Skivrecensioner, DI Weekend

Mohammed Ali
Titel: Vi
Skivbolag: Bad Taste Records
Betyg: 4

Mohammed Ali är det geniala namnet på en duo från Flemingsberg. Mohammed Anwar Ryback. 26, pluggar global utveckling. Rawa Ali, 25, läser till lärare men har just nu studieuppehåll för att satsa på musik. Tillsammans gör Mohammed och Ali hiphop som präglas av deras namnes både explosivitet och elegans. Albumet ”Vi” är en knockout på svensk musik.

Vilket postnummer du har påverkar i allt högre grad vilka möjligheter du har att lyckas i Sverige. Titta bara på media där en besvärande stor del av journalisterna har postnummer 117 på Södermalm i Stockholm, ett faktum som naturligtvis påverkar medierapporteringen. Eller titta på Lidingö-dominansen bland de som har störst inflytande inom film och tv.

Att det parallellt med detta finns ett lotteri som heter ”Postkodmiljonären” – där alla förlorar utom den som råkar ha rätt postnummer – är en ironi som Mohammed och Ali är de första att påpeka. Låten med samma namn är en briljant Sverigeskildring och musikaliskt lika omedelbar som det bästa av Jay-Z.

”Flykten” handlar om hur det är att komma till Sverige som flykting, en erfarenhet ingen i det svenska rocketablissemanget har en aning om eller har skildrat. En annan låt handlar om hur det är att vara muslim i Sverige och dessutom var döpt till Mohammed. Duon rappar: även om du är ”svartskalle och funktionell” blir du stämplad som ”svartskalle och kriminell”.

Efter att Ebba Grön släppte sitt debutalbum framstod resten av det svenska musiketablissemanget som verklighetsfrånvänt. Samma känsla ger Mohammed Ali.

Jan Gradvall

Kajsa Grytt
Titel: En kvinna under påverkan
Skivbolag: Playground
Betyg: 4

Att genom hela karriären förbli mest känd för sina första inspelningar är en förbannelse som drabbat många musiker. Detsamma har även gällt för Kajsa Grytt. När hon 1980 presenterade sig för världen med Tant Strul – där hon ersatte Lykke Lis mamma som sångerska – gjorde hon så outplånligt intryck/avtryck att skivorna med Tant Strul överskuggat mycket av det hon spelat in som soloartist.

Men Kajsa Grytt har nu, genom att återkoppla till energin och enkelheten från Tant Strul, gjort sitt bästa album under sina över 30 år som artist. Vid sidan av Anna Järvinen är ”En kvinna under påverkan” årets hittills bästa svenskspråkiga album.

Titeln är tagen från John Cassavetes filmmästerverk med samma namn med den blonda Gene Rowlands i huvudrollen. Kajsa Grytt skriver själv: ”Skivan heter så för att den är nervig, rakt ut och kanske inte passar in i det duktiga och genomtänkta medelålderslivet, för att den är lite hjärndöd och inte så åldersadekvat och för att ni ska tänka på Gena Rowlands”.

Vad som sedan strömmar ut från högtalarna låter som Gena Rowlands fått en elgitarr i stället för ett sammanbrott. Parallellt med albumet släpper Kajsa Grytt även en bok på Norstedts, ”Boken om mig själv”. Kanske har det bidragit till att hon i musiken uttrycker sig fåordigare, distinktare, rockigare.

Tillsammans med Jari Haapalainen har hon gjort ett album där energin och det nerviga, knyckiga spelsättet för tankarna till gammal new wave. Och 2011 låter det återigen som något nytt och förlösande.

Jan Gradvall

Stiko Per Larsson
Titel: Varken stjärna eller frälst
Skivbolag: Warner
Betyg: 4

I en ny musikvärld kan det visa sig att de bästa sätten att nå ut är väldigt gamla. Debutanten Oskar Gyllenhammar gjorde i fjol en turné med 100 spelningar på 100 dagar. Han och hans band sov i tält och gjorde de flesta spelningar på gator och torg. De spelade sig genom alla landskap i Sverige och fick så mycket lokal publicitet att det ledde fram till skivkontrakt med EMI.

Stiko Per Larsson, från trakten runt Siljan, går ett steg längre – oavsiktlig ordvits – genom att ge sig ut på vandringsturnéer, där han helt enkelt går mellan alla spelningar. Den 20 april inleder Stiko Per Larsson en ny turné där han går från Stockholm till Köpenhamn och gör varje dag spelningar i städer han passerar på vägen. Efter två album på mindre bolag har han nu fått kontrakt med Warner.

Både Oskar Gyllenhammar och Stiko Per Larsson är förmodligen också medvetna om att Lars Winnerbäck spelade på pizzerior och gav ut kassetter i flera år innan någon i media var intresserad att skriva om hans musik.

Precis som Lars Winnerbäck suddar Stiko Per Larsson ut gränserna mellan folkmusik och rockmusik. Vad han återupprättar är en ”Rasmus på luffen”-genre som är äldre än inspelad musik. Berättelser om Sverige och kärlek med refränger som stannar kvar i byn när musikanten vandrar i väg till nästa.

Jan Gradvall

Lisa Ekdahl
Titel: Lisa Ekdahl at the Olympia, Paris (dvd + cd)
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

Olympia, byggd 1888, är en betagande vacker konsertlokal i 9:e arrondissemanget i Paris. Edith Piaf, Jacques Brel, Nina Simone och Jeff Buckley har gett legendariska konserter här.

Filmen som medföljer denna utgåva visar hur namnet Lisa Ekdahl monteras upp i gigantiska versaler på Olympias fasad. När Lisa Ekdahl sedan gör entré visar hon att det är på denna scen hon här hemma.

Utan att påstå att Lisa Ekdahl når upp till samma höjer som sina föregångare på Olympias scen har hon, 39 år gammal, utvecklats till en lika originell och unik artist. Hennes heliumlika röst liknar ingen annan i musikvärlden.

I en engelskspråkig intervju på dvd:n talar om att Lisa Ekdahl att hon med sin musik eftersträvar efter ett uttryck som är ”less and less and less”. En punkt där musik och sång blir något lika självklart som att andas. Hon är väldigt nära det uttrycket här.

Jan Gradvall

+

BONUS:

Nick Tosches biografi om Jerry Lee Lewis, ”Skärseld” (”Hellfire”), håller ställningarna som den bästa musikbiografi som skrivits.

Bland de starkaste passagerna i boken är beskrivningarna av tungomålstalande. De kringresande frireligiösa predikanter som försatte hans föräldrar och grannar i extas gjorde outplånligt intryck på pojken Jerry Lee Lewis. Innan han spelade in för Sun Records gick han också i bibelskola.

När jag i intervjuade Nick Tosches i samband med att biografin gavs ut på svenska sade han: ”Jag skriver det inte i boken, men ju mer jag tänker på det inser jag att rock’n’roll också är tungomålstalande”.

Hur viktig frikyrkornas gudstjänster var för Jerry Lee Lewis, både som människa och musiker, blir också uppenbart på en av årets hittills intressantaste albumutgåvor, ”Old Time Religion: Rare recordings of Jerry Lee Lewis in church preachin’, shoutin’ and singin’” (Bear Family).

Titeln beskriver väl vad det handlar om: en bandupptagning av Jerry Lee Lewis som predikar och sjunger (och skriker) i en lite kyrka vid Highway 61 i Memphis, allt inspelat den 13 december 1970.

Framträdande skedde tre dagar efter att Jerry Lee Lewis meddelat världen att han skulle ge upp syndig musik för gott för att enbart sjunga gospel. En utlösande faktor var att hans mamma just fått diagnosen lungcancer.

Fast samtidigt är det uppenbart att Jerry Lee Lewis – vars musik alltid varit en tvekamp mellan Gud och Djävulen – inte riktigt vet hur man gör när man ger upp den världsliga musiken. Han kan inte ens låta bli att kränga sitt senaste album till församlingen: ”You need the album and we need the money!”.

Även en predikan med Jerry Lee Lewis blir rock’n’roll i sin puraste form.

Jan Gradvall