Skivrecensioner, DI Weekend
Pistol Annies
Titel: Hell on heels
Skivbolag: Columbia Nashville
Betyg: 4
Nästa fredag har TV3 premiär på ”Hell on wheels”, en ny smutsig västernserie. Pistol Annies byter ut en bokstav på sin albumtitel men rör sig annars i samma Cormac McCarthy-landskap av domedagsprärier, svek, ilska, sprit och laglöshet.
Pistol Annies är en ny trio med tre Nashville-sångerskor: Angaleena Presley, Ashley Monroe och den välsignade Miranda Lambert. Tillsammans återupprättar de genren ”outlaw country”, fast förnyar genom att sjunga ur ett feministiskt arbetarklassperspektiv.
I ”Trailer rent” sjunger Miranda Lambert ”my husband’s pissed me off for the last time” med en skärpa som tar låten in i countryhistorien. Hela albumet är ett praktexempel på ängelstämsång, superbt låtskrivande och rim som sparkar upp saloondörren.
Alla måste höra när Pistol Annies, som ett svar på bolånebubblan, rimmar ”bills are getting higher” med ”thinking of setting my house on fire”.
Jan Gradvall
Wild Flag
Titel: Wild Flag
Skivbolag: Wichita/Border
Betyg: 4
I Frukostmötet i denna veckas DI Weekend intervjuar jag Fred Armisen, komikerstjärna från ”Saturday night live” och ”Portlandia”. Fred Armisen berättade han att han var så besatt av sin ”Portlandia”-motspelerska Carrie Brownsteins tidigare band Sleater-Kinney att han en gång lyssnade på trions album ”The hot rock” nonstop under en bilresa från Chicago till Los Angeles.
Carrie Brownsteins nya band, explosiva Wild Flag, är ännu bättre. Med sig har hon fantastiska trummisen Janet Weiss från Sleater-Kinney, Helium-gitarristen Mary Timony och keyboardisten Rebecca Cole från Minders. Klicka fram videon ”Romance” med Wild Flag på YouTube – kolla även framträdandet hos David Letterman – och du får ett nytt favoritrockband. Om tv-programmet ”Biggest loser” i stället hetat ”Biggest winner” och handlat om att föräta sig på kaloriflottig garagerock hade Wild Flag vunnit.
Videon till ”Romance” är också den coolaste reklamfilm för Volvo som gjorts, även om Volvo själva ännu inte är medvetna om det.
Jan Gradvall
Annette Peacock
Titel: I’m the one
Skivbolag: AnnettePeacock.com
Betyg: 4
Den första musiker som spelade på en Moog-synthesizer på scenen var en kvinna. Jazzartisten Annette Peacock fick på 1960-talet låna en prototyp av Robert Moog och använde den till att inte bara ta sin kosmiska jazzfunk ut i rymden utan att göra ett par ärevarv runt Saturnus.
Annette Peacocks album ”I’m the one” från 1972 är en av musikhistoriens bortglömda klassiker. Albumet har aldrig tidigare varit utgivet på cd, men Annette Peacock återger nu på eget bolag.
När David Bowie fick höra ”I’m the one” insisterade han på att hans manager Tony Defries även skulle ta hand om Annette Peacock. På Bowie-gitarristen Mick Ronsons debutalbum från 1974 gör Mick Ronson en cover av titelspåret ”I’m the one” samt en version av Elvis Presleys ”Love me tender” som lånat hela arrangemanget från Annette Peacock.
David Bowie själv blev så förhäxad av Annette Peacocks pianist, Mike Garson, att han lånade honom till inspelningen av ”Aladdin sane” och behåll honom för evigt.
Annette Peacocks egensinniga musik – det låter som jazz som utan framgång försöker ragga upp funk i en bar – har senare spelats in även bland andra Dr John och Pat Metheny samt samplats av Ghostface Killah.
Jan Gradvall
Lana Del Rey
Titel: Born to die
Skivbolag: Interscope/Universal
Betyg: 2
Under de 37 år som tv-programmet ”Saturday night live” har sänts har endast två artister fått medverka utan att ha först gett ut ett album: Natalie Imbruglia och Lana Del Rey.
Vi vet i dag hur det fick för Natalie Imbruglia. Den reporter som gör en enkät med frågan ”Vilka Natalie Imbruglia-låtar minns du förutom ’Torn’?” kommer att få lämna in lapp om övertid.
Efter Lana Del Reys katastrofala liveframträdande i ”Saturday night live” den 16 januari ser det inte mycket bättre ut för henne: samma utstrålning som en död fisk fast med dyrare läppar.
Lana Del Rey är en 25-årig torch singer med samma sexighet som en ”Twin Peaks”-karaktär. Precis som Natalia Imbruglias ”Torn” har hon gjort en framtida klassiker med ”Video games”, magiska domedagshymn man kan spelas 20 gånger i sträck.
Men ingenting på debutalbum är ens i närheten av att vara lika originellt och lika välarrangerat som ”Video games”. Innan någon hunnit stoppa henne har Lana Del Rey hunnit borda musikgenrernas motsvarighet till Titantic – triphop.
Jan Gradvall