Krönika, Dagens Industri

Weekend 8 juni

Krönika

Jan Gradvall

Tidernas bästa öppningslåt på ett album? Konkurrensen är mördande. Men jag skulle ändå säga ”I wanna be adored” med återförenade The Stone Roses som nästa helg spelar på Hultsfredsfestivalen.

”I wanna be adored” från The Stones Roses debut 1989 är en låt som slår undan fötterna på lyssnaren och anger tonen för hela albumet.

Det är också en låt med en attityd som kom att definiera den epok. En epok vi först nu börjar ana vidden av.

Gruppen The Stone Roses från Manchester gjorde bara två album, ”The Stone Roses” från 1989 och antiklimaxuppföljaren ”Second Coming” från 1994.

Men debutalbumet räckte för att göra att outplånligt intryck. De tre spelningar som The Stone Roses kommer att göra i hemstaden Manchester i slutet av juni satte rekord i engelsk rockhistoria: inga konserter har sålts ut så snabbt.

Ändå spelar The Stone Roses i en park med en kapacitet på 75 000 personer. Per kväll. Bandet kommer med 225 000 sålda biljetter att dra in över 87 miljoner svenska kronor.

I hemstaden Manchester The Stone Roses gått från att vara ett band till att bli ett tillstånd, nästan som en slags kulturell väderlek.

När jag i fjol var i Manchester och såg derbyt på Old Trafford mellan United och City så var någon återförening inte var aktuell. The Stone Roses var då bara ett band som splittrats för 16 år sedan.

Ändå var de tre största banderollerna på Old Traffords läktare under derbyt referenser till The Stone Roses-låtar som ”One Love” och ”Sally Cinnamon”.

I maj 1990 var jag i Manchester och såg The Stone Roses legendariska konsert på Spike Island, en konsert som var lika mycket en festival och i dag har status som ett europeiskt Woodstock.

Vad som var slående i folkhavet på Spike Island var att den var en rockfestival utan rockband. Jo, The Stone Roses spelade förstås till slut, men innan dess var det inga förband utan sju-åtta timmar med enbart discjockeyer.

Vi som var där tittade mer på varandra än mot scenen.

På så sätt var evenemanget mycket likt två konserter i Stockholm förra helgen när först Avicii och dagen efter Deadmaus spelade på Söderstadion och visade att DJ: blivit det nya rockbandet.

Och att festen blivit den nya konserten.

The Stone Roses, som formats av ravekulturen, var det första tecknet på att klubbkulturen höll på att flytta ut på arenorna. En första föraning om framtiden.

När The Stones Roses öppnade Spike Island-konserten på med den oerhört kaxiga ”I wanna be adored”, en låt där titeln upprepas om och om igen, var det ingen som hade några mobiltelefoner att sträcka upp i luften.

Mobilkameror och sms var ännu inte uppfunna, Internet slog igenom först flera år senare.

Men i dag har tiden slutligen hunnit ifatt The Stone Roses självständighetsförklaring och oblyga narcissism. När vi människor i dag dokumenterar våra liv på Facebook, Instagram och Twitter – och ger oss själv stjärnrollen– är det refrängen till ”I wanna be adored” man hör i bakgrunden.

I en essä från 1975 definierade Tom Wolf 1970-talet som The Me Decade.

Men Tom Wolfe hade ingen aning om vad som väntade. 1970-talet var ingenting jämför med den era som nu tagit över. Vi lever just nu i en The Me Decade 2.0.

”I wanna be adored” är den refräng som kommer att höras högst längst i Hultsfred nästa helg. En refräng som fortsätter att eka under resten av decenniet.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BLOGG
Bonocle. När ens optiker tipsar om att Malcolm X:s bågar nytillverkas (Shuron Ronsir) förstår man att man att hittat rätt. Jasmin Yaya driver även denna roliga glasögonblogg med Barbara Canales.

KONST
”Explosion! Måleri som handling”, Moderna Museet, pågår fram till 9 september. En utställning som känns som adrenalinspruta rakt i hjärtat på Stockholm.

DVD
”Lawrence av Arabien”. I ”Prometheus” är Michael Fassbender filmhistoriens bästa android, till och med bättre än Rutger Hauer i ”Blade Runner”. Androiden tittar på sin favoritfilm, ”Lawrence av Arabien” och färgar håret blont.

+

BONUS NR 1:

Under sitt öppningstal för nya Moderna Museet-utställningen ”Explosion” lyfte chefen Daniel Birnbaum fram en intressant detalj.

Det var inte själva målningarna som ledde till Jackson Pollocks genombrott i konst- och medievärlden. Det var fotografierna av Jackson Pollock när han målade.

Sommaren 1950 när Jackson Pollock motvilligt lät sig övertalas att fotograferas i sin ateljé i East Hampton – av en fotograf ditskickad av formgivningslegenden Alexey Brodovitch – kom att förändra konsthistorien.

Plötsligt blev ögonblicket när konsten uppstodlika viktigt som själva konstverket. Fotografierna där Jackson Pollocks vankar av och van och droppar ut färg på en duk liggande på golvet – måleri som handling – blev fröet till nästföljande decenniers performancekonst.

Moderna Museet har fått låna fyra av Jackson Pollocks målningar från 1947-1949

Ingen kunde heller förneka att han Jackson Pollock såg fantastiskt cool ut i sin svarta T-shirt och cigg i mungipan. Fotografierna av Jackson Pollock har blivit ikonbilder för kreativitet och all sorts konstnärlig verklighet. Titta bara på Lars Norén.

Jackson Pollock (1912-1956) är dessutom dubbelt aktuell denna sommar som inspiratör för återförenade rockbandet The Stones Roses (se krönikan). Gitarristen John Squire målade själv gruppens skivomslag. Alla var pastischer på Pollock-målningar.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Moderna Museet i Stockholm har i sin trädgård spänt upp ett kupolformat vitt tält, Bucky Dome, som under hela sommaren kommer att vara platsen för olika happenings och konserter.

Bucky Dome restes ursprungligen på samma gräsmatta 1971 och var ett kombinerat konst-, design-, arkitektur- och musikprojekt, en idé som nu återupplivas.

Sommaren 1971 tog jazzlegenden Don Cherry tog med sin familj – hustrun Moki, barnen Neneh och Eagle-Eye, en katt och en hund – och bosatte sig den sommaren i det gamla fängelset på Skeppsholmen för att delta i projektet.

Textilkonstnären Moki Cherry inredde tältet och Don Cherry var både kapellmästare och musiklärare. Inspelningar som gjordes i Bucky Dome blev stommen på albumet ”Organic Music Society” från 1972, utgivet på statliga svenska skivbolaget Caprice.

Att Caprice nu återger ”Organic Music Society” är ett exempel på statlig kulturpolitik som bäst. Dubbelalbumet säljs både cd och som utvikbar dubbel vinyl där Moki Cherrys omslag kommer bäst till sin rätt.

Och det låter fantastiskt. Det är transframkallande musik som påminner om indianmusik, indisk raga och New York-minimalism (flera spår är skrivna av Terry Riley). Man tänker sig Bucky Dome som en rökfylld wigman som glöder i Stockholmsnatten.

Jan Gradvall