Svarta linjer: Jocke Bergs främsta inspirationskälla

Kent-låttitlar som ”Cowboys”, ”Indianer”, ”Sundance kid” och ”Mannen i den vita hatten”, till enstaka uttryck och textrader som till exempel ”Häng dom högt” i ”Töntarna”. Alltsammans kan härledas tillbaka till Jocke Bergs favoritserie under uppväxten. Från Expressen Kultur 13/3 2012.

Moebius

Text: Jan Gradvall

Den franske serietecknaren Jean ”Moebius” Giraud, en av historiens främsta serieskapare, gick i lördags bort i cancer, 73 år gammal.

Le Monde hyllade honom i en lång runa.

Ingen annan konstnär, musiker eller författare har haft större betydelse för Jocke Berg i Kent än Moebius.

Under de 17 år som Kent varit Sveriges största rockband har västernserien ”Blueberry”, en av Moebius mest kända serier, dykt upp som dold referens i Kents texter.

Ett exempel är ”Svarta linjer”. Texten har flera olika innebörder, men titeln är högst konkret de svarta linjer som Jocke Berg övade på att rita vid skrivbordet i sitt pojkrum.

Svarta linjer
(måste tänka framåt måste tänka stort)
Jag hänger envist kvar
(måste bli någonting måste få något gjort)


Att bli musiker var inte vad Jocke Berg drömde om som liten. Han skulle bli tecknare.

Timme efter timme, månad och månad, satt han och övade på för att kunna teckna lika bra som sin favorittecknare Jean ”Moebius” Giraud.

Gabriel Byström, i dag kulturchef på Göteborgs-Posten, växte upp i samma områden som Kent-medlemmarna och minns Jocke Berg som ”en tyst och tillbakadragen yngling som klev på Eskilstunabussen i Slagsta, inte sällan i boots och en blick fastvuxen i golvet”.

Motiv från vilda västern, en värld präglad av fåordiga ”hjältar”, återkommer i Kents låtar.

Från låttitlar som ”Cowboys”, ”Indianer”, ”Sundance kid” och ”Mannen i den vita hatten”, till enstaka uttryck och textrader som till exempel ”Häng dom högt” i ”Töntarna”.

Alltsammans referenser som kan härledas tillbaka till Jocke Bergs favoritserie under uppväxten.

Serien ”Blueberry” skapades tidigt 1960-tal av Jean ”Moebius” Giraud och den belgiske manusförfattaren Jean-Michel Charlier. När Charlier dog fortsatte Giraud på egen hand.

Historien i ”Blueberry” följer Michael Steven Donovan, löjtnant i kavalleriet, tiden efter det amerikanska inbördeskriget. Han fick sitt smeknamn ”Blueberry” när han stannade för att titta på en blåbärsbuske.

En del inslag i ”Blueberry” känns igen från de andra skildringar av vilda västern man kunnat se i tv och på film. Flera generationer svenskar lekt cowboys och indianer under uppväxten.

Men västernserien ”Blueberry” skiljer sig på så sätt att den var anmärkningsvärt mörk. Våld slumrar hela tiden under ytan. Ingen kan vara säker på när det detonerar.

Det är värld av starka och svaga, där de svaga går under om ingen skyddar dem.

När Kent skivdebuterade 1995 var texterna om uppväxten i Eskilstuna påfallande präglade av våld. En rad lyder: ”Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad”. En annan: ”Han fångade sparken med huvudet”.

Att läsa serier och teckna blev för Jocke Berg ett sätt att både bearbeta och hantera verkligen runt omkring honom. När han sina boots och med blicken fastnaglad i golvet klev av och på bussen är det lätt att föreställa sig att han var kvar i Blueberrys värld.

Under åren i skolan upptäckte Jocke Berg att han kunde använda sitt allt skickligare tecknande som en slags valuta.

– Att vara bra på något var ett sätt att klara sig i skolan, berättade Jocke Berg när han just hade gjort sångpålägget till ”Svarta linjer” i Hansastudion i Berlin.

– Jag fick rollen i klassen som den som kunde teckna bra. Jag ritade Färjestads klubbmärke åt en tuff kille i klassen. På så sätt fick jag skydd från honom.

I takt med att Jocke Berg utvecklades som textskrivare började han leta efter andra sätt att fortsätta skriva om sin uppväxt.

Titeln på Kents tredje album ”Isola” anspelar på Ed McBains berömda svit med deckare. I sina romaner om poliserna i 87:e polisdistriket Ed McBain skapar ett fiktivt New York, där alla stadsdelarna har andra namn. Isola är namnet på Manhattan.

Men det är samtidigt inte fråga om någon rekonstruktion av Manhattan. Ed McBain använder snarare Isola som en medvetet skissartad bakgrund, där alla färger inte är ifyllda, för att på så sätt kunna berätta om livet i en stad på ett mer allmängiltigt sätt.

På samma sätt var Isola i Jocke Bergs värld ingen symbol för en specifik stad. Den mångtydiga albumtiteln ”Isola” kan både vara Eskilstuna, hans nya hemstad Stockholm eller någon annan stad.

På Kents fjärde album ”Hagnesta Hill” föll alla bitar på plats.

Genom att utgå från bostadområdet Hagnestahill i Eskilstuna – fast i stället särskriva titeln som Hagnesta Hill – så skapade Jocke Berg en plats som både är fiktiv och verklig.

Hagnestahill är ett prydligt villaområde som fostrat allt från landslagsmålvakter i handboll till språkrör. Bland de barn som cyklat omkring på dessa gator finns Maria Wetterstrand.

Det finns även en väg som heter Hagnestahillvägen. Vägskylten monteras i dag ständigt ned av Kent-fans som vill ha den som souvenir.

Men varken Jocke Berg eller någon annan i Kent har någonsin bott i Hagnestahill. Den enda relation de egentligen har till området är att de brukade blicka ned över Hagnestahill från en replokal som ligger i ett hus på en kulle i närheten.

När Jocke Berg sjunger om ”de identiska husen” är det snarare sitt eget område, Slagsta, han sjunger om.

Men vad Jocke Berg var ute efter var just själva namnet.

När man särskriver det på amerikanskt vis – Hagnesta Hill – byter det förankring geografiskt. Det låter som ett namn som kunde vara inbränt i en träskylt nedstucken på en kulle i ”Blueberry”.

Belgaren Jean-Michel Charlier och fransmannen Jean ”Moebius” Giraud skapade serien ”Blueberry” tillsammans. Men det vat bara manusförfattaren Charlier som varit i USA.

Det västernlandskap som Mobeius tecknade upp fanns aldrig någonstans i hans eget huvud.

– Om jag fattade det rätt så var Moebius aldrig i USA, säger Jocke Berg. Den insikten gör bara serien ännu bättre för mig.

(slut)