Street art
"Att tillåta privata budskap i det offentliga rummet är centralt för ett liberalt och pluralistiskt samhälle". Ironiskt nog är den person i Stockholm som hårdast bekämpar street art – trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) – också den som ansvarar för det värsta övergreppet mot det offentliga rummet. Reportage från magasinet Residence, maj 2012.
Text: Jan Gradvall
Offentlig konst. Få saker skapar så mycket känslor hos svenskar. Statyer på torg brukar alltid föranleda till protestlistor och folk som i tv självantänder av ilska när regionala nyheter gör sin obligatoriska enkät.
”Det är ju inte ens likt!” Minns till exempel diskussionen om Wallenbergmonumentet vid Nybroplan.
Men ett undantag var i juli 2011 när det intill Stureplan i Stockholm uppfördes en installation med hyenor.
En konstnär lät på Engelbrektsplan gjuta fast sex stycken hyenor i betong på trottoaren. Och succén var omedelbar.
Barnen fascinerades av de naturtrogna djuren och gick fram och klappade dem. Vuxna såg samtidigt något annat: hyenor vid Stureplan som en vass kommentar till samtidens konsumism och hårda överlevandsklimat.
Hyenorna i storstadsdjungeln var helt enkelt ett exempel på offentlig konst som absolut bäst.
Det var bara ett problem. Det var inte Stockholms stad som uppfört konstverket utan street art-konstnären Olabo. En reslig blond man i 30-årsåldern som aldrig skriver ut sitt namn och som till vardags arbetar som snickare.
Sedan fem år tillbaka är Olabo en av de mest aktiva och omtalade inom street art, ofta i samarbete med ”Folke”.
När Stockholms stad blev varse om konstverket så polisanmäldes Olabo. En dryg vecka senare – trots stockholmarnas uppgivna ylande – så fraktades hyenorna bort och låstes in av gatukontoret.
Men konstverket ”Hyenorna vid Stureplan” finns bevarat i fotografisk form och finns att se på Gatukonst.se, en sajt som blivit samtidens viktigaste galleri för street art.
– Jag använder hellre termen gatukonst om jag pratar om det på svenska, men street art är ju etablerade namnet internationellt, säger Magnus Wallström som startade sajten i december 2005.
– Min definition på det är obeställd konst i det offentliga rummet.
Tittar man omkring i sig i den stad där man bor kan man förmodligen hitta exempel på street art. Det kan vara allt från gigantiska väggmålningar till uppklistrade teckningar på baksidan av gatuskyltar.
Eller, vilket blivit en ny trend på senare, virkad graffiti.
Människor som på nätterna virkar små söta halsdukar runt lyktstolpar.
Oavsett var det är så är det tecken på människors kreativitet och behov att uttrycka sig. Konst som vill kommunicera och därför söker sig ut i den offentliga rummet.
– Jag har varit intresserad av staden som helhet ända sedan jag var liten, säger Magnus Wahlström. Någonstans runt 2003-2004 började jag fotografera lite mer udda saker runt om i Stockholm. Efter ett tag insåg jag att mycket av det jag fotograferade hade ett samband – gatukonst.
Magnus Wallström lade ut över 9 000 bilder på Gatukonst.se i en dokumentation som blir mycket effektivare än en bok skulle kunna bli i och med att den dagligen kan uppdateras. I dag är han redaktör tillsammans med Benke Carlsson och Malmö-baserade Kolbjörn Guwallius.
Vad som kallas street art benämndes först som post-graffiti, ett sätt att särskilja den från territoriell graffiti som t.ex tags, människor som irriterar många genom att spraya sin signatur på portar och byggnader.
New York-konstnären John Fekner definierar street som ”all art on the street that’s not graffiti”.
Men samtidigt går det inte att separera graffiti och street art helt och hållet. Utan hiphopkulturen, där graffiti varit en central del sedan kulturens födelse i New York på 1970-talet, hade dagens vitala och globala street art-scen aldrig uppstått.
Första gången jag själv såg graffiti var på väggarna i Pompeji.
Som åttaåring på solsemester med familjen i Italien stod jag häpen över bevis på att även romarna klottrade på väggar innan staden gick under efter Vesuvius vulkanutbrott, år 79 efter Kristus, och i över 1700 år var mumifierad av aska.
Jacob Kimvall är doktorand på Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Hans avhandlingsarbete behandlar graffiti och gatukonst och hans perspektiv spänner ända tillbaka till Pompeji.
– Ett annat exempel på syditaliensk användning av det offentliga rummet med uråldriga rötter är de minneslappar med text och bild som sätts upp på hus och stolpar när någon dör, i viss mån en slags street art. säger Jacob Kimvall.
– Tittar man noga kan man i ”Gudfadern 2” se exempel i scenerna från Sicilien. Minneslapparna får hänga uppe tills begravningen är över. Därefter klistras de över. Det blir ett sätt att synliggöra döden i det offentliga rummet.
Ett annat exempel på hur obeställd konst kan få avgörande betydelse är graffitin på Berlinmuren. När Ronald Reagan höll ett tal i Berlin på 1980-talet, på samma ställe som John F Kennedys klassiska ”Ich bin ein Berliner”, så citerade han graffitin på muren: ”This wall will fall – beliefs becomes reality”.
Graffitin på Berlinmuren är ett av de fem tema Jacob Kimvall arbetar med i sin avhandling.
– Att tillåta privata budskap i det offentliga rummet är centralt för ett liberalt och pluralistiskt samhälle, säger Jacob Kimvall.
– Det finns tre sorters budskap i det offentliga rummet: reklam, offentliga och privata. Exempel på offentliga budskap kan till exempel vara skyltar med ”Gå inte på gräsmattan”. Alla tre är viktiga för stadens samtal. Att som Stockholms nu har gjort helt förbjuda ett av dem är ett allvarligt ingrepp som förminskar staden.
Jacob Kimvall ger senare i vår ut en bok, ”Noll tolerans”, som handlar om Stockholms stad beslut att införa nolltolerans mot all form av street art.
Boken är formgiven av musikern och modeskaparen Daniel Adams-Ray som har rötter i graffitivärlden och är ett levande exempel på den kulturens kreativitet. Daniel Adams-Ray har också varit en av Jacob Kimvalls elever i bildteoretisk kurs för grafisk design.
Stockholms förebild när man införde nolltolernas mot street art var New York. Men Jacob Kimvall påpekar att begreppet nolltolerans i Stockholm och New York tolkas helt olika och därmed får helt olika effekt.
– I New York är det offentliga rummet inte centralstyrt som i Stockholm. Det finns många husägare som ger tillstånd till graffiti och street art. New York minnesmärker också viktiga verk. Det finns till och med parker döpta efter graffitimålningarna. Men i Stockholm i dag förbjuds allt.
Ironiskt nog är den person i Stockholm som hårdast bekämpar street art – trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) – också den som ansvarar för det värsta övergreppet mot det offentliga rummet i Stockholm i modern tid.
Det var Ulla Hamilton (M) som i julas bar huvudansvaret när det placerades filmbolagssponsrade Hollywood-ekorrar på Stureplan ovanpå Holger Bloms betongsvamp från 1937.
Hamilton hävdade efter invigningen att hon blivit lurad. Men cynismen och den råa kommersialiseringen av en viktig symbol för Stockholm gör minnet av Olabos hyenor ännu starkare.
Varken Jacob Kimvall eller Magnus Wahlström på Gatukonst.se förespråkar att man utan tillstånd får spraya var som helst.
Men att som nu dra alla former av gatukonst över en kam – och kriminalisera rubbet – förenar Stockholm med prydliga, sterila och konstnärligt döda städer som Singapore.
Magnus Wallström lyfter fram Berlin och Melbourne som de städer i världen som just nu har den bästa gatukonstscenen.
– Berlin och Melbourne välkomnar uttryckssättet och har fått mer levande och intressanta städer genom att låta folk som vill måla offentligt få utlopp för sin kreativitet. Där arrangeras festivaler, guidade bussturer och politikerna välkomnar och använder den här konsten som reklam för sina städer.
New York är också ett exempel på hur en fri kultur skapar ett kreativt klimat som i längden även blir gynnsamt ekonomiskt.
I den nyutgivna ”Love goes to building on fire” (Faber and Faber) skidrar journalisten Hermes skildras hur det under fem år i New York, 1973 och 1977, lades grunderna till all den musik och populärkultur som i dag dominerar samtiden.
Och i den historieskrivningen får graffitimålare som Lee Quinones lika stor plats som Polarprisvinnare som Steve Reich och Sonny Rollins.
Konsthistorien innehåller också många exempel på hur vad som först stämplas som illegal konst senare säjs för mångmiljonbelop och ställs ut på museum. Från Keith Haring och Jean-Michel Basquiat till våra dagars Banksy.
Och, om 20 år, kanske hyenorna vid Stureplan.
(slut)