Krönika, Dagens Industri

Weekend 19 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Nyhetsprogrammet ”Aktuellt” hade förra veckan ett inslag om det växande problemet med att unga går direkt till akuten i stället för att vända sig till distriktsmottagningar. I intervjuerna framkom att en av orsakerna var – Google.

Vid lindrigare åkommor som magont gör tjugoåringar en egen diagnos genom att googla. Och överst i sökningen kommer de mest dramatiska scenarierna som gallsten, blindtarmsinflammation eller blodpropp i tarmarnas blodkärl.

Även debattörer och journalister beter sig i dag som tjugoåringar med magont. Under debatten om Tintin spreds hårresande ”fakta” om tecknaren Hergés förflutna, med flera påståenden som passerar gränsen för förtal, detta av erfarna journalister som inte gjort djupare research än att googla.

Alla dessa grova faktafel motbevisas i biografier om Hergé och inte minst i översättaren Björn Wahlbergs utmärkta förord till albumen. Men för att få fram korrekt information krävs det att man gräver lite djupare än att nöja sig med de översta sökresultaten när man googlar på Tintin + rasism eller Tintin + antisemitism.

Felaktigheterna blir till och med värre efter debatten. Sökmotorn Google gör ingen faktagranskning, utan länkar till de sidor som får flest sökningar. Felen centrifugeras utåt, uppåt.

Google har blivit enormt viktigt som faktakälla, viktigare än alla böcker. 89 procent av alla sökningar som görs i världen görs just nu via Google. I Sverige är siffran ännu högre: 95 procent.

Av 20 sökningar som görs på Google nöjer sig dessutom 19 med de resultat som kommer upp på de första söksidorna. Ingen har tid att scrolla sig ned till sidan 645 där man hittar fakta som helt motbevisar allt det andra.

Dessa uppdaterade siffror kommer från journalisten Andreas Ekström som skrivit boken ”Google-koden” (Weyler).

”Det där börjar bli ett jätteproblem”, säger Andreas Ekström. ”Om du söker till exempel på ämnen som 11 september, Olof Palme eller vaccin så får du bland de översta sökningarna upp konspirationsteorier. De människor som tror att vaccin är skadligt, eller något som CIA ligger bakom, är extremt aktiva på nätet. Och deras hemsidor hamnar därmed mycket högt upp i sökningen”.

Andreas Ekström anger också exempel på hur lätt det kan vara att manipulera sökresultatet via Google. Inför det förra presidentvalet i USA gjordes en rasistisk nätkampanj mot Michelle Obama. Genom att märka bilder såg man till att den som sökte på bilder på Michelle Obama bland de översta sökningar fick upp bilder på apor.

Till slut gick Google, mot sina principer, in och korrigerade. Efter Utřya gjordes en motsvarande organiserad nätkampanj mot Anders Behring Breivik. Den som sökte bilder på honom fick upp bilder på hundbajs. I det fallet gick Google däremot inte in och korrigerade.

Andreas Ekström: ”Google utövar alltså ett redaktörskap – utan att ha journalister. Vad kommer att hända i de fall som inte är lika tydliga som Michelle Obama och Breivik?”

I ett väldigt intressant inslag i ”Spanarna” under Bokmässan talade journalisten Göran Everdahl om den närmast ofattbara kunskapsförlusten när biblioteket i Alexandria brann ned. Det var det största biblioteket i världen, med tusentals böcker som bara fanns i ett exemplar.

Just nu rasar en liknande kunskapsbrand – på nätet.

+

GRADVALLS VAL

BEATLES
I morgon, lördag, blir det Beatles-kväll på SVT2 när kanalen visar ”Magical Mystery Tour” (en film få har sett, regi Paul McCartney) samt en dokumentär om hur den gjordes. Filmen släpps nästa vecka även på Blu-ray.

CLASH
Jakob Dylan älskar Clash lika mycket som sin far. På Wallflowers nya album ”Glad all over” har han bjudit in Mick Jones från Clash som spelar gitarr och sjunger kör på två fina, synnerligen Clash-influerade låtar.


STONES
Rolling Stones första nya låt sedan 2005, ”Doom and gloom”, är som ett soundtrack till apokalypstemat i förra veckans DI Weekend. En låt med zombiereferenser, bluespuls, stilettgitarr och paranoid sång. Inte dum alls.

+

BONUS NR 1:

De senaste veckorna har det rasat en debatt om rasism i Sverige som varit infekterad men förhoppningsvis kan leda till något bra. Till den debatten finns det skäl att påminna om två band som tog kampen mot rasism längre än någon annan i musikhistorien.

Det ena är The Specials. Det andra är The Beat. Två engelska band som i både texter, val av musikstil och till med antalet medlemmar (häften svarta, häften vita) ägnade hela sin existens åt att bekämpa rasism.

Och ändå lyckades göra det på ett så oemotståndligt sätt att deras låtar och album toppade listorna.

The Beat har aldrig återförenats och till skillnad från The Specials fallit i glömska, men återutgivningar av gruppens tre album – ”I just can’t stop it” (1980), ”Wha’ppen” (1981) och ”Special Berat Service” (1982) – understryker vilken unik grupp det var.

När rocktidningen NME röstade fram 1980 års bästa album hamnade ”I just can’t stop it” trea efter Joy Divisions ”Closer” och Elvis Costellos ”Get happy”. Så bra är albumet. ”I just can’t stop it var också det första digitalt inspelade albumet i England. Ljudet är som en nyupphälld Ramlösa, kristallklart med kolsyran kvar.

Återutgivningarna innehåller tre diskar vardera, inklusive dvd. Särskilt bonusdisken till ”Wha’ppen” är superb. Till och med den reklamjingel gruppen spelade in för flygbolaget Laker är en pärla.

Allra bäst med dessa återutgivningar är historiktexterna i konvoluten som inte skrivits av någon rockkritiker utan Rhoda Dakar, en svart sångerska som var med i en annan kortlivad ska-grupp, The Bodysnatchers, och skrev musikhistoria med våldtäktsskildringen ”The Boiler” som hon sjöng med The Specials.

Rhoda Dakar sätter in albumen i sitt historiska, politiska och sociala sammanhang.

Vilken låtskrivarkapacitet det fanns i The Beat understryks av att när gruppen splittrades så gick två av bandets mest osynliga medlemmar, David Steele och Andy Cox, vidare och bildade ännu mer framgångsrika Fine Young Cannibals.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Tisdag är en stor dag i amerikansk bokbransch. Tom Wolfe ger ut sin nya och kanske sista roman. Tom Wolfe är 81 år.

Romanen heter ”Back to blood” (Little, Brown & Co) och utspelar sig bland immigranter i Miami.

I vanlig ordning verkar Tom Wolfe ha spänt bågen så långt det går. Enligt ett pressutskick från förlaget handlar boken om klass, familj, förmögenhet, ras, brott, korruption och ambition i den stad, Miami, ”where America’s future has arrived first”.

I en intervju i somras sade Tom Wolfe: ”Miami är den enda staden i världen där folk från ett annat land, en annan kultur, talandes ett annat språk, har tagit över en hel stad under loppet av en generation. Jag talar självklart om kubaner”.

Däremot verkar boken i det längsta dölja huruvida bokens två huvudpersoner – en 25-årig polis och en 24-årig sjuksköterska – är kubaner eller inte.

Det utdrag jag fått läsa intygar åtminstone om en sak: språket är klassisk Tom Wolfe. När Tom Wolfe skriver känns det som alla andra i klassrummet målar med blyerts medan han har tillgång till en låda med färgkritor.

Tom Wolfe har själv sagt att hans motto när han skriver är ”leave the buidling”. Han inleder med en observation, går därefter själv någon annanstans och låter karaktärerna kliva in.

Tom Wolfes förskott för boken var drygt 50 miljoner svenska kronor.

Jan Gradvall