Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 september
Krönika
Jan Gradvall
Alla har hela tiden fel. Det är den mest bestående lärdomen efter att ha studerat trendprofetior.
Utmärkande för avgörande förändringar i modern tid – Internet, sms, digital musik, 9/11, Facebook – är att absolut ingen förutsåg dem.
Detta gäller även för det album som nästa vecka fyller 20 år.
Det är inte många album i musikhistorien där man kan tala om ett helt annat musikklimat före och efter, men det gäller för Nirvanas ”Nevermind” som gavs ut 24 september 1991.
I början på 1990-talet hade Alexander Bard, i dag ny medlem i ”Idol”-juryn, dödförklarat elgitarren. Det går att skratta åt det i dag, men poängen är att han gjorde det på väldigt goda grunder.
All vitalitet och energi hade förflyttats till de tre nya genrerna house, techno och hiphop. Discjockeyn var den nya rockstjärnan.
I Stockholm hade i princip alla rockklubbar försvunnit och ersatts av dansgolv. När band som Kent och bob hund gjorde sina första spelningar i Stockholm fick de därför spela på restauranger. Thomas Öberg i bob hund har berättat om hur han råkade trampa i en gästs pyttipanna under en tidig spelning.
Men sen kom Nirvana.
Första pressningen av ”Nevermind” var på 46 251 exemplar. En ändå offensiv satsning av skivbolaget Geffen för ett till synes extremt band som enligt all logik inte skulle få någon bred exponering.
När sedan världen fick se och höra Kurt Cobain hamra fram ”Smells like teen spirit” – nej, elgitarren var inte död – öppnades dammluckorna.
På barer och klubbar i Stockholm, där ingen längre spelade rock, började discjockeyer spela Nirvana-låtar mitt i mixen av house eller hiphop.
När Nirvana sedan spelade på Sjöhistoriska Museet i Stockholm var publiken bland den yngsta jag sett på en rockkkonsert. När bandet sa till vakterna att släppa upp publiken på scenen under ”Smells like teen spirit” var det flera barn som hoppade runt mellan Kurt Cobain, Krist Novoselic och Dave Grohl
Om man haft en kamera med sig då – mobilkameror fanns inte, knappt heller mobiler – hade man fått en bild av framtiden.
”Nevermind” sålde till slut i 30 miljoner exemplar och ändrade kursen på musikhistorien.
En annan mindre känd förklaring till Nirvanas genomslag är att USA samma år ändrade mätningen för försäljningssiffror.
När Nielsen SoundScan introducerades i mars 1991 var det inte längre vissa utvalda skivaffärers uppskattning av vad vilka album som sålt bäst som gällde – en rapportering som endast representerade ett genomsnitt – utan konkret registrerad försäljning i kassaapparater.
Och Billboardlistan förändrades totalt. Plötsligt var det inte längre mainstreampop som hamnade överst, utan country, hiphop och extrem rock. Så kallat udda genrer som fått liten uppmärksamhet i dagspress visade sig vara de som i själva verket sålde flest skivor..
Den förändrade mätmetoden gjorde att Billboard från och med våren 1991 kunde toppas av artister som Niggers With Attitude och sjulitershatten Garth Brooks. Och senare på hösten 1991 av Metallica (deras svarta album släpptes i augusti 1991) och Nirvana.
En kombination av Nielsen SoundScan och Nirvana-effekten gjorde att marginalen och mittfåran i populärmusiken bytte plats. Det alternativa blev det mest gångbara och åtråvärda. Ingen ville längre vara mainstream.
Och i den världen lever vi fortfarande.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BLUE-RAY
”Lejonkungen”. Premiär på Blu-Ray för film som sålt i 2,1 miljoner exemplar på DVD och VHS i Norden. Modern klassiker. Förbluffande nog dock 17 år gammal
MAT
”The Oz Diet”, Time Magazine. Den enda artikel om mat och kosthållning du behöver läsa. Läkare, som dessutom är en ypperlig stilist, motbevisar alla dieter med hårdfakta.
CDBOK
Mattias Alkberg, ”Anarkist” (Teg/Playground). Svensk kultur skulle vara betydligt fattigare utan svetslågan från Luleå. Nya skivan kompletteras med 100-sidig bok.
+
BONUS NR 1:
Hur ska man ransonera med sin tid? Allt fler brottas med den frågan. Inte minst människor i chefspositioner, där samtal med andra – anställda, kunder, vänner, familj – hotar att äta upp all den tid då man ska sköta sitt eget egentliga arbete.
Och varje dag utvecklas till en kamp mot klockan, där klockan alltid vinner och ens egen tid till eftertanke förlorar.
Den bästa skildringen av vilken att ransonera med sin tid återfinns märkligt nog i en ny strålande dokumentär om Conan O’Brien.
”Conan O’Brien Can’t Stop”, som får svensk biopremiär nästa fredag, skildrar hur den Harvard-utbildade pratshowvärden under ett halvår då han av kontraktsskäl inte kan medverka i teve ger sig ut på humorturné i USA.
Conan O’Brien låter teveteamet följa med överallt, till och med in till köksbordet i hans hem sent på kvällen, där han över ett glas vin utvärderar arbetsdagen med sin fru.
Och resultatet blir en ovanligt trovärdig och öppen dokumentär som får en att förstå både hans drivkraft – en kronisk rastlöshet – och hans sätt att arbeta och hans sätt att skydda och ge näring åt sin egen inre kreativitet.
Conan O’Brien är oerhört tydlig med det schizofrena upplägg som krävs för att klara detta. 1. Han kräver oavbruten bekräftelse från omgivningen. 2. Han säger samtidigt att han hela tiden behöver vara i fred.
Oavsett yrke kommer man att lära sig mycket av att se Conan O’Brien försöka lösa denna omöjliga ekvation.
Om du bor i en stad utan bra biografer ges ”Conan O’Brien can’t stop” denna vecka även ut på dvd i USA.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
På Patti Smiths magiska konsert på Konserthuset, dagen efter Polarprisutdelningen, värmdes publiken upp med tonerna från en förtrollad sopransaxofon – John Coltrane.
När jag under Polar Music Talks intervjuade Patti Smith på Nalens scen talade hon om den spirituella kraften i Coltranes spel och om stämningen i New York sommaren 1967, den sommar då John Coltrane begravdes och hon såg Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” på bio.
44 år efter Coltranes bortgång fortsätter det glädjande nog att dyka upp nyupptäckt musik. ”The unissued Seattle concert” (Rare Live Recordings Records) är en radiokonsert inspelad vid samma tillfälle som den tidigare utgivna ”Live in Seattle”.
Pärlan är en 30 minuter lång tidigare namnlös komposition, här helt enkelt kallad ”Untitled original”. Inspelningen är gjord 1965, året då Coltranes musik blev allt mer atonal och våldsam. Ny medlem i hans sextett är Pharaoh Sanders. Tillsammans tar de sikte mot evigheten.
Radioinspelningen bevarades av ett fan som själv spelade in den från radion. De övriga tre spåren på denna 69 minuter långa cd har sämre ljudkvalitet.
Jan Gradvall