Skivrecensioner, DI Weekend
Kapten Röd
Titel: Fläcken som aldrig går bort
Skivbolag: SwingKids
Betyg: 3
Det är bara att gratulera reggaeartisten Kapten Röd till en mycket välförtjänt seger på P3 Guld-galan i kategorin ”Bästa mobilisering av sms-röster”. Däremot undrar man fortfarande vad som hände med priset till årets bästa artist?
Jan Gradvall
Leonard Cohen
Titel: Old ideas
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Leonard Cohen har alltid låtit som han är äldre än livet.
Redan när han i mitten av 1960-talet gick runt på musikförlag i New York och försökte sälja in sina sånger – de sånger som kom att utgöra debutalbumet ”Songs of Leonard Cohen” från 1967 – fick Leonard Cohen gång på gång höra att han var för gammal. Han hade gett ut två romaner, fyra diktsamlingar och hörde inte hemma i rockbranschen.
När han nu ger ut sitt tolfte album är han sex år äldre än Johnny Cash var när han dog.
”Old ideas”, en passande titel för en 77-åring, är Leonard Cohens bästa album sedan ”I’m your man” från 1988.
Ingen kan överrumpla lyssnarna i sina texter som Leonard Cohen.
”Hallelujah” har i dag blivit en låt dränkt i sentimentalitet. Men i Leonard Cohens original är det som han förutsåg den risken genom att plötsligt byta perspektiv och direkt till lyssnaren sjunga: ”But you don’t really care for music, do you?”.
I ”Going home” på nya albumet inleder han med att adressera sig själv, ”I love to speak with Leonard”. För att sedan hånfullt konstatera: ”He’s a lazy bastard. Living in a suit”.
Allt detta till tonerna av långsam, vågskvalpande Hydra-blues.
Att lyssna är som att en månskensnatt stå framför klipporna i ett grekiskt hamninlopp. Och sedan bevittna ett mirakel när den skrovligaste klippan plötsligt börjar sjunga.
Jan Gradvall
Yelawolf
Titel: Radioactive
Skivbolag: Shady Records
Betyg: 4
Så vem kommer att stå som segrare i det amerikanska presidentvalet den 6 november? Obama? Romney? Gingrich?
Oavsett vem det blir så får den presidenten leda en sargad nation där den största artisten den kommande fyraårsperioden kan komma heta Yelawolf.
Yelawolf är en vit rappare, född i Alabama, som gått i 15 skolor i 10 amerikanska städer. Hans ensamstående mamma jobbade som bartender och extraknäckte genom att sälja gräs. Han har 30 tatueringar, varav en av John Wayne och en, högt upp på halsen, av en pistol.
Och han älskar Willie Nelson och Lynyrd Skynyrd.
Yelawolfs musik är fortfarande i råaste laget för att kunna toppa några listor, men å andra sidan sade man samma sak om Eminems debutalbum. Det oskalade och opolerade är också vad som alltid fört amerikansk musik och kultur framåt.
Just Eminem har tagit Yelawolf under sina vingar genom att ge ut ”Radioactive” på sitt eget skivbolag samt gästrappa på den utmärkta ”Throw it up”.
Andra typiska Yelawolf-titlar är ”Slumerican citizen”, ”Growin’ up in the gutter” och ”Made in the USA”. Det är att försöka övertyga människor som lever i den här amerikanska verkligheten att det överhuvudtaget är värt att rösta som kan avgöra årets val.
Jan Gradvall
Laleh
Titel: Sjung
Skivbolag: Warner
Betyg: 2
Lalehs nya album heter ”Sjung”. Men vad man önskar att det hetat när man lyssnar är ”Sjung ut”.
Allting i Lalehs musik handlar om antydningar. Hon är väldigt skicklig på att likt en skådespelare hela tiden antyda stora känslor, men det känns väldigt sällan som de kommer från hennes innersta utan från den rollfigur hon valt att framställa sig som.
Och det oförställda naturbarnet har blivit hennes paradroll.
Vad som inledningsvis kan upplevas som förföriskt, som tolkningarna i ”Så mycket bättre”, börjar eka ihåligt efter upprepade lyssningar.
Att lyssna är som att bli inbjuden till en marionetteater där känslor gestaltas av fingerdockor.
Jan Gradvall
+
BONUS:
Förra veckan dog den 90-årige Johnny Otis, känd som ”the godfather of rhyhm & blues”.
Vad få runor dock uppmärksammade är att Johnny Otis kanske allra mest bestående musikaliska gärning är att han är far till Shuggie Otis.
Sony har startat en ny återutgivningsserie till lågpris, ”Original Album Classics” (Epic), där tre bortglömda album av en artist samlas i en och samma utgåva. Alltsammans enbart i papper, man slipper den förhatliga hårdplatsen. Konvoluten är kopior på vinylkonvoluten.
Höjdpunkten i januari månads omgång med ”Original Album Classics” är Shuggie Otis, en för de flesta okänd soulartist som aldrig slog igenom, men som låter som den felande länken mellan Sly Stone och Prince.
De tre album som återutges är ”Here comes Shuggie Otis” från 1970, ”Freedom flight” från 1971 och ”Inspiration information” från 1973. Alla strålande.
Det senare med rent futuristiska inslag. Spår som ”XL-30”, ”Pling!” och ”Aht uh mi hed” låter som ”Star Wars”-soul
Det närmaste Shuggie Otis kom ett genombrott var när Brothers Johnson, under ledning av geniet Quincy Jones, 1977 förvandlade hans ”Strawberry Letter 23” till en discoklassiker.
Jan Gradvall