London började brinna på Twitter: Intervju med Paul Lewis på The Guardian
Fyra timmar innan någon svensk tidning vaknade cyklade Paul Lewis runt bland brinnande bilar och hus i London och livetwittrade från upploppen. Snart hade han 35 000 nya följare, varav många hjälpte honom i hans rapportering. Jag träffade Paul Lewis på The Guardians redaktion i London. Från DI Weekend, 2/9 2011.
Paul Lewis
Text: Jan Gradvall
London började brinna på Twitter.
Lördagkvällen den 6 augusti satt jag hemma i soffan framför teven samtidigt som jag kollade Twitter på min mobiltelefon. I mitt flöde dök det då plötsligt upp inlägg om oroligheter i Tottenham i norra London.
En polisbil stod i brand. Gatstenar kastades. Polis anklagades för mord.
Jag har vänner i London och åker ofta dit. Det här var intressant. Jag tappade intresset för filmen på tv och koncentrerade mig på Twitter.
Efter några minuter skrev en engelsk redaktör som jag följer: ”For more info on the riots, follow @paulewis”. Efter att ha läst han inlägg uppmanade jag genast alla som följer mig (cirka 9 000) att göra samma sak.
Det visade sig att denne Paul Lewis var journalist på The Guardian och redan var på plats i Tottenham. Vad han bevittnade var svårförglömligt.
Ett gäng i tioårsåldern krossade fönstret till en musikaffär. En av dem sprang i väg med en luta. Inne på en resebyrå brann ett skrivbord. Och polisen låg hela tiden steget efter.
Twitter är ett nytt publiceringsverktyg. Med hjälp av sin mobiltelefon kan man publicera inlägg, maximalt 140 tecken långa, direkt när det händer. Även bilder kan direkt publiceras.
De närmaste timmarna fortsatte Paul Lewis att cykla runt och rapportera från vad som skulle utvecklas till de mest omfattande upploppen i England i modern tid.
Denna direktrapportering på Twitter hann pågå i fyra timmar innan det stod ett ord om upploppen i London i någon svensk tidning. Paul Lewis fick under tiden snabbt 35 000 nya följare.
Först långt senare på natten lade ut Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter Svenska Dagbladet ut de första nyhetstexterna om att något inte stod rätt till i London, en stad med 40 000 svenskar.
När upploppen var över efter fyra nätter hade Paul Lewis, förutom sin liverapportering på Twitter, även skrivit 13 artiklar i The Guardian på sammanlagt 12 000 ord. Plus att han via telefon intervjuades i teve av BBC, Sky News, ABC och Al Jazeera.
Vi träffar Paul Lewis i The Guardians skinande nya redaktionshus vid King’s Cross i London. Han har just kommit tillbaka från Westminister Sceptics, ett diskussionssforum för politiker och journalister, där han hållit föredrag om sin upploppsbevakning.
”Här är vårt mötesrum”, säger Paul Lewis och pekar in mot ett rum fullt av knallgula soffor och fåtöljer.
”Varje morgon är det stormöte där alla får säga sitt om gårdagens nyheter. Alla är inbjudna, även städare och receptionister. Och, faktiskt, alla säger verkligen vad de tycker.”
Paul Lewis är bara 29 år – ”Jag fyller 30 i oktober” – men alla noterar hans närvaro när han visar oss runt i redaktionslandskapet. I fjol blev han utsedd till Reporter of The Year vid British Press Awards.
--
I tidningsvärlden finns det fortfarande många som är skeptiska till Twitter och sociala medier. Vad säger du till dem?
”Här på tidningen finns det, med några undantag, knappt några skeptiker kvar längre. I princip alla använder numera Twitter i jobbet. Alla har insett att Twitter inte bara är ett sätt att uttrycka sig på 140 tecken. Det är framförallt ett nytt sätt att kommunicera. En form av masskommunikation där den som skriver har lika mycket av lära av de som läser. Twitter innebär en lika övergripande förändring som mail och telefon.”
När du rapporterade på Twitter kunde även andra reportrar dra nytta av din bevakning och följa efter dig. Enligt gammal tradition ska man behålla storyn för sig själv.
”Men i dag är det precis tvärtom. Du måste överge jakten på scoop. Scoop finns inte längre. Scoop dog med Internet. Titta till exempel Wikileaks som vi fick exklusivt i England. Men 20 minuter senare hade nyhetsbyråer och alla andra tidningar exakt samma story.”
”Poängen med Twitter är att om att du hjälper andra med information så hjälper de dig. Vad som var påtagligt under upploppen, vilket också motbevisar skeptikerna, är att de som alla på Twitter vände sig till var journalister.”
Parallellt med att du twittrade från upploppen skrev du också vanliga nyhetsartiklar. Hur hann du med allt?
”Jag är glad att jag hade en kollega med mig (en filmare). Annars skulle folk tro att jag hittade på allting (skratt). Upploppen började varje kväll när det blev mörkt runt 21.00 och höll på till gryningen. Som reporter måste du vara där. Vi var därför tvungna att bli nattliga.”
”Andra natten fyllde vi bilen med mat, vatten, extra mobilbatterier. Inga affärer var ju öppna. När vi kom hem på morgonen sov jag fyra timmar och gick sedan upp och skrev.”
Var det inte svårt att hitta skärpa och ork till att skriva efter att ha åkt runt bland upploppen hela natten?
”Inte så svårt som man skulle kunna tro. När du verkligen absorberat en historia, blivit ett med historien, är det ganska lätt att skriva. Det är värre när man måste jaga fram citat och fakta.”
Du twittrade om att ni under första natten åkte hem och bytte kläder.
”Vi bytte till sneakers, jeans och hoodies (träningsjacka med luva) för att försöka smälta in. Det fanns några ögonblick när folk blev väldigt misstänksamma och det kunde gått illa. Eftersom vi såg ut som upploppsmakare var vi också oroliga för polisen. De hade hundar och använde sina batonger.”
Vad är din egen bakgrund?
”Min mamma är spanska, min pappa engelsk. Jag är uppvuxen i sydvästra förorterna i London.”
Journalistisk bakgrund?
”Gick på universitetet på Cambridge, därefter Harvard i USA dit jag fick stipendium. Efter att jag pluggat klart fick jag jobb här på The Guardian.”
Vad jobbar du med i huvudsak på tidningen?
”Min jobbtitel är Special Projects Editor. Jag koordinerar projekt på tidningen som kräver mer än vanlig journalistik. Ett mandat är att använda så mycket ny teknologi som möjligt. Visionen vi arbetar efter kommer från vår chefredaktör, Alan Rusbridger, som är världsledande för denna nya journalistik. Han är mycket tydlig med att det digitala är nummer ett och papperstidningen nummer två”
”För tre år sedan förbjöd en del tidningar anställda att använda Facebook på arbetstid. Men vi på The Guardian bemöttes tvärtom med skepsis av ledningen om vi inte använde sociala medier. Sättet som människor tar till sig nyheter i dag har helt förändrats. Därför måste även vi förändras, så enkelt är det. Det är meningslöst att klaga på att folk inte köper tidningar längre. Det är ett faktum att det är så.”
När använde du Twitter för första gången som journalistiskt hjälpmedel?
”Den 1 april 2009. Jag hade registrerat mig på Twitter två dagar tidigare. Jag utredde historien om tidningsbudet Ian Tomlinson som dött under oklara omständigheter under G20-protesterna här i London. Via Twitter fick jag kontakt med en amerikansk affärsmän som råkat filma vad som hände med sin mobilkamera. Där såg man det som ryktades men ingen kunnat bekräfta: att det var en polis som slog tidningsbudet bakifrån.”
Det går att uttrycka sig på annat sätt på Twitter än i tidningar. Du twittrade första upploppskvällen om att du såg en tioåring stjäla en luta från en sönderslagen musikaffär. Men du använde väl aldrig den detaljen i något reportage?
”Det är sant. Den kom aldrig med.”
Varför inte? För att det riskerade att framstå som komiskt?
”Ja, förmodligen. Men det är en väldigt, väldigt intressant synpunkt du har. Jag har inte tänkt på det, men på Twitter uppstår verkligen ett annat sätt att skriva. Tweeten om tioåringen som stjäl lutan är den journalistiska slutprodukten. Den innehåller allt du vill säga i det ögonblicket.”
Det är lätt att sprida rykten genom sociala medier.
”Fjärde natten möttes vi på en gata av ett 70-tal fulla högextremister som skrek: ”Get the Pakis, get the blacks”. Det var otäckt – jag har spanskt utseende, min kollega är palestinier – men inget allvarligt hände. Jag skrev en tweet om det där jag beskrev det som ”en mindre incident”. Men den tweeten ryktes ur sitt sammanhang, skapade oro och ledde till andra felaktiga tweets. Så man måste verkligen tänka sig för innan man publicerar något.”
”Men samtidigt tycker jag Twitter är ännu bättre på att stoppa rykten än att sprida dem. Du blir motsagd direkt om något inte stämmer. Twitter har en självreglerande effekt. Folk sväljer inte allt med hull och hår, utan undersöker information, jämför om den verkar stämma. Uttrycket ”wisdom of the crowd” är en kliché. Men det kan vara oerhört effektivt när 10 000 människor samtidigt försöker förstå någonting.”
Att använda sociala medier för research är mycket svårare om tidningens innehåll låses bakom en betalvägg. (The Guardian är gratis men inte The Times.)
”Jag vet från kollegor på The Times som tycker att det är ett stort problem att de inte kan arbeta som vi gör. Det finns fortfarande affärsmässiga argument för att inte publicera allting på nätet, men inte längre några journalistiska argument.”
Efter upploppen använde Manchesters polis Twitter till att sprida namn och adress på alla de fängslat.
”Det finns en stor fara med att använda Twitter på det sättet. Den person som arresterades för att ha bränt ned affären Miss Selfridges i Manchester fick sin egen lägenhet nedbränd dagen efter som hämnd. Men några dagar senare uppdagade det att han var oskyldig. CCTV-kameror visade att han var någon annanstans.”
”Men jag tycker annars det är bra att polisen börjat använda Twitter och att de använder det ganska smart. De har blivit mycket mer reaktiva. Svarar på frågor, direkt, ger information för att undvika rykten.”
Efter att sociala medier även användes för att sprida upploppen så uttalade sig David Cameron om möjligheten av stänga ned Facebook och Twitter.
”Vad han sa var att han ville undersöka möjligheten till en tillfällig blackout av sociala medier vid händelser som upploppen. Förutom det faktum att de enda länder som gjort något sådant hittills är regimer som Kina och Egypten, så tror jag det vore katastrofalt även av två andra skäl.”
”För det första vore det samma sak som att stänga av television eller telefoner. En allvarlig inskränkning av yttrandefriheten. För det andra: tänk dig människor i en källare. Plötsligt släcker någon ljuset. Vad händer? Jo, när man inte får veta vad som händer får alla panik I ögonblick av kris lugnar man bättre med öppenhet och information än något annat.”
I Nordafrika har sociala medier spelat en stor det senaste året.
”Jag tror vi snart nått det stadium när man inte längre ens kommer att nämna att sociala medier användes för att organisera något. Det är nu lika självklart att man gör det som att man tidigare ringde varandra. Så att man talat så mycket om Facebook och Twitter just i samband med revolutionerna i Nordafrika tror jag mest beror på att det är de första exempel vi sett.”
(slut)