Skivrecensioner, DI Weekend

Miles Davis
Titel: Bitches Brew (Deluxe Box Set)
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

I 25 år har jag varit rädd för ”Bitches brew”. Jag köpte den i samma period som när jag i 20-årsåldern upptäckte Miles, men efter en halv lyssning blev jag så orolig och nervös av musiken att dubbelalbumet sedan dess blivit stående ospelat i hyllan.

”Bitches brew” kändes som Ernst-Hugo Järegårds karaktär i Stig Larssons pjäs ”VD”. Om jag öppnade dörren skulle hela min tillvaro ifrågasättas och raseras.

I samband med denna nyutgåva, en box med dubbel vinyl, tre cd och en dvd, tankade jag över ”Bitches brew” på min iPhone och tog med den som enda musik på en arbetsresa. Efter en stunds tvekan på Arlanda Express trillade polletten ned på Heathrow Express.

Rosettastenen som fick mig att förstå Miles Davis jazzrockhieroglyfer är ”Spanish key”, en låt som bland boxens extramaterial finns i en singelversion som är nedklippt från 17.35 till 2.51. Efter att lyssnat på den en halvtimme i sträck öppnade sig hela albumet.

Skillnaden mellan den korta och långa versionen av ”Spanish key” visar även producenten Ted Maceros nyckelroll. Kompositionerna skapades till stor del vid klippbordet, med en ”cut & paste”-teknik som påminner om dagens Word-program.

”Biches brew” spelades in den sista hösten under det turbulenta 1960-talet.
Miles Davis, som enligt egen utsago ändrat kuren på jazzhistorien ”fyra eller fem gånger”, styrde sin musik mot Mati Klarweins omslagsmålning. Konvolutet är centralt för skivan. Rapparen Nas säger att han började lyssna på Miles enbart på grund av omslaget till ”Bitches brew”.

Jan Gradvall

Bryan Ferry
Titel: Olympia
Skivbolag: EMI
Betyg: 3

Med tanke på hans stenade sångstil kunde man tro att han stavade sitt namn Brajan Ferry. Men dimmighet och dunkelhet har alltid varit ett medvetet val och ett signum för Bryan Ferry.

För har han inte alltid låtit som han blivit kvarglömd i ett bås på en glamourös nattklubb långt efter att alla andra gått hem? Vi vet till och med hur han ser ut när han sitter där. Smoking, något sliten efter för många kemtvättar, med flugan uppknuten. Och spår av läppstift på kragen.

Under 2000-talet har Bryan Ferry försökt åla sig ur sin gamla smoking. På sitt senaste album tolkade han till exempel Dylan. Men på ”Olympia” är Bryan Ferry tillbaka på den nattklubb där han är mantalsskriven. Första raden lyder inte för inte: ”In a discoteque at dawn”.

Jan Gradvall

Elvis Costello
Titel: National ransom
Skivbolag: Decca/Universal
Betyg: 2

Elton John & Leon Russell
Titel: The union
Skivbolag: Mercury/Universal
Betyg: 2

Om man hade påpekat det i slutet av 1970-talet hade man blivit hängd i en lyktstolpe utanför skivaffären Pet Sounds. Men det finns faktiskt stora likheter mellan Elvis Costello och Elton John.

Båda är engelsmän som bakom sina glasögon hela tiden sneglat mot sina musikaliska hjältar i Amerika. Drömmen om Amerika har närt några av deras bästa album men också några av deras sämsta.

På senare år har de också blivit goda vänner. Det var Elton John som kom med idén till Elvis Costellos teveserie med intervjuprogram. Nu har de även parallellt spelat in nya album med T Bone Burnett som producent. En av deras amerikanska hjältar, den Sauron-like Leon Russell, samarbetar med Elton John och gästspelar även på Elvis Costellos album.

För Elton John kan det tyckas vara ett steg framåt. Precis som Kate Mossman påpekade i The Times verkar Elton John ha skrivit samma sång sedan 1992. Men vem vill egentligen höra Elton John hylla rotmusiklegender som Jimmie Rodgers?

T Bone Burnett hyllas slentrianmässigt som producent, men han är dåligt sällskap för både Elton John och Elvis Costello. Burnetts misstag är att han inte bromsar deras drömmar utan låter dem ta sig sina tjocka engelska glasögon och förvandlas till amerikaner fullt ut.

Här finns ingen låt lika excentrisk som ”Bennie and the jets” eller ”Red shoes”. Däremot får vi två alla album fyllda med låtar som vill vara eftertextsmusik till HBO-serier.

Jan Gradvall