazztrio på ett sätt som för tankarna till en mer lågmäld version av Van Morrisons ”Astral weeks”. Allt detta medan han själv Bert Jansch-fingerplockar på sin gitarr i skenet av en öppen brasa på en pub i Fife medan livet blåser utanför.
Jan Gradvall