Vad händer med din blogg, Facebook och Twitter när du dör?

Vad ska våra anhöriga gör med allt som finns där när vi går bort? Bevara eller radera? Och inte minst: vad vill vi själva att de ska göra? Ett digitalt dödsbo ger upphov till både praktiska och etiska problem. Krönika i DI Weekend, 21/1 2011.

Weekend 21 januari

Krönika

Jan Gradvall

I min dator har jag sparat två skickade mail som jag aldrig kommer att få svar på. Mottagaren är nämligen död. Min vän dog under vår mailväxling. Jag har även sparat hans sista mail till mig, skrivet med en ton så vardaglig att det kunde vara skickat i går. Eller i morgon. Det är som hans röst för alltid finns där i min dator.

Internet har inte bara förändrat hur vi lever. Internet håller även på att förändra hur vi dör.

När någon dog under den analoga eran hade endast de anhöriga tillgång till det mest privata i dödsboet. Det var anhöriga som fick ta ställning till vad som skulle göras med dagböcker, kärleksbrev och skokartonger med fotografier.

Men i dag är sådant ofta digitaliserat. En person som dör i dag lämnar med stor sannolikhet efter sig ett konto på Facebook, där snart hälften av alla svenskar är aktiva.

Kanske har du eller jag även ett konto på Twitter eller fotosajen Flickr. Kanske har vi även en blogg eller en hemsida.

Vad ska våra anhöriga gör med allt som finns där när vi går bort? Bevara eller radera? Och inte minst: vad vill vi själva att de ska göra?

Ett digitalt dödsbo ger upphov till både praktiska och etiska problem. För det första är det bara vi själva som har lösenord till alla dessa tjänster, inte ens våra anhöriga kommer inledningsvis åt dem. Bloggkommentarer och meddelanden på Facebook och Twitter kan komma att fortsätta att publiceras i veckor efter att personen gått bort.

För det andra är det i dag svårare att definiera vem som var personens närmaste vänner. En anhörig som i dag släcker ned en bortgången persons konto på Flickr och Facebook gör det utan att fråga de hundratals digitala vänner där ute som kanske ville ha fortsatt tillgång till de där fotografierna och statusuppdateringarna som minnen.

Många av de 5 000 som följer mig på Twitter vet mer om mitt liv än mina släktingar.

New York Times Magazine hade i början på året en artikel om vad som händer på nätet när vi dör. Tidningen skrev om två exempel där de anhöriga tagit diametralt olika beslut.

Ena fallet gällde en ensamstående 34-årig man som varit extremt aktiv på nätet, med tusentals digitala vänner utspridda över hela världen. Efter hans plötsliga död i sömnen förvandlades kommentatorsfunktionen på hans blogg från ”Varför svarar du inte?” till en interaktiv minnesruna.

Hans två ålderstigna föräldrar, som inte ägde en dator och aldrig läst något sonen skrivit på nätet, valde att låta hans blogg fortsätta vara öppen. För dem blev det ett sätt att vårda minnet av sin son och lära känna nya sidor av honom.

En annan familj tog motsatt beslut när deras dotter dog. De avslutade omedelbart dotterns alla nätkonton, med motiveringen att deras sorg var privat och en angelägenhet enbart för familjen.

Men i inget av fallen visste föräldrarna vad deras barn ville.

I USA har det nu uppstått sajter som The Digital Beyond, Entrustet och Deathswtich vilka kan beskrivas som en slags digitala varianter på Fonus.

På Deathswitch kan man ange alla sina lösenord, därefter får du regelbundna mail varje vecka. Om du efter upprepade påminnelser inte svarar så antar Deathswitch att du dött. Därefter skickar Deathswtich mail till de personer som du angett som dina närmaste. De får sedan dina lösenord och dina önskemål om hur du vill att de ska förvalta dina digitala efterlämningar.

(slut)