Skivrecensioner, DI Weekend
John Coltrane
Titel: One Down, One Up
(Impulse)
Betyg: 5
Är det ett svaghetstecken för dagens jazz att 2005 års två mest omtalade jazzskivor var inspelade 1957 respektive 1965? Kanske. Men man kan lika gärna se det som ytterligare bevis på jazzens oöverträffade formtopp mellan just de åren.
Först hittade en arkivarie på Library Of Congress en bortglömd låda med outgiven liveinspelning med Thelonious Monk Quartet och John Coltrane från Carnegie Hall från 1957. Därefter hittade John Coltranes familj denna liveinspelning från Blue Note 1965 i en dammig garderob.
Medan albumet ”Thelonious Monk Quartet with John Coltrane at Carnegie Hall” (Blue Note) är musik för alla – jazz lika elegant som Carnegie Hall – är ”One Down, One Up” rastlös, stenhård, kompromisslös klubbjazz som efter 40 år nog fortfarande skulle få många att vända i dörren.
En bootlegkassett med titelspåret har under decennier skickats runt som en helig graal bland jazzmusiker. I princip är det ett 27 minuter långt saxofonsolo. Till slut är det bara trummisen som orkar hålla jämna steg med Coltrane.
”One Down, One Up” är som ett gympass för hjärnan. Efteråt är man helt utmattad, men samtidigt upprymd och syreberikad. Coltrane-aerobics gör att orkar man prestera på jobbet ytterligare några timmar.
Jan Gradvall
Dianne Reeves
Betyg: Good Night, and Good Luck (Soundtrack)
(Universal)
Betyg: 4
Om en dryg månad är det svensk biopremiär för George Clooneys Oscarnominerade regidebut, ”Good Night, and Good Luck”. Filmen handlar om den hårdkokte TV-journalisten Edward R Murrow, den ende som vågade ifrågasätta senator McCarthys terrorvälde. Murrow avslutade alla sina program med att säga ”Good night, and Good Luck”.
Clooney fångar perfekt den svartvita TV-miljön med kedjerökande journalister i uppkavlade vita skjortor. Precis den stämningen framkallar även filmmusiken.
I samma CBS-byggnad som Murrows nyhetsstudio finns en skivstudio där det pågår en inspelning med en jazzsångerska, spelad av riktiga jazzsångerskan Dianne Reeeves. Genom att då och då klippa över till skivstudio skapar Clooney ett närmast organiskt att ljudlägga filmen.
Soundtracket finns ute redan nu och klarar sig utmärkt utan filmen. Oemotståndlig cocktailjazz i stil med Norah Jones där Dianne Reeves gör utmärkta versioner av Duke Ellingtons ”Solitude” och Dinah Washingtons elegant ironiska ”TV Is The Thing This Year”.
Jan Gradvall
Whyte Seeds
Titel: Bold As Love
(Stockholm Records/Universal)
Betyg: 4
En av de största lögnerna inom popbranschen är att man säger sig vilja ha mångsidiga artister med en bred repertoar. I själva verket är det precis tvärtom. De artister som i linje med tävlingsmomenten i ”Idol” kan växla mellan allt från hårdrock och pop till country och soul upplevs bara som otydliga och förvirrande.
Whyte Seeds från Göteborg är Sveriges mest otydliga band. En medlem har cowboyhatt. En annan har hårdrockfrisyr. En tredje ser ut som han vore med i Depeche Mode.
Inte blir det tydligare av att Whyte Seeds på nya albumet presenterar tio poplåtar som sinsemellan låter helt olika. Det är som att hitta ett C60 med Kaj Kindvalls ”Poporama” som någon mixat om i dator. En glimrande mix av Electric Light Orchestra, 10 cc och Wings med en pianist som kunde vara Elton John. Plus en Oasis-ballad som låter mer Oasis än ”Wonderwall”.
Det är möjligt att det sammantaget är för splittrat för att nå igenom mediabruset, men samtidigt finns här tio låtar varav nästan samtliga (”Me ’N’ My Dogs”!) har potential att bli internationella hitlåtar. Alltsammans ultrasnyggt producerat av Per Sunding och Nathan Larson i Tambourine-studion.
Jan Gradvall
Euros Childs
Titel: ’Chops’
(Witchita/V2)
Betyg: 3
Som om Son Of A Plumber haft en lillebror i Wales. Euros Childs blev frontfigur i utmärkta popbandet Gorky’s Zygotic Mynci redan som 15-åring. När han nu spelat in ett sololabum utmärks projektet av samma lekfullhet och gränslösa kärlek till 1970-talets popmusik som präglar Gessles skiva, även om Childs låter två snäpp flummigare
Att lyssna på musiken känns som att bläddra med fingrarna längs med LP-ryggar med folkrock, softrock och obskyra singer-songwriters. Att Euros Childs själv inte ens var född när förebilderna spelades in gör att han hittar helt egna infallsvinklar och liksom byter plats mellan 1970-talet och 2000-talet. Precis som Michael J Fox är Euros Childs en kortväxt entusiast som reser tillbaka till framtiden.
Jan Gradvall
BONUS (från Dagens Industris notissidor)
Kortis nr 1:
Elvis Costello
En av Sveriges mest oväntade exportprodukter just nu? Jonas Hallberg. Eller närmare bestämt: Jonas Hallberg årgång 1983.
Sverige Television kämpar hårt för att hitta sidointäkter vid sidan om licenspengarna. Just nu får SVT in fyra miljarder i TV-avgifter, men bara en procent av den summa i sponsring och andra intäkter. En hittills blygsam men allt viktigare sidointäkt för SVT är vidareförsäljning av arkivmaterial till utlandet.
Under jord i SVT-huset vid Gärdet i Stockholm finns mängder av TV-inslag med utländska stjärnor som nu kan säljas till DVD-utgåvor och samlingsskivor.
Elvis Costello har gett ut en superb DVD-samling, ”The Right Spectacle” (Warner), med alla hans videor fram till 1994, samt inspelningar från TV-program i England och runt om i Europa.
Costellos allra första TV-framträdande 1977, inspelat för Factory-bossen Tony Wilsons TV-show i Manchester, är rockhistoria i alla bemärkelser. DVD-samlingen avslutas med två låtar från ett TV-program som på omslaget stavas Mandagsboren.
Jo, det är svenska ”Måndagsbörsen”. Helt i linje med ”Måndagsbörsen” ökänt usla intervjuer – Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har fyndat många inslag härifrån till sitt ”100 höjdare!” – dyker plötsligt Jonas Hallberg upp på DVD:n och frågar Elvis Costello om Hunnebostrand och huruvida texten är viktigare än musiken.
Men det är charmig TV. Lättad över att slippa den långa, märkliga svenska programledaren greppar Costello sedan tag i sin gitarr och gör en innerlig version av den då ännu outgivna ”Peace In Our Time”.
Jan Gradvall