Krönika, Dagens Industri

Weekend 29 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Paul McGuinness är sedan över 30 år tillbaka manager åt U2. Men Paul McGuinness största hjälte i musikvärlden är inte Bono utan Ernest Bourget, en fransk kompositör av orkestermusik som ingen längre kommer ihåg.

Men alla i musikvärlden borde minnas vad Ernest Bourget gjorde 1847.

Ernest Bourget satt en dag på en restaurang i Paris när han plötsligt hörde orkestern stämma upp i en av hans egna kompositioner. Bourget blev häpen. Han hade inte fått någon ersättning för detta eller ens blivit tillfrågad.

Bourget löste därför problemet på sitt eget sätt: han reste sig och gick ut från restaurangen utan att betala notan.

Fallet blev en milstolpe som ledde fram till de upphovsrättslagar vi har i dag. I en debattartikel i tidningen Rolling Stone lyfter Paul McGuinness fram Ernest Bourget som en hjälte: ”The modern music industry has a lot to thank him for”.

I vad som är en av årets mest kontroversiella och intressanta texter om musik skriver Paul McGuinness sedan vidare att det nu är hög tid för musikindustrin att protestera på samma sätt igen. Att resa sig från bordet och kräva att den som indirekt tjänar pengar på musiken också tar notan.

Och 2010 års motsvarighet till en restaurang i Paris 1847 är bredbandsleverantörerna.

Paul McGuinness debattartikel har rubriken ”How to save the music business” och är en furiös men mycket välargumenterad attack riktad mot det i Internetvärlden så älskade ordet ”gratis”.

Det upprepas gång på gång att Internet gör att ingen längre kan tjäna pengar på upphovsrättighetsskyddat material. Allting som hamnar på Internet blir oundvikligen gratis, det är ingen idé att protestera mot detta. Den tesen drivs även av IT-gurun och Wired-redaktören Chris Anderson i boken ”Free”.

Men Paul McGuinness påpekar att detta är en myt. De senaste åren har musikindustrins samlade intäkter rasat från 25 miljarder dollar till 16 miljarder dollar.

Under samma tidsperiod har bolag som erbjuder tillgång till Internet fyrdubblat sina intäkter till svindlande 226 miljarder dollar.

Internetleverantörerna vet också vad de säljer. Det främsta försäljningsargumentet är tillgången till musik, filmer, tv-serier, spel. För vem behöver egentligen snabbare till bredband till att bara skicka mail eller att surfa? Svenska bredbandsbolag har till och med bilder på musik- och filmstjärnor i sina annonskampanjer.

Därför, menar Paul McGuinness, att dessa bredbandsbolag nu också måste tvingas betala notan.

Paul McGuinness efterlyser inte lagar om övervakning eller att man ska stämma unga människor som laddar ned. Han erkänner skivbolagens alla initiala misstag, hyllar prenumerationstjänster och i synnerhet svenska Spotify.

Men de synnerligen blygsamma intäkter som musiker får från Spotify räcker inte. McGuinness citerar en undersökning som visar att en miljon människor i Europa som jobbar inom den kreativa industrin kommer att förlora jobben de närmaste åren. Färska siffror från IFPI visar att 95 procent av all musik fortfarande laddas ned utan att upphovspersonerna får ett öre.

Utan att nämna Chris Anderson vid namn hävdar Paul McGuinness att flera av de IT-profeter som i dag använder ”gratis” som ett mantra i sina föreläsningar backas upp ekonomiskt av de stora telekombolagen.

Gratis är i dag en mångmiljardindustri. Några miljoner här och där är ett lågt pris för att upprätthålla den.

+

GRADVALLS VAL

RAPPARE
Gudda Gudda. Nej, det är inte Jojje Wadeinus som gjort en uppföljare till ”Godda Godda”, utan en ung skyddsling till Lil Wayne med ett helt eget uttryck.

DVD
”The Best of Soul Train” (Time Life). Legendariskt musikprogram för soul som sändes i amerikansk tv. Första volymen är rent guld från 1972 till 1979.

BOK
Geoff Dyer, ”Working the room” (Canongate). En skildring av ett liv som ensambarn Gripande utdrag i The Times förra veckan från bok som släpps nästa vecka.

+

BONUS NR 1:

Varje gång den amerikanska kabelkanalen HBO numera har premiär på en ny teveserie är det mycket lätt att förutsäga vad som kommer att hända i svensk media. Alla tidningar slår på stora trumman om ”den nya succéserien från USA”. Och frågar sig samtidigt varför såna här serier inte görs i Sverige.

Exakt så har det också blivit inför att Canal+ på måndag har premiär på ”Boardwalk Empire”, en ny storsatsning från HBO om 1920-talets förbudstid i USA som producerats av självaste Martin Scorsese. Canal+ har även lagt ut spellistor på Spotify med ”musik från det glada 1920-talet” för att man ska komma i rätt stämning.

Men succéserie är ett subjektivt begrepp som blir väldigt missledande när det gäller HBO-serier som ”Boardwalk Empire” och föregångare som ”Sopranos”, ”The Wire” och ”Six feet under”.

”Sopranos” hade i snitt tio miljoner tittare vilket ska jämföras med de reklamfinansierade kanalernas största serier som ”Citykatuen” och ”CSI” vilka nått upp till 25-30 miljoner tittare.

HBO:s tittarsiffror blir ändå blygsammare om man tänker på att det bor 310 miljoner människor i USA. Jämförelsen med svenska kanaler blir därför skev. Att lägga ut mångmiljonbelopp på serier som når tre procent av befolkningen är inte möjligt.

”Sopranos” är ändå den HBO-serie som haft överlägset flest tittare. ”Boardwalk Empire” hade knappt sex miljoner tittare vid premiären i USA, men tappade en tredjedel till andra avsnittet. Den extremt kritikerhyllade ”The Wire” var periodvis nere i så låga tittarsiffror som 1,2 miljoner.

En ny succéserie från HBO? Nej, däremot en ännu en originell teveserie producerad av en abonnentfinansierad tevekanal som inte är beroende av reklamintäkter utan kan tänka långsiktigt.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

När filmen ”Dum och dummare” hade premiär så sattes nivån redan med titeln. Nej, det gick inte att göra dummare humor än så här. Men ”Jackass 3D”, som får svensk premiär nästa fredag, sänker ribban ytterligare. Titeln på denna film kunde ha varit ”Dummast”.

De senaste åren har det talats om att 3D-tekniken ska rädda biografer och utveckla filmkonsten. Men ”Jackass 3D” – som gick rakt upp som etta på biotoppen i USA och förmodligen lär göra det även i Sverige – visar vad 3D allra enklast kan användas till: att göra det ännu roligare att se människor rusa runt i gorilladräkter och trilla och slå sig.

När vi i framtiden skriver historien om populärkulturen på 2000-talet går det heller inte att hoppa över ”Jackass”. Bland ”Jackass”-fansen anses denna tredje film vara den bästa sedan den första långfilmen 2002. Men som sajten Film Junk skriver: ”If you thought the first two films were an affront to humanity, well, I don’t think this will be the movie that changes your mind”.

Jan Gradvall