Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 april
Krönika
Jan Gradvall
Raw like sushi. Titeln på Neneh Cherrys debutalbum från 1989 sammanfattade det 1980-tal då sushi i västvärlden var något nytt, hippt och exotiskt.
Så sent som 1982, då Harrison Ford åt sushi i ”Blade runner”, var sushi fortfarande så okänt i Sverige att många uppfattade maten som lika mycket science fiction som resten av filmen
I samma veva som Neneh Cherry släppte ”Raw like sushi” gjorde jag ett reportage om sushi i Nöjesguiden då jag åt mig igenom alla sushirestauranger i Stockholm. Det fanns ett dussintal.
I dag vore ett sådant test omöjligt att genomföra för en person. Det finns över 100 sushirestauranger i Stockholm och massor över hela Sverige.
Sushi har blivit lika svensk mat som köttbullar, pizza och kebab. För en svensk tonårig i dag är rotmos med fläsklägg mer exotiskt än rå fisk.
Nästa fredag har en dokumentär om världens främste sushikock biopremiär i Sverige. ”Jiro dreams of sushi” är en lysande liten film som handlar om mästerkocken Jiro Ono, 85 år, och hans två söner som fått yrket i arv.
Jiri Onos restaurang i Tokyo, Sukiyabashi Jiro, ligger nere i en av gångarna runt Ginzas tunnelbanestation och rymmer bara tio platser.
När jag såg filmen inser jag att jag ovetande måste ha gått förbi de två gånger jag varit i Tokyo och bott i Ginza.
Men denna knappt synliga restaurang har tre Michelin-stjärnor. Människor reserverar plats månader i förväg, för en måltid som kostar minst 3 000 kronor och kan vara över på 30 minuter.
Många vittnar på nätforum om arrogant bemötande. Västerlänningar utan sällskap av någon som kan japanska gör sig icke besvär
Storsäljande deckarförfattaren Mons Kallentoft, även en av Sveriges bästa matskribenter, har bokat plats på Sukiyabashi Jiro nu i april. ”Min japanska förläggare förbarmade sig.”
Sushikännare menar att det finns ingen riktigt bra sushirestaurang i Europa. De näst bästa, efter Japan, finns i USA.
”Den överlägset bästa sushi jag ätit var på Masa i New York”, säger Mons Kallentoft. ”Han flyger in all fisk från Japan och anses tillsammans med Urasawa i Los Angeles vara den enda som kan matcha mästarna i Tokyo.”
Bra sushi är inte billigt. ”Min senaste middag på Masa kostade 1900 dollar. Jag satt bredvid Netscapes grundare och en mexikansk telekommiljdardär som berättade att han just köpt en Jackson Pollock. Men jag befarar att någon av de fem sushirestauranger jag nu bokat i Tokyo kan bli ännu dyrare.”
Samtidigt förstår man priserna när man ser dokumentären ”Jiro dreams of sushi”. Filmen vittnar om ett hantverk som bokstavligen kräver att man ägnar sitt liv åt det. Som lärling tar det tio år innan du får koka ditt första ägg till omelettbiten.
Den fiskhandlare som Onos son köper tonfisken av säger ”Om det finns tio tonfiskar så kan bara en av dem vara bäst. Den köper jag. Om någon annan bjuder över? Då köper jag ingen tonfisk den dagen”.
Den 24-årige amerikan som gjort dokumentären säger till New York Times att om någon tappat ett riskorn från bordet under inspelningen så plockade han upp och åt det. ”Så bra är riset. Du är beredd att jaga varje korn”.
I slutet av filmen får vi följa en måltid av Jiro Ono till tonerna av Mozart. Även Mons Kallentoft assoscierar till musik: ”Toppsushi får själen att sjunga. Smakerna är så rena och klara att man nästan känner att man en gång i utvecklingsstadiet varit både amöba och delfin”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Bodil Malmsten, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” (Modernista). Den fjärde och sista av Bodil Malmstens briljant egensinniga loggböcker. De tre första har totalt sålt i 250 000 exemplar.
TV
”Musikbranschens framtid”, Kunskapskanalen, i dag fredag 16.40. Den paneldiskussionj ag var moderator för på Mediedagarna i Göteborg sänds i dag på tv. Även på URPlay.se
HYRFILM
”The Skin I Live In”. Filmkritikern Peter Bradshaw har träffande skrivit att Antonio Banderas blivit för Pedro Almodovar vad Cary Grant var för Alfred Hitchcock. Alltid stilfull, elegant, men kyligt beslutsam.
Weekend 13 april
Kortis nr 1:
Polarpriset till Steve Reich 2007 var synnerligen välvalt. En kompositör som förändrat musikhistorien och vars musik just nu aldrig varit mer i samklang med samtiden.
Steve Reichs hörs just nu i ”Hunger games” på bio. I Will Hermes nya bok ”Love goes to buildings on fire: Five years in New York that changed music forever” (Faber and Faber) lyfts Steve Reichs minimalism fram som lika central för den populärmusik som görs i dag som Ramones, Talking Heads och Grandmaster Flash.
Efter ett hyllat gästspel i Jerusalem får Pia Forsgrens iscensättning av Steve Reichs ”Different trains” nypremiär på Judiska Teatern i Stockholm nu på onsdag 18 april
Steve Reichs musik framförs av Fläskkvartetten och konserten ges i en glasinstallation av Ann Wåhlström.
Jan Gradvall
Kortis nr 2:
Efter att under en dryg vecka i New York ha vandrat på dussintals gator i alla möjliga och omöjliga stadsdelar, så vet jag ändå en sak: Matt Green kommer att gå på exakt samma gator.
Matt Green, 31, har nämligen startat ett projekt där han ska gå längs alla gator i New York.
Det är flera som hävdat att de gått på alla gator på Manhattan. Men Matt Green blir den första som går på alla gator i New Yorks alla fem stadsdelar: Manhattan, Brooklyn, Bronx, Queens och Staten Island.
Till skillnad från föregångare i historien som kunnat skrävla om sina bedrifter, så gör den moderna tekniken att även omgivningen kan kontrollera att Matt Green fullföljer sitt uppdrag.
Varje dag vandrar han från tidig förmiddag fram till solnedgång. Därefter markeror Matt Green alla sträckor med rött på en Google-karta och bloggar om sina upplevelser på Imjustwalkin.com.
Projektet beräknas ta två år att slutföra.
För att kunna överleva när han vandrar på heltid sover han hos vänner och har en mycket begränsad budget på 15 dollar om dagen. På sin blogg tar han även emot bidrag via PayPal. Hittills har han fått ihop cirka 1 000 dollar.
Jan Gradvall