Skivrecensioner, DI Weekend

Bruce Springsteen
Titel: Wrecking ball
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 5

Journalisten Nick Tosches har berättat att när han skrev Jerry Lee Lewis-boken ”Skärseld” (”Hellfire”) – den bästa rockbiografi som skrivits – hade han två tydliga förebilder. ”Den ena var King James-översättningen av Gamla testamentet. Den andra var William Faulkner och hans romaner om den amerikanska södern.”

När Bruce Springsteen skrivit sångerna till ”Wrecking ball” verkar han ha haft samma förebilder som Nick Tosches. Det är elva oerhört välskrivna sånger med ett språk hämtat från Bibeln. Och arbetslöshet som tema.

Medan Bruce Springsteen en gång sjöng om att han inte ville fastna i samma fabriksjobb som sin pappa (hela ”Darkness”-albumet), sjunger han nu om jakten på jobb, mardrömmen om att bli utan jobb, värdet av jobb som identitet och mening. ”Freedom’s a dirty shirt” är albumets nyckelrad

”Wrecking ball” är ett soloalbum. Utan ett The E Street Band väntande i studion, med de förväntningar på en viss typ av låtar som det innebär, så har Bruce Springsteen ensam skrivit folksånger som i grunden består av akustisk gitarr och fotstamp.

Därefter har han genom att lägga till trummaskin, ett grepp han framgångsrikt använde i den briljanta och ofta bortglömda ”Streets of Philadelphia”, och en ny producent (Ron Aniello) förvandlat dem till – ja, faktiskt – gospel.

Åskmullrande gospel som på samma gång låter både uråldrig och samtida. ”Wrecking ball” är ljudet av en förbannad Moses som ristat in budorden på en Fender Telecaster.

Tematiken i texterna blir väl förenklad emellanåt. Springsteen återkommer flera gånger till ”bankers” som de onda och ”workers” som de goda. Dokumentären ”Inside job” har varit en uppenbar influens.

Men det är klanderfritt konstnärshantverk signerat en 62-årig artist som fortsätter vara arg, nyfiken, sökande, relevant. Sånger som ”Rocky ground”, ”Death to my hometown” och titelspåret tillhör det bästa Springsteen spelat in.

Jan Gradvall

Sinead O’Connor
Titel: How about I be me (and you be you)?
Skivbolag: One Little Indian/Border
Betyg: 3

Sinead O’Connor orsakade ramaskri när i oktober 1992 i tv-programmet ”Saturday night live” rev sönder en bild på påven som en protest mot sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Efter de 20 år av pedofilskandaler som rullat upp sedan dess ses nu Sinead O’Connor som en hjälte.

Sinead O’Connor fortsätter att vara en av musikvärldens mest mest passionerade, empatiska och begåvade personer. Hennes mix av soul, folkmusik och reggae är unik. Allra bäst här är hennes tolkning av John Grants ”Queen of Denmark”, en låt som närmast verkar skriven för henne. ”I wanted to change the world, but I could not even change my underwear”.

Jan Gradvall

Emeli Sandé
Titel: Our version of events
Skivbolag: Virgin/EMI
Betyg: 3

Konvolutet visar den 23-åriga skotska soulsångerskan Emeli Sandés uppnålade fotografier av Billie Holiday, Nina Simone, Frida Kahlo och Alicia Keys. Hennes musik vittnar om att hon har förutsättningar om att en gång bli lika bra, även om hon just bara klivit upp på de första trappstegen.

Första spåret ”Heaven”, som bygger på en sampling av ”Amen break” (se artikel intill), har en angelägenhet och nerv som för tankarna till ”Unfinished sympathy” med Massive Attack. Missa inte videon.

Jan Gradvall

Sweet Tee & Jazzy Joyce, Spyder-D, Run-DMC – med flera
Titel: Giant Single: The Prolile Records Rap Anthology
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

Underbar samling med oskuldsfull tidig hiphop som vittnar om en avlägsen tid när skryt inte innebar haranger om privatjet och tusenkronorschampagne utan fantasier om att hamna på omslaget till TV Guide.

Jan Gradvall

+

BONUS:

Nya skotska soulstjärnskottet Emeli Sandé, som vann Critics Choice-priset vid Brit Awards förra veckan, vet exakt vad hon gör när hon på sitt debutalbum (se recension) bygger upp öppningslåten på rytmen av ”Amen break”.

Och därmed sammanfattar hela Storbritanniens moderna svarta musikkultur.

Att lär sig vad ”Amen break” betyder ger en nyckel till att förstå en väsentlig del av den samtida populärkulturen.

”Amen break” är ett instrumentalt trumparti – i original bara sju sekunder långt– som blivit den mest samplade slingan i musikhistorien vid sidan av James Browns ”Funky drummer”.

1970 spelade soulgruppen The Winstons in den fantastiska ”Color him father”, något så ovanligt som en hyllningslåt till en styvpappa. Paul Weller hade med ”Color him father” när han gjorde en samlingsskiva med sina favoritlåtar.

Men det är den två och en halv minuter långa instrumentala B-sidan, ”Amen, Brother”, på samma singel som skrivit musikhistoria.

Efter 1.26 minuter in i låten fasar de andra instrumenten ut och trummisen lämnas ensam kvar i kompet under sju sekunder.

Detta ”break”, endast fyra takter – fyra magiskt svängiga takter – hamnade 1986 på samlingsskivan ”Ultimate Breaks and Beats”, med utvalda favoritpassager som discjockeyer använder till sampling.

Och just denna passage, när hastigheten dubblades, blev grunden till hela den musikgenre som först kallades jungle och sedan förgrenades till drum & bass och hela dagens brittiska svarta musik.

Simon Reynolds skriver om ”Amen break” i sin bok ”Retromania” och talade om det på sitt seminarium i Oslo förra helgen.

The Economist, av alla tidningar, hade före jul ett långt reportage om ”Amen break” med rubriken ”Seven seconds of fire: How a burst of drumming changed the face of music”.

Jan Gradvall