Krönika i Icon Nr 5: William Gibson
”Distrust that particular flavor” (Putnam) är William Gibsons första bok som inte är en roman utan innehåller artiklar och resereportage och olika föredrag han hållit. De självbiografiska berättelserna ger en nyckel till varför han som liten blev så besatt av tidsresor och framtidsskildringar.
Icon nr 5
Jan Gradvall
Hur ser framtiden ut? Att svara på det har blivit en industri inom alla de områden Icon täcker: resor, mode, politik, ekonomi, teknologi, kultur.
Ingen vill bli sittande med häst & vagn den dagen alla drar ifrån i bil.
Framtidsprofetior präglar och färgar också populärkulturen. Vi har hört tusen och åter tusen varianter, den ena mer osannolik än den andra.
Från att det finns liv på Mars till att vi ska få flygande mopeder och att det en dag ska bli ordning på Greklands ekonomi.
Men ingen skriver om framtiden skarpare än William Gibson.
Att läsa William Gibson – att se på världen genom hans glasögon – ger nämligen den radikala insikten: ”’The future’s already here: it’s not just evenly distributed”.
William Gibson, 64, brukar kallas science fiction-författare. Men hans romaner utspelas aldrig i rymden utan på smutsig gatunivå i en framtid som ligger så nära i tiden att den flyter ihop med samtiden.
William Gibson slog igenom med novellen ”Burning chrome” 1982 och debutromanen ”Neuromancer” 1984, två verk där han myntade ordet cyberspace.
Detta var under en tid då fax fortfarande var det hetaste sättet att kommunicera och datorer var lika orörliga som byggnader.
Att då föreställa sig en parallell digital värld som kunde delas av alla, oavsett geografiska avstånd, var lika radikalt som att Vingresor skulle ha Mars med som nytt resmål i vårkatalogen.
Men William Gibson såg tecken i tiden som ingen annan noterade, till exempel om artiklar om det amerikanska försvarets ARPANET, och när Internet sedan slog igenom i mitten på 1990-talet började alla använda ordet cyberspace.
En rad från novellen ”Burning chrome” – ”… the street finds it own use for things” – har ofta citeras av journalister som skriver om hiphop och annan gatukultur.
1993, året innan Carl Bildt och Bill Clinton blev de första ledare i världen som skickade ett e-mail till varandra, skrev William Gibson romanen ”Virtual reality”.
Vid det laget var han alla datanördars favoritförfattare men till mångas besvikelse handlade ”Virtual reality” nästan inte alls om datorer utan om en framtid som skapat en renässans för cykelbud.
Det dröjde ända till Wikileaks innan man förstod vad William Gibson hade sett. I dag är det förmodligen ingen på CIA eller storföretag som längre använder mail eller datorer när det gäller att skicka verkligt hemliga saker.
I stället har papper i ett enda exemplar gjort comeback. Papper som överräcks från en person till en annan via bud, vilket är precis det sätt på vilket al-Qaida kommunicerar.
I ”Idoru” från 1996, den roman där William Gibson myntade att framtiden redan är här, skriver han om 100 procent artificiella popstjärnor i Japan.
Men för fansen, som ju aldrig träffar popstjärnorna rent fysiskt utan läser om dem tidningar, ser dem på tv och på konserternas videoskärmar, är de precis lika verkliga som popstjärnor av kött & blod.
Vi är snart där. Flera popstjärnor i dag låter andra skriva deras ”personliga” inlägg på Twitter och Facebook.
William Gibson är nu aktuell med ”Distrust that particular flavor” (Putnam), hans första bok som inte är en roman utan innehåller artiklar och resereportage och olika föredrag han hållit.
Världens bästa bokkritiker, Lev Grossman i Time Magazine, har skrivit om hans journalistik: ”Gibson skriver om samtiden som om den vore framtiden – som om han vore en tidsresenär som upplever allt som nytt och fräscht och konstigt”.
De självbiografiska berättelserna i ”Distrust that particular flavor” (Putnam) ger också en nyckel till varför han som liten blev så besatt av tidsresor och framtidsskildringar.
När William Gibson var sex år reste hans pappa i väg på en affärsresa och kom aldrig tillbaka.
På en restaurang i en avlägsen stad satte hans pappa mat i halsen, kvävdes och dog. Först 20 år senare introducerades Heimlich-manövern och antalet dödsfall på restauranger har kunnat minimeras.
Pojken William Gibson blev besatt av författaren H.G. Wells, känd som ”The father of science fiction”, och särskilt hans bok ”Tidsmaskinen”.
William Gibson skriver att han fyllde en hel anteckningsbok med skisser på den tidsmaskin han skulle bygga när han blev stor.
(slut)