Krönika, Dagens Industri
Weekend 5 november
Krönika
Jan Gradvall
Det ena av de två mest vilseledande och farliga orden som används när man talar om utbildning är begåvning. Det andra är talang.
När Stephen Hawking för tre veckor sedan höll ett av sina numera sällsynta föredrag i Oxford gick han också till indirekt attack mot de två orden. Enligt Stephen Hawking har begåvning och talang ingenting med hans framgångar att göra.
Professor Stephen Hawking, född 1942, är en levande legend inom teoretisk fysisk och kosmologi. Men i föredraget i Oxford, som refererades i en artikel i The Times, berättade Stephen Hawking att det inte var han som var ”begåvningen” eller ”talangen” i familjen Hawking. Det var hans lillasyster.
Philippa Hawking lärde sig läsa när hon var fyra. ”Hon var definitivt smartare än mig”. Stephen Hawking själv lärde sig läsa när han var åtta.
Under sin skoltid tillhörde Stephen Hawking alltid den lägre hälften av klassen resultatmässigt. Stephen Hawking kom ändå till slut in på Oxford, men säger att han under hela sin tid på universitet var omotiverad. Han uppskattar att han i snitt bara pluggade en timme om dagen.
Stephen Hawkings uppgivna inställning betraktades inte heller som något som behövdes utmanas av omgivningen. Han var ju ingen ”begåvning” eller ”talang”.
Inom utbildning finns ofta bara två lägen. Som Stephen Hawking själv sammanfattade sin skolgång: ”Du förmodades antingen vara briljant utan ansträngning. Eller att acceptera dina begränsningar och få ett medelmåttigt betyg.”
Följden blev att Stephen Hawkings skolgång kunde sammanfattas av ”an attitude of complete boredom and a feeling that nothing was worth the effort”.
Vad som blev vändpunkten för Stephen Hawking var när han 21 år fick diagnosen ALS, en muskelsjukdom som gav honom en begränsad livstid.
Det var då som Stephen Hawking, under en intensiv forskningsperiod mellan 1965 och 1975, bevisade singularitetsteoremen och strålningen från svarta hål. Men det var också då som han bevisade att hårt arbete och total hängivenhet leder mycket längre än ”talang” och ”begåvning”.
När jag hör Stephen Hawking beskriva sin skolgång, känslan av ”complete boredom”, känner jag igen min egen.
Jag har fått priser som journalist. Men ingenting av det jag uppnått har något att göra med att jag skulle ha någon talang eller begåvning för skrivande. Tvärtom. Jag hade visserligen lätt för mig i skolan, men mina uppsatser i svenska var så temperamentslösa och oengagerade att de skulle kunna ha sövt ned hela kvarter runt S:t Lars skola i Linköping.
I sin bok ”Framgångsfaktorn” (Norstedts), som nu finns i pocket, avfärdar Malcolm Gladwell alla nedärvda egenskaper. Allting handlar tvärtom om det engagemang och den tid man lägger ned på att bli bra på något.
Malcom Gladwells grundregel till framgång är att man lagt ned 10 000 timmar på att förkovra sig i något. Det var också ungefär den tid som jag själv – vid sidan av skolarbetet – lade ned på att i detalj studera tidningar.
Varje gång som utbildning börjar debatteras så nämns orden talang och begåvning. Men dessa omdömen är lika förödande för dem som får dem som för alla som blir utan. De uttrycker att något är statiskt och förutbestämt.
Men Stephen Hawking har bevisat att ingenting – vare sig i skolan eller i universum – är på det viset. Allt och alla är i ständig utveckling.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONVOLUTTEXT
I cd-häftet till Doug Sahm-samlingen ”The San Antonio Hipster”, sammanställd av Lennart Persson, finns en av de bästa texter som Mats Olsson skrivit. En ”Om vänskap funnes” i miniatyr.
BOX
Bruce Springsteen, ”The Promise: The Darkness on the Edge of Town Story” (Sony). Förmodligen den bästa cd-box som någonsin getts ut. Fördjupar och förklarar Springsteens hela konstnärskap.
COMEBACK
Debra Winger. Den självlysande Debra Winger gör efterlängtad comeback i den tredje säsongen av ”In treatment”, serien rullar just nu i amerikansk tv och visas på SVT 2010.
BONUS:
Vad förenar amerikanska tv-serier som ”The good wife”, ”30 rock”, ”Parks and recreation”, ”Community”, ”Glee”, ”Chuck”, ”Lost”, ”Heroes”, ”Numbers”, ”House” och ”Detroit 1-4-7”?
Svaret är att det i samtliga finns karaktärer med indiskt påbrå.
Så sent som för tio år sedan förekom det nästan aldrig karaktärer med indiskt påbrå i amerikanska serier. Producenterna var noga med att ha inkludera grupper som svarta, latinamerikaner, kineser, japaner, men väldigt sällan indier, trots att de varit ett påfallande inslag i gatubilden i många amerikanska städer, inte minst New York.
Undantaget har varit Apu Nahasapeemapetilon i ”The Simpsons”. Men karaktären Abu – vars röst görs av amerikanen Hank Azaria – ligger på gränsen till en parodi i stil med Peter Sellers gamla indiska ”Birdie num num”-karaktär i filmen ”Oh, vilket party”.
Men vad som förenar de indiska karaktärerna i dagens amerikanska serier är att de nästan alla är extremt ambitiösa och inte sällan hyperintelligenta.
Varför denna utveckling? Och varför just nu? En förklaring finns i den Oscarnominerande dokumentären ”Spellbound” från 2002 som handlar om amerikanska skolbarn som tävlar i rättstavning.
Dokumentären visar att påfallande många av de barn som presterar bäst i dagens amerikanska skolor har indiskt påbrå. Barnen föräldrar vittnar också om att de tagit med sig traditionen att plugga stenhårt från sin egen föräldrageneration.
Barack Obamas statsbesök i Indien tidigare i veckan kan ses i ljuset av detta. Indien är i dag ett viktigt land för USA, ledande inom matematik och teknologi. Alla känner också till exempel på ”outsourcing”, företag som flyttar till exempel telefonväxlar och programmering till Indien.
Det finns till och med en ny amerikansk komediserie som heter ”Outsourced” och utspelas på ett callcenter som ett amerikanskt företag förlagt till Bombay.
Jan Gradvall