Skivrecensioner, DI Weekend

Loreen
Titel: Heal
Skivbolag: Warner
Betyg: 4

Det här är det bästa album en Eurovisionvinnare följt upp sin vinst med sedan ABBA:s ”Waterloo” för 38 år sedan. Större än så är att Loreen också här kliver fram som en fulländad och genuint originell artist.

Loreens sätt att sjunga liknar ingen annans. Hon använder sitt eget huvud nästan som en resonanslåda. Vad som kan låta som pålagt eko är i själva verket hennes egen röst.

Även musikaliskt bryter Loreen ny mark. På ett sätt som för tankarna till Kate Bush gör Loreen musik som på samma gång lyckas låta både excentriskt avantgarde och superkommersiell. Färgskalan i musiken påminner om ”Prometheus”, isblå och grafitgrå. Det finns ingenting retro hos Loreen.

Ännu mer imponerande är att hon efter två perfekta singlar, ”Euphoria” och ”Crying out your name”, ändå inte spelat ut sina bästa kort utan sparat trumf gömda i sina fladdriga jumperärmar. ”Breaking robot” är en houseburgare stekt över öppen eld.

Och den majestätiska, mystiska ”Everytime” – det bästa hon gjort – för tankarna till scenen i ”Blade Runner” där Rutger Hauers replikant håller en monolog om ”tears in the rain”.

Jan Gradvall

Donald Fagen
Titel: Sunken Condos
Skivbolag: Warner
Betyg: 4

”Punk är trevligt/Jazz är farligt”. Det var det ironiska namnet på ett klassiskt samlingsalbum från 1980 med skånska postpunkband.

I dag är titeln inte ironisk längre. Fartiga punklåtar är numera så rumsrena att de används som signaturer till tecknade serier och ungdomsprogram på Bolibompa och Disney Channel. Jazz, däremot, kan man i dag skrämma barn med.

Få har visat vilken subversiv kraft det finns i jazz som Donald Fagen. Det band han startade med Walter Becker, Steely Dan, hade utåt sätt en del gemensamt med 1970-talets rebelliska rockmusik. Duon skrev dräpande ironiska, samhällskritiska texter och tog sitt namn från en dildo i en William Burroughs-roman.

Men själva musiken var punkens raka motsats. Steely Dan hyrde in Amerikas främsta jazzmusiker för att skapa perfekta groovet.

Donald Fagens nya soloalbum är det bästa han gjort sedan solodebuten ”The Nightfly” för 30 år sedan. På det albumet gjorde han den souligaste låt som någonsin gjorts om ett internationellt år för geofysik (”I.G.Y”). Här återanknyter han till det temat när han konstaterar att, ja, vädret blev precis som Mr Gore förutspådde, men vad hjälper det när man har ett konstant lågtryck i sitt eget huvud? (”Weather in my head”).

Och det svänger så det svartnar. Musikerna är tätareändenhärmeningen. På ”Out of the ghetto” gästspelar den legendariske studiobasisten Freddie Washington (Crusaders, ”Forget me nots”, Michael Jackson) på ett så virtuost sätt att landets alla HiFi-butiker i kväll kommer att bli tvungna att förlänga öppettiderna.

Jan Gradvall

Tracey Thorn
Titel: Tinsel and lights
Skivbolag: Strange Feeling/Border
Betyg: 4

Kort innan Kurt Cobain tog sitt liv repade Nirvana in ”In love” med Marine Girls, det popband som Tracey Thorn spelade med innan genombrottet med Everything But The Girl. Den informationen har både ingenting och allting med hennes julalbum att göra. Det här är ett julalbum för akutmottagningar.. en musikalisk motsvarighet till hennes partner Ben Watts sjukdomsbiografi ”Patient”. Tracey sjunger: ”Another velvet ribbon, another nosebleed”. De ljus som tindrar mest är ljusrören i taket. Ändå känns musiken aldrig uppgiven, utan förtröstansfullt, som en hand på axeln. Ett Bodil Malmsten-album.

Jan Gradvall

Petra Marklund
Titel: Inferno
Skivbolag: Razzia
Betyg: 2

Petra ”September” Marklund, som var bäst i ”Så mycket bättre”, gör ett album tillsammans med Jocke Berg från Kent. Vad skulle kunna bli fel? En hel del visar det sig. För det första visar det sig att Jocke Berg bara skrivit två låtar och varit medlåtskrivare på två andra. Men det stora problemet är den gatunärvaro och ”edge” som fanns i Petras röst när hon gjorde dansmusik helt försvinner i denna besynnerligt platta och banala popproduktion. Det låter ”Kanske på Svensktoppen”.

Jan Gradvall