Skivrecensioner, DI Weekend

Jamiroquai
Titel: Rock dust light star
Skivbolag: Sony
Betyg: 1

När man lyssnar på Jamiroquais daterade funk för dubbelparkerade stadsjeepar och ser den hornmössa som används som logotype slår det en: Nästa gång Jamiroquai bjuds över till Sverige bör det kanske ske i samband med älgjakten?

Jan Gradvall

The Soldiers
Titel: Letters home
Skivbolag: Rhino/Warner
Betyg: 1

Inget land har drivit kombinationen av marknadstänkande, PR-stategier och kommersiell cynism lika långt som Storbritannien, en nation där Simon Cowell har större inflytande än premiärministern. Efter The Priests (tre sjungande katolska präster) kommer nu The Soldiers (tre sjungande soldater i Afghanistan-uniformer). När The Soldiers gick upp på första plats på Englandslistan satte The Guardian rubriken: ”The boyband that’s number one – with a bullet”.

I första låten på sitt andra album lovar The Soldiers att de ska bära varandra om de blir skadade i strid. ”And you will do the same for me”. Resten är en”Lugna favoriter”-liknande mix av moderna doftljusklassiker – ”Have I told you lately”, ”Wonderful tonight”. ”Where a man loves a woman”, ”Yesterday”, ”Your song” – som i detta sammanhang blir exempel på den ultimata cynismen. Konstellationer som The Soldiers och The Priets använder empati på samma sätt som fastighetsmäklare använder sprayburkar med fabricerad bullbaksdoft.

Jan Gradvall

Iggy Pop & James Williamson
Titel: Kill City
Skivbolag: Bomp/Sound Pollution
Betyg: 4

När jag intervjuade Iggy Pop i slutet av 1980-talet började vi tala vi böcker. Iggy Pop tipsade om sina två favoritförfattare för tillfället: Kenzaburo Oe och V.S Naipaul. Fem år senare gick Nobelpriset till Oe, tio år senare till Naipaul.

Som artist Iggy Pop gör allt för att dölja hur intellektuell han egentligen är, men han avslöjar sig när han skriver texter. Ingen kan uttrycka så mycket i två meningar som Iggy Pop. Lyssna bara på ”Kill city” där Iggy Pop sammanfattar sitt dåvarande liv i Los Angeles: ”I live here in kill city where the debris meets the sea/ It’s a playground for the rich but it’s a loaded gun to me”.

Albumet ”Kill city” är ett blåmärke i Iggy Pops karriär. Sångpåläggen gjordes under de helger som Iggy Pop fick permission från mentalsjukhus. Albumet spelades in 1975 men gavs ut först 1977 på litet bolag. Någon tappade bort mastertejperna och tidigare cd-utgåvor har låtit som om någon lagt ett täckte över högtalarna.

Men nu har Iggy Pops vapendragare, gitarristen James Williamson, restaurerat, helt mixat om och vi får samma torra, distinkta sound som de några år senare fulländade på diamanten ”New values”. Förutom det mästerliga titeslpåret tillhör även ”I got nothin’” och ”Consolation prizes” det bästa Iggy Pop spelat in.

Jan Gradvall

Brian Eno
Titel: Small craft on a milk sea
Skivbolag: Warp/Border
Betyg: 4

Brian Eno på Warp. Det känns lite som när David Villa gick till Barcelona. Det var oundvikligt att världens främsta inom experimentell elektronisk musik förr eller senare skulle hamna på det främsta bolaget inom samma område.

Brian Eno har berättat att albumet är inspirerat av att höra Nino Rotas soundtrack till Federico Fellinis filmer innan han såg filmerna. De filmer som Brian Eno föreställe sig var totalt annorlunda. Tillsammans med Leo Abrahams och Jon Hopkins har han nu improviserat fram ett album med ”sound-only movies”.

Resultatet är anmärkningsvackert vackert, lite i samma anda som ”Another green world”, och understryker att professor Eno är mycket mer sentimental som kompositör än han har rykte om sig att vara.

Jan Gradvall

Daniel Adams-Ray
Titel: Svart vitt och allt däremellan
Skivbolag: Lagom/Universal
Betyg: 4

Sommaren 2004 strömmande ”Mister Cool” med den svenska rapduon Snook ut från alla radioapparater. Garanterat ingen kunde då förutse att de två små hiphopmaskotarna i Snook skulle växa upp och bli 2010 års ledande svenska artister.

Oskar Linnros solodebut ”Vilja bli” är redan årets svenska album. Det är naturligtvis djupt orättvist mot Daniel Adams-Ray att använda just det albumet som måttstock för hans egen debut, men i och med att både deras sångstil, gatunärvaro och udda men omedelbara melodier påminner varandra är det oundvikligt.

Och faktum är att ”Svart vitt och allt däremellan” är nästan lika bra som ”Vilja bli”. Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray Adams flyttar fram positionerna för svensk och soul. Jag skäms också för att jag inte upptäckt Snooks suveräna andra album ”Är” från 2006 förrän nu.

Jan Gradvall