Skivrecensioner, DI Weekend
Asthon Shepherd
Titel: Where country grows
Skivbolag: MCA Nasvhille
Betyg: 4
Allt Beatles gjorde var fantastiskt. Utom en sak: Beatles förledde efterföljande generationer att tro att riktiga artister är lika med artister som skriver sina egna låtar.
Anledningen till att Nashville just nu är den mest intressanta musikstaden i världen – inte bara för att Adele ska spela in sitt nästa album där – är att musikkulturen i Nashville enbart bygger på respekt för hantverket, inte prestige.
Även om artisten själv är en god låtskrivare är det inte ovanligt att ett 30-tal låtskrivare varit inblandade i färdigställandet av ett album. Samma sak med produktion, arrangemang och musiker. Om någon annan kan få något att låta ännu bättre – se då till att den personen kommer över till studion i kväll.
25-åriga Ashton Shepherds nya superba countryalbum är ett paradexempel på en Nashville-produktion. Hon är en suverän sångerska, skriver egna låtar. Men som öppningsspår ligger ändå en låt skriven av inhyrda Nashville-proffs, ”Look it up”, med ordvändningar som man får gå tillbaka till Cole Porter och Irving Berlin för att hitta en motsvarighet till.
Jan Gradvall
Tinariwen
Titel: Tassili
Skivbolag: V2
Betyg: 4
Inför sitt femte album har Tinariwen släpat med sig 400 kilo inspelningsutrustning ute i öknen. Albumtiteln syftar på inspelningsplatsen Tassili n’Ajjer, en nationalpark i den sydöstra algeriska delen av Sahara, berömd för 6 000 år gamla klippmålningar.
Bandet Tinariwen består av nomadstammen tuareger. Sedan den sensationella debuten från 2001, ”The Radio Tisdas Sessions”, har de gjort blues som speglat längtan efter fred och frihet i Nordafrika.
Under ett år då Nordafrika ständigt figurerat i nyhetssändningarna hade ingen blivit förvånad om Tinariwen på sitt nya album försök göra en dagsaktuell kommentar om det politiska läget. Men genom att i stället vrida tillbaka klockan hundratals år gör de något mer oväntat och unikt, men lika politiskt och radikalt. Lite som Dylan med ”John Wesley Harding”.
”Tassili” är till stora delar ett akustiskt album, men på inledningsspåret gästar Wilco-gitarristen Nels Cline med en gitarr som vibrerar och sprakar som elkabel från Al Jazeera.
Jan Gradvall
Grace Jones
Titel: Hurricane Dub
Skivbolag: Wall of Sound/Border
Betyg: 4
En detalj i tacklistan i konvolutet omkullkastar ens bild av Grace Jones, den legendarisk discodivan och en levande symbol för den dekadenta Studio 54-eran. Grace Jones skriver: ”This album is dedicated to the memory of my dad, Bishop Robert W. Jones”.
Hur många känner till att Grace Jones far var pastor? Bishop Jones idé var ett ta Guds budskap till de som inte vill komma till kyrkan. I ett halvt sekel predikade han i tält och på bakgårdar. I dag är det hans son Bishop Noel Jones – alltså bror till Grace – som för arvet vidare genom megakyrkan City of Refuge i Kalifornien.
”Hurricane” från 2008 var Grace Jones första album med nytt material på 19 år. Att hennes far dog under inspelningen ger en annan dimension till att hon nu tre år sedan släpper en omarbetad upplaga med dubversioner. Grace Jones rötter har alltid varit lika mycket jamaicansk dub som amerikansk disco.
Den i dag 63-åriga Grace Jones har sällan låtit mer angelägen än i låtar som ”Crying Dub”, ”Hell Dub” och ”Love you to life dub”. Basen låter som bibliskt åskmuller.
Jan Gradvall
Serenades
Titel: Criminal heaven
Skivbolag: Stranded/Universal
Betyg: 2
Min gamla gymnasieskola, S:t Lars i Linköping, var känd för ett permanent klotter på fasaden: ”2+2=5”. Album med så kallad supergrupper borde märkas med: ”2+2=3”.
Kommer ni ihåg The Glove? Poängen är att ingen gör det. Men det var en JÄTTEHET grupp tidigt 1980-tal med Robert Smith från The Cure och Steve Severin från Siouxsie & The Banshees, en konstellation jämförbar med nu debuterande Serenades som består av Adam Olenius från Shout Out Louds och Markus Krunegård.
Ett av ytterst få exempel på supergrupper i pophistorien där additionen lett till ”2+2=5” är de två pionjärer som myntade begreppet, Cream och Crosby, Stills, Nash & Young. Därefter har det varit: ”2+2=3”. Om sex månader kommer Serenades hyggliga popalbum vara lika ihågkommet som album av The Power Station och Slash’s Snakepit.
Jan Gradvall