Krönika, Dagens Industri
Weekend 29 juni
Krönika
Jan Gradvall
De första sex månaderna av det svenska nöjesåret 2012 kan sammanfattas i ett enda ord – podcast.
Duokonstellationer med medieprofiler som gör nedladdningsbara radioprogram har varit årets hittills största trend. Filip Hammar & Fredrik Wikingsson har följts av Kristian Luuk & Andres Lokko, Alex Schulman & Sigge Eklund och Carina Berg & Jenny Strömstedt.
Förutom dessa finns även den omtalade ”Värvet”, en podcast där journalisten Kristoffer Triumf gör långa intervjuer med andra medieprofiler.
Formen för programmen påminner lite om inledningen till forna tiders titelmatcher i boxning. En stor mikrofon hissades ned i ringen. Därefter börjar det verbala sparrandet.
Så varför görs alla dessa podcasts? Och varför just nu?
Intressant nog handlar det inte om pengar. Att prenumerera på en podcast är i regel gratis, vilket begränsar möjligheten till intäkter.
Filip Hammar & Fredrik Wikingsson har under lång tid gjort sin podcast utan sponsor och har därmed finansierat produktionen ur egen plånbok.
Alla ovanstående är dessutom människor med reddan fulltecknade almanackor. De behöver inte en podcast som skyltfönster för att få fler jobb.
Motivet är snarare ett annat, något som sammanfattas av ett gammalt ordspråk – övning ger färdighet.
Podcast, som uttrycksform, ger maximal frihet. Det blir ett sätt att pröva nya tankar och testa nya idéer i skarpt läge. En form av publika brainstorms.
Eller träningsmatcher inför publik.
Idrottare måste hålla igång sina kroppar dagligen för att vara i toppform. Detsamma gäller för hjärnor.
När jag intervjuade författarinnan och journalisten Joan Didion berättade hon att avgörande för hennes skrivande är att hon skriver precis varje dag. ”Om det blir några dagars uppehåll tar det flera dagar att komma tillbaks till samma flyt och tempo igen”.
Därmed inte sagt att hon inte kan vara ledig. Men ett par timmar fram datorn varje dag blir ungefär som en löpares dagliga runda i spåret.
Inom amerikansk nöjesindustri har man alltid varit medveten om effekten av ett jämt och högt tempo. En duktig programledare inom amerikansk teve eller radio sänder inte en dag i veckan, som i Sverige, utan minst fem dagar i veckan.
Jay Leno nöjer sig inte med det. Förutom sina fem teveprogram i veckan åker han runt i USA och gör – i princip utan ersättning – ståuppframträdanden på små klubbar. Allt för att testa nytt material och hålla högt tempo. Allt för att tvinga sig själv att inte slappna av utan för att yrkesmässigt tvinga sig själv att fortsätta stå på tå.
Många amerikanska programledare och komiker kommer från ståuppscenen där arbetsmoralen är sträng och tempot extremt högt. Du blir inte tagen på allvar förrän du gjort dina 10 000 timmar.
Att göra en podcast har paralleller till att en onsdagkväll ställa sig på en liten scen och göra ståupp.
En annan förklaring till att podcasts fått ett sådant genomslag har att göra med hur sammanvävd uttrycksformen är med sociala medier. Twitter och Facebook har skapat en ny sorts närhet och direktkontakt mellan avsändare och mottagare.
En podcast har också fler likheter med Twitter och Facebook än med gammaldags radioprogram. Det handlar om följare och vänner snarare än lyssnare.
Hasse Tellemar visste inte namnen på sina mest trogna lyssnare i ”Ring så spelar vi”. Men Fredrik Wikingsson, som har 109 000 följare på Twitter, för dagligen en dialog med sina lyssnare – vet vad de tycker om, kan se hur de ser ut – och skickar meddelanden till deras telefoner varje gång en ny podcast finns färdig att ladda ned.
Lite som om Hasse Tellemar ringt upp sina lyssnare i stället för tvärtom.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BLOGG
”The Talking Heads song that explains Talking Heads”. En essä på New Yorkers blogg av James Verini. Bländande analys av de senaste 25 årens bästa kärlekssång, ”This must be the place”.
ARTIKEL
”Low: Bowie’s crowning moment”. På den amerikanska fars dag skrev Lloyd Cole, 51, på nättidngen Salon en väldigt liten fin text till sina två söner, 13 respektive 19, om det Bowie-album som präglade hans egna tonår.
KOKBOK
Paolo Roberto, ”Italiensk bondmat: Från Paolos trädgård” (Bonnier Fakta). Det ges ut för många kokböcker. Men Paolo Robertos bok är trovärdig, full av recept så genialt enkla att man direkt vågar pröva dem.
+
BONUS NR 1:
Vanity Fair skrev nyligen på sitt omslag: ”Admit it, you love TV more than movies”.
Som ytterligare ett bevis på att teve just nu är bättre än film – kreativiteten där är större, slutresultatet mindre förutsägbart – så är det bästa man kan man se på bio just nu en nedklippt tevedokumentär.
”Woody Allen: A documentary”, med svensk biopremiär i dag, är en bioversion av den tre timmar långa dokumentär som i vintras gjordes av PBS, den amerikanska public service-kanalen, och som tidigare funnits att köpa som amerikansk dvd.
Det är en film så bra att man får lust att förvandla juli månad till sitt eget Woody Allen-maraton.
Dokumentären är gjord av Robert Weide, regissör bakom ”Simma lugnt, Larry”.
Filmen ger också en unik inblick i Woody Allens bakgrund. När han till slut blev den Woody Allen vi känner i dag var det ett resultat av att ha prövat sig fram och slipat sitt hantverk i över tio år.
Woody Allen började med att i tonåren skriva upp mot 50 skämt om dagen som han sedan sålde till tidningskolumnister, teveprogramledare och andra komiker.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Under semestern är det sannolikt många av denna tidnings läsare som varvar deckare med manangementlitteratur och musikbiografier. Påfallande många inom närlingslivet har en bakgrund som musiker.
”How soon is now?” (Faber and Faber) av Richard King är hybrid av båda genrerna. Huvudrollerna i denna 600-sidiga historia innehas inte av banden utan av skivbolagsentreprenörerna bakom dem.
Boken har undertiteln ”The madmen and mavericks who made independent music 1975-2005”. Fokus är på de små oberoende, fritänkande skivbolag som fostrat de mest nyskapande artisterna inom brittisk musik de senaste 30 åren, från Joy Division och The Smiths till Depeche Mode och Oasis.
Ingen av dessa artister hade blivit vad de blivit om inte även deras skivbolag varit lika kompromisslösa och banbrytande. Egensinniga bolag som precis som till exempel Apple och Facebook inte haft som målsättning att tjäna pengar utan att förändra världen.
Boken är full av Zuckerberg-excentriker, fast den skillnaden att de flesta av dem förblev okända.
En av de huvudpersonerna i boken är Daniel Miller, mannen bakom Mute, ett skivbolag startat i hans sovrum som gett världen artister som Depeche Mode och Moby.
När DI Weekend intervjuade Daniel Miller 2003 sade han: "Jag har enbart skrivit kontrakt med artister som jag själv gillar.
Inte för att jag tror att de kommer att göra ett hitalbum, utan för
att jag respekterar dem som artister och därmed tycker det är spännande att få arbeta långsiktigt med dem. Vad jag vill syssla med är artistutveckling".
Jan Gradvall
+