Ett väldigt litet och väldigt londonskt hotell

Reportage i Scanorama, november 2011, om ett lysande litet hotell i London – eller "a restaurant with rooms" som ägarna uttrycker det – som ligger så bisarrt centralt att det nästan försvinner i en Bermuda-triangel i en brokig folkström av salongsberusade teaterbesökare mitt emellan Chinatown, Leicester Square och West End-teatrarna.

St. John Hotel

Text: Jan Gradvall

Ett hotellrum är aldrig bara ett hotellrum. Det blir en plats där man tillfälligt lever sitt liv. Det är därför märkligt hur hotellrum fylls med så många saker som man inte har någon som helst användning av.

Den där enbart dekorativa golvlampan i ena hörnet? Byxpressen bakom dörren? Det meningslöst minimala skrivbordet? Med en bärbar laptop sitter man ändå aldrig där och jobbar.

För att inte tala om dekorationskuddarna på sängen. Eller det dubiösa överkastet. Ingen ens sätter sig på sängen utan att ha först rycka av det och gömma undan det i ett hörn på golvet.

Vad man däremot vill ha i ett hotellrum – det första och sista man använder varje dag – är en stor säng med massor av riktiga kuddar. Minst ett halvdussin, stora kuddar, så att man kan bulla upp och även sitta i sängen.

Vad man också behöver på ett hotellrum, men som aldrig brukar finnas där, är krokar där man kan hänga upp till exempel shoppingpåsar så att man slipper kliva över allt på golvet. Och galgar som inte sitter fast i garderoben.

När jag skriver det här lutad mot ett kuddberg i sängen på St. John Hotel – i ett vitt rum utan heltäckningsmatta, där allt det nämnda onödiga är bortrensat – inser jag också att ett verkligt funktionellt hotellrum behöver ytterligare en sak.

En massiv teve inbyggd i väggen, plus ett badkar mitt i rummet, så att man kolla på BBC4-dokumentärer när man badar.

Jo, en sak till förresten: Det är inte förrän vi bott fyra dagar på St. John som jag inser att jag heller inte längre kan leva utan en lapp ovanför minibaren med texten "Dial 0 for lemon and ice".

St. John Hotel slog upp dörrarna i april och har snabbt blivit Londons mest omtalade hotell och restaurang.

St. John Hotel är inte, som brukligt, ett hotell med en restaurang, utan "a restaurant with rooms", som ägarna uttrycker det.

Ett litet gammalt hus mitt i London där restaurangen i bottenplanet hälsar alla välkomna. Via en minimal reception åker man sedan upp till baren på våning 2 och hotellrum på våningarna 3, 4 och 5. Rummen är inte fler än att receptionisten kan räkna dem på sina fingrar.

Männen bakom hotellet, Fergus Henderson och Trevor Gulliver, är tidigare kända för numera världsberömda St. John Bar & Restaurant med ett udda läge vid Smithfield Market. Den restaurangens koncept, "nose to-to-tail eating", har nu blivit "from table to bed".

För vad vill man helst av allt att göra efter ha ätit en perfekt måltid? Ta en tupplur.

Därför erbjuder St. John Hotel även – utöver de vanliga rummen – ett par Post-Supper Rooms, "smaller rooms that remove the need for a taxi home".

"Visst är det smart? Jag har själv checkat in där efter middagen flera gånger", säger Fergus Henderson när vi träffar honom i hotellets matsal.

Fergus Henderson, född 1963, med kavaj på sniskan, ser glatt överraskad ut när vi säger att vi också är beredda att pröva hans standarddrink före maten. In kommer sedan små glas med något som ser ut som ett icke-rengjort akvarium vecka 23.

"Hälften Fernet Branca och hälften mintlikör", säger Fergus. "Jag har uppfunnit den själv. Cheers, guys!"

Att våga prova det ingen annan tänkt på är nyckeln för St. John-imperiet. För drygt 20 år sedan hittade Fergus Henderson och Trevor Gulliver ett övergivet, svårt nedgånget smokehouse för bacon runt hörnet vid Londons Smithfield Market.

Efter att rökeriet stängde 1967 hade den viktorianska byggnaden ockuperats av squatters, varit redaktion för Marxism Today och använts för rave under acid house-eran. Bland annat. Men i Fergus Hendersons och Trevor Gullivers ögon var det något helt annat: det perfekta stället för en restaurang.

1994 slog portarna upp för St. John Bar and Restaurant, där Fergus presenterade den radikala idén att servera mat där man tar tillvara på precis allt på djuret, from nose to tail.

I dag vallfärdar människor dit för att äta paradrätten bone marrow, oändligt mycket godare än det låter. Man brer bone marrow och persiljesallad på rostat bröd och blir så törstig av sältan att man vinkar in ett glas rött till.

Sedan dess har duon Fergus & Trevor även öppnat St. John Bread & Wine i Spitafields och St John Bakery Bakery på Druid Street. Och nu: St. John Hotel vid Leicester Square.

"Våra ställen heter vad de är, we dont do names", säger Trevor Gulliver när han parkerar sin vespa utanför hotellet en tisdagförmiddag iklädd kavaj, oklanderliga broques och knallrosa byxor.

Uppdelningen dem emellan brukar i media bli att Fergus är the food brain och Trevor the business brain.

Men när man pratar med dem så inser man hur dessa hjärnhalvor hela tiden samarbetar.

Jo, det är Trevor som leder byggprojekten. Men samtidigt är Fergus tänkande präglat av att han är son till två arkitekter. Den enda som har kockutbildning i hans familj är hans fru.

Ja, det är Fergus som tar hand om maten. Men samtidigt pratar Trevor oavbrutet om mat och är en av Englands främsta experter på franska viner. Trevors importfirma HG Wines, som startades för att förse restaurangerna med franska viner, är en annan del av St John-imperiet.

På hemsidan kan man läsa att Trevor apologizes for his official title of CEO.

Även utseendemässigt har de vissa likheter. De har båda udda runda glasögon, plirande nyfikna ögon och en humor torrare än crackers. De har båda också något tidlöst över sig. Det är inte svårt att tänka sig dem som ett radpar i någon klassiska Ealing-komedi inspelad i slutat av 1940-talet med Alec Guinness i huvudrollen.

Och, framförallt. de skulle omöjligt kunna komma från någon annan stad än London.

Det går inte många minuterna i en konversation med någon av dem innan en referens till London och dess historia dyker upp. Att gå runt i London med Trevor Gulliver är som att få en guidad tur av Charles Dickens.

När vi utanför hotellet får tränga upp oss mot husväggen för att släppa förbi en leverans av kinesiska grönsaker, en trave med vinglande kålhuvuden som nästan trillar ned på gatstenarna, passar Trevor på att berätta historien om de första kineserna som kom till London på 1600-talet.

Trevor och Fergus älskar sitt London och hotellet är deras främsta manifestation av kärleken till hemstaden hittills. En kärlek som även innefattar Londons skuggsidor.

"När vi köpte byggnaden var det ingen som hade berättat att det där stället förvandlades till en crack den efter midnatt", flinar Trevor och nickar mot en dörr i det slitna kvarter där hotellet ligger precis mitt i London.

St. John Hotel ligger bisarrt centralt. Så centralt att det nästan försvinner i en Bermuda-triangel i en brokig folksröm av salongsberusade teaterbesökare mitt emellan Chinatown, Leicester Square och West End-teatrarna.

För skandinaviska turister är i dag förmodligen den stad världsstad där flest känner sig hemmastadda. Vi kryssar från Notting Hill i västra London, via Primrose Hill och Hampstead i norra London till Shoreditch och Brick Lane och pratar världsvant om skillnaderna.

Men hur många vet något om Londons hjärta eller snarare hjärtkammare? Längst inne i kärnan finns inga modebutiker, nästan ingenting att köpa överhuvudtaget, förutom kinesiska milkshakes, teaterprogram samt 24-timmarsbutiker med stickande ljusrör som säljer läsk, batterier och porrtidningar.

När vi säger adressen, 1 Leicester Street, inträffar det som aldrig, aldrig annars inträffar i London: taxichaufförerna blir osäkra på var exakt det ligger. "Sorry, mate, what was the name of the street again?"

På adressen 1 Leicster Street låg i 80 år Manzis, en fiskrestaurang mytomspunnen av flera anledningar. En var att restaurang även hade hotellrum på övervåningarna, rum som många besökare inte använde längre än ett par timmar.

"När reklambyårer låg i dessa kvarter på 1960-talet gick de till Manzis och drack på lunchen och hade sedan sex i rummen på eftermiddagarna", säger Trevor. "Och även politiker. They could get away with stuff then, they never would today. Även poliserna på West End Central, probably the dodgiest police station in London back then, gick hit och drack."

Och Trevor Gulliver, född 1953, vet han vad han talar. Hans pappa var detektiv på The Flying Squad, a branch of the Specialist Crime Directorate within Londons Metropolitan Police Service, som specialserar sig på att lösa bland annat äpnade råm.

"Vi gick till Manzis och åt med pappa på 1960-talet när jag var barn", säger Trevor. "Det var en tid präglad av The Beatles, Scotland Yard, Det Stora Tågrånet, prostitution, Englands vinst i fotbolls-VM, trolley buses, Michael Caine i The Italian Job. The Italian Poker Game i London ägde rum på Manzis. Det var en fantastisk stad att växa upp i. To live in London is a priviliege you never use as much as you should."

Att Trevor Gulliver i vuxen ålder återigen plötsligt kom att tänka på gamla Manzis, en restaurang som på 2000-talet hamnat långt mediaradarn, har att göra med att Fergus Henderson en dag plötsligt ringde från Beirut och föreslog att de skulle starta hotell.

"Jag var i Beriut på bröllop", säger Fergus. "Det var på ett gammalt bedagat hotell, som hämtat från Casablanca. Jag kunde se mig själv i framtiden sitta och röka på ett sådant hotell. Trevor och jag åkte sedan till Beirut för att kolla om det gick att öppna ett hotell, men det visade sig vara för krångligt att genomföra ett sådant projekt i Beirut, hur mycket vi än älskade staden.. Men då kom Trevor plötsligt på, Vänta nu, jag såg att Manzis var till salu. Och där finns ett hotell på övervåningen."

Fergus Henderson pratar egentligen inte riktigt så sammanhängande som ovanstående citat antyder. 1996 fick han diagnosen Parkinsons.

Hans tal och ansiktsmimik och kroppsspråk märkt av sjukdomen. Han lämnar en del meningar halvt avslutande, liksom hängande i luften, men gör sig förstådd genom att fylla i med gester; allting genomsyrat av hans barnslliga entusiasm och passion för det han håller på med.

På frågan om hur länge de planerat hotellet viftar Fergus bort frågan med händerna – "Nothing is ever planned" – och tar leende en sipp från sin lilla akvariedrink.

En annan anledning till att ge sig in i hotellbranschen var att Fergus på detta sätt fick ännu närmare till jobbet. Han bor strax intill, vid Covent Garden, ett annat läge som också kan definieras som bisarrt centralt. "Det är perfekt, jag går hit på fem-tio minuter".

Varje dag går Fergus förbi legendariska Bar Italia och dricker kaffe. Tittar man noga kan man se en inramad artikel om Fergus hängande på väggen.

När vi frågar Trevor Gulliver var han bor säger han, "Oh, I live in the country", vilket visar sig vara at the end of Kings Road, vilket i hans ögon är landet jämfört med St. John Hotel och Fergus bostad.

Att skapa hemkänsla, en londonsk hemkänsla, präglar hotellet. Det går att tillbringa en hel dag på St. John utan att ha tråkigt en minut.

Till frukost kan man välja mellan unikt engelska rätter som Baked Tomatoes on Toast och Blood Sausage & Beans.

För den mindre äventyrlige kan man annars nöja sig med Blackberries & Yoghurt, en möte mellan engelsk kultur (bären) och grekisk (yoghurten) som ger samma effekt som när Andrew Ridgeley mötte Georgios Kyriacos Panayioto och denne bytte namn till George Michael.

Ett Wham! för gommen. Wake me up before you go-go.

När man sedan blir sugen på något mellan frukost och lunch – vem blir inte det? – går man ned till baren och beställer Elevenses, en bit Seed Cake serverad med ett glas Madeira.

Även tiden mellan lunch och middag går utan att problem att fördriva på hotellet.

St. John har hittat på en egen variant av Afternoon Tea som går under namnet Little Bun Moment.

Till sitt te får man, i stället för scones och smörgåsar, ett trevåningskakfat med Buns, tre bullar med tre olika fyllningar: ansjovis, plommon och bitter choklad. Det är så vansinnigt gott att man mot bättre vetande slukar rubbet – och sedan måste gå upp på rummet och luta sig mot kuddberget igen.

Kanske måste man till och med Dial 0 for lemon and ice för att bli pigg igen.

Efter ett dygn på St. Johan förstår man exakt vad Fergus menar när han säger att han ville skapa en plats med all my favourite things.

Ledordet för inredningen har varit självklarhet. Fergus och Trevor säger att de hatar designhotell där man inte vet hur man ska tända lamporna eller sätta på duschen.

Väggarna är vita. Hotellvärldens standardiserade mörka heltäckningsmattor, med mönster som lika gärna kan vara fläckar, är borta och ersatt av wasabigrönt golv i rummen som går att skura av. I trapphuset är golvfärgen Manchester City-ljusblå.

Hotellbaren bryter tvärt mot alla förväntningarna hur en bar ska se ut: det liknar mer en skolkantin, ljus och fräsch och avspolningsbar. Men Fergus och Trevor litar på att gästerna ska vara det man vill titta på.

I och med att de själva genom sina restauranger blivit celebriteter i London lockar deras projekt automatiskt till sig andra celebriteter. Till skillnad mot andra barer och hotell, vilka namndroppar i marknadsföringssyfte, vill de dock inte nämna namn.

Amanda Thompson, assistant restaurant manager, säger: "We dont do advertising".

Restaurangen på hotellet är öppen ända till två på natten, vilket är mycket ovanligt i London.

"Det är av respekt för teaterkulturen här i West End", säger Trevor. "Late night dining for people that gave the play, not watching the play. Det blir a different set of nights i detta område. Ett mellan the good, the bad and the ugly. För en spanjor, som äter middag först 22.00, är det obegripligt att engelska restauranger så tidigt".

"På St. John Bar and Restaurant i Smithfield stänger vi 23.00, det är helt andra kvarter, men vår princip är att we are delighted to see you at one minute to eleven. Att leva upp till det handlar om att skapa en kultur bland personalen. Om du inte är uppriktig glad att det kommer folk till din restaurang, så ska du inte jobba i den här branschen."

Menyn på hotellrestaurangen ändras två gånger om dagen.

"Seasonal menu? What does that mean? That you change four times a year? Ordet seasonal har kidnappats av tv-kockar. But dont get me wrong about tv chefs. Det har varit toppen på så sätt att tv hållit dem borta från restauranger."

Att bygga om gamla Manzis till St. John Hotel krävde fyra år av renovering. På fasaden sitter skyltarna från fiskrestaurangen Manzis kvar med orden Moules, Huitres och Langousine. Men annars är allt inuti ombyggt.

"Ärligt talat kunde vi inte ens föreställa oss hur nedgånget allt var. Vi fick blåsa ut rubbet", säger Trevor. "Fergus gick ner i köket i källaren och kunde vittna om spår av 80 år av fiskfrityr".

Bland de som investerat i hotellet finns två av den engelska konstvärldens ledande namn, Sadie Coles och Tracey Emin, själva en gång hotellgäster på Manzis för att det var billigt och centralt.

Det kommer att ta många år innan St. John Hotel går med vinst, vilket heller inte varit huvudsyftet. Mitt emot ligger ett annat nybyggt hotell med totalt motsatt syfte och av totalt motsatt karaktär, ett så kallat boutique hotel i den snart världsomfattande W-kedjan.

"Att bo på den typen av hotellkedjor är som att gå se konserter med stadiumrock", säger Trevor. "You go in, have a drink, buy the t-shirt, get home again. De outsourcar allt, inklusive baren och barpersonalen. Hotellet blir som en shopping mall".

Trevor Gulliver hämtar sin scooterhjälm och rättar till sina knallrosa byxor. "Och hur kul är det?"

(slut)

Fotnot 1: Texter i Scanorama översätts till engelska. Medveten om det lät jag många citat vara på engelska i texten. Ni får ha överseende med det.

Fotnot 2: Fotografierna till St John Hotel togs av suveräne fotografen Bobo Olsson. Det var även vi som gjorde Scanorama-reportaget om Manchester.