Den falske Bob Dylan är den riktige Bob Dylan

Den mest kritikerhyllade genren inom rockmusiken är artister med gitarr som beskriver sin egen livssituation. Den minst kritikerhyllade genren är exhibitionister som sjunger om sina drömmar. Hela den värderingsgrunden raseras när man studerar fallet Bob Dylan. Artikeln skrevs för Sydsvenskans kultursida.

Text: Jan Gradvall

Vad går egentligen rockmusiken ut på? Läser man samtida rockkritik kan man konstatera att rockmusik i dag förväntas vara ungefär som fotografi eller dokumentärfilm.

Rockmusiken förväntas skildra verkligheten så korrekt och så naturtroget som möjligt. Artisten ska vara ett med sin konst. Om artisten är uppväxt i en sotig miljö ska även musiken vara sotig.

De adjektiv som används för att hylla de rätta artisterna understryker detta krav på realism. Ärligt. Naket. Oförställt. Rått. Hudnära. Sant.

På samma sätt finns det en lista med adjektiv som används för att kritisera motsatsen. Förvanskat. Tillgjort. Ytligt. Friserat. Spekulativt. Falskt.

Den mest kritikerhyllade genren inom rockmusiken är artister med gitarr som beskriver sin egen livssituation. Den minst kritikerhyllade genren är uppklädda exhibitionister som sjunger om sina drömmar.

Dokumentärt har högre status än fiktion. Furu är finare än plast. Neil Young är mer ärlig än Christina Aguilera.

Hela den värderingsgrunden raseras när man studerar fallet Bob Dylan.

Bob Dylan brukar lyftas fram som paradexemplet på så kallad ärlig och äkta musik. När grabbarna längst fram inte förstår varför deras barn låter sig luras av ytliga videor på MTV kan de gå i ide med Bob Dylan, Neil Young och Ulf Lundell. Det är minsann riktig musik.

Martin Scorseses dokumentärfilm ”No direction home” – andra delen visas på Kunskapskanalen i morgon – visar dock att Bob Dylan inte alls passar in i den dokumentärfållan.

Som artist har Dylan, med sitt fejkade namn och sin fejkade bakgrund, mer gemensamt med Christina Aguilera än med Neil Young.

Första delen av ”No direction home” inleds med att Bob Dylan säger: ”Jag föddes väldigt långt från var jag borde ha varit. Ända dess har jag varit på väg hem.”

Runt ordet hem hänger stora citationstecken. Med hem avses inte det hus där Bob Dylan växte upp, utan den plats där han slutligen känner sig hemma

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone
.
Bob Dylan berättar i Scoreses dokumentär om att det i hans föräldrahem fanns en stor radiogrammofon i mahogny. När han som barn öppnade locket upptäckte han att det där låg en stenkaka med en countrylåt med titeln ”Drifting too far from shore”.

Dylan: ”Ljudet av den skivan fick mig att känna som jag var någon annan. Att jag inte ens var född av rätt föräldrar.”

Det var den känslan som gjorde att Robert Zimmerman blev Bob Dylan. En välartad judisk pojke från Minnesota flyr sitt arv och bakgrund. I stället antar han en ny identitet – helt fiktiv – i form av en fattig nomad som sprungen ur Jack Kerouacs romaner eller Woody Guthries sånger.

Vad går egentligen rockmusiken ut på? Om man följer den gällande värderingsrunden för rockmusik så är Robert Zimmerman äkta medan Bob Dylan är falsk. Om man i stället betraktar rockmusik som fiktion snarare än dokumentärfilm är Robert Zimmerman en puppa medan Bob Dylan är en fjäril.

Under veckan har jag varje dag lyssnat på en ny skiva med David Sylvian som han gjort under bandnamnet Nine Horses.

David Sylvian personifierar det ytliga åttiotalet. Med sitt vitsminkade ansikte och platinafärgade hår såg han ut som en knappt levande dandy. Som sångare i gruppen Japan var han en lustans lakej på jakt efter nästa klubb med sitt namn på gästlistan.

Men David Sylvian föddes inte alls som David Sylvian utan som David Batt. Han växte upp i Catford, en av de fulaste och sotigaste sovstäderna till London. Hans far arbetade som råttfångare.

David Sylvian har långt senare förklarat sitt utseende under Japan-tiden med: ”Jag försökte desperat vara vad som helst utom mig själv.”

Är det så konstigt att en son till en råttfångare vill se ut som blaserad kosmopolit och gör låtar som ”The art of parties”? Spela refrängen till Dylans ”Like a rolling stone” en gång till och inse att den även handlar om David Sylvian.

Rockmusiken är en alldeles för bra idé för att krympas till fotograferandet av befintliga hem. Det fantastiska med rockmusiken är att den tvärtom ger möjlighet att bygga det nya hem där man slutligen känner sig hemma.

Jag slår upp en text i rockkritikern Nick Kents bok ”The dark stuff” som handlar om Brian Wilson. Nick Kent skriver att hans eget liv som 12-13 åring var miserabelt. För att få tröst brukade han gå till skivaffären och titta på Beach Boys skivomslag. Nick Kent skriver att där och ingen annanstans fanns påminnelsen om att livet också kunde innehålla glädje.

Beach Boys tidiga skivomslag visar strandpartyn och båtturer. Det surfas, skrattas och grillas korv. Bandmedlemmarna är omgivna av blonda flickor med ”fuck me-smiles”. Vem ville inte byta plats med Beach Boys-medlemmarna?

Det var en drömvärld som visade sig vara fejk. En enda i bandet hade stått på en surfingbräda. Bröderna Wilson växte upp med en alkoholiserad mor och en far som misshandlade dem konstant. När Brian Wilson knappt kunde krypa slog hans far honom med en livrem så länge och metodiskt att han blev döv på ena örat.

Är det så konstigt att Brian Wilson ville fly så långt från sin egen värld som möjligt och i stället skapa en bättre? Det var Brian Wilsons fantasivärld som blev Beach Boys. Det var hans fantasivärld som räddade Nick Kent och gav honom mod att skapa sin egen.

Ända sedan jag första gången såg omslaget till ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, där han går arm i arm med en tjej på en snöig gata i New York, har jag varit velat vara i Bob Dylans värld.

Det är därför som jag köpt en biljett för 590 kronor för att se Bob Dylan på Globen i morgon kväll. Jag vill inte att han ska bekräfta en redan existerande verklighet. Jag vill att han ska förhöja den.

(Publicerad på Sydsvenskans kultursida inför Dylans konsert i Globen i oktober 2005.)