Skivrecensioner, DI Weekend

Shakira
Titel: The sun comes out
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

”You can’t judge a book by the cover”. Det är en väldigt bra låt som Willie Dixon skrev till Bo Diddley. Det är också en bra beskrivning av mångas missbedömning av Shakira.

När jag var redaktör för SVT:s musikdiskussionsprogram ”Studio Pop” lät vi panelen utvärdera en konsert med Shakira. Vi möttes av ett fullsatt Globen med unga och gamla som viftade med colombianska flaggor.

Konserten bröt mot alla förväntningar både vad det gäller dramaturgi och musikblandning. Shakira är född i Colombia men hennes föräldrar har libanesiska, katalanska och italienska rötter. Allt det hörts i hennes musik som på scen berikades med allt från magdans till utflykter i arabisk musik, flamenco, hiphop och reggae. Det kändes som att under två timmar se världen med Shakiras ögon.

Det var därför oerhört frustrerande när Shakira som gäst hos ”Skavlan” inte fick en enda fråga om sin musik, utan förhördes om varför hon har så lite kläder på sig i sina videor.

Nya albumet är Shakiras bästa hittills med gäster som engelske rapparen Dizzee Rascal och hiphopbandet Calle 13 från Puerto Rico. När Shakira för första gången gör en cover väljer hon ”Islands” med The xx, en låt från det sublima moderna popalbum som vann årets Mercury Prize.

Jan Gradvall

Magnetic Man
Titel: Magnetic Man
Skivbolag: Sony
Betyg: 1

När drum and bass var som störst i mitten av 1990-talet, en genre som frodades på klubbar genom obskyra maxisinglar, var förväntningarna extremt högt ställda på ledstjärnan Goldies debutalbum. Äntligen skulle drum and bass nu ta steget över till albumformatet. Men Goldies debut ”Timeless” var ett episkt magplask, ett bombastiskt dubbelalbum helt utan den nerv och råhet som gett drum and bass dess ryktbarhet.

Lite så känns det nu när tre fixstjärnor inom dagens motsvarighet till drum and bass, dubstep, albumdebuterar med supergruppen Magnetic Man. Albumet är överproducerat, bitvis närmast symfoniskt till karaktären och saknar helt den asfaltsförankring som präglat den dubstep som framförallt Benga och Skream gjort tidigare.

När John Legend gästar på en skiva är det också ett tecken på att den har noll undergroundförankring.

Jan Gradvall

Sonic Surf City
Titel: Pororoca
Skivbolag: Killer Cobra/Sound Pollution
Betyg: 3

Ceilidh Productions var ett minimalt men maximalt inflytelserikt skivbolag i Norrköping som var verksamt mellan 1986 och 1997. Förutom sitt eget surfband Sonic Surf City gav ägaren Ola Hermansson ut debutsinglarna med The Cardigans och Brainpool.

När Ola Hermansson gick med på att släppa The Cardigans till Ola Håkanssons nystartade och hårdsatsande Stockholm Records skrev han på ett kontrakt som blivit legendariskt i svensk musikhistoria. Enligt kontraktet, som då närmast betraktades som symboliskt och en kul grej, får Ola Hermansson en procent på The Cardigans intäkter under all framtid.

Men när The Cardigans mellan 1995 och 1998 blev ett världens största band så ledde den procenten till att Ola Hermansson fick sin försörjning tryggad. Han tog pengarna, flyttade till San Diego och satsade på sin forskarkarriär.

När han nu återupplivar sin egen grupp Sonic Surf City låter det som ingenting har hänt. Sonic Surf City gör surfmusik på samma sätt som Ramones. Det släpps alldeles för få album där sex låtar är under två minuter. Den allra kortaste, ”I am a banana”, är 34 sekunder.

Jan Gradvall

Morrissey
Titel: Bona Drag
Skivbolag: Major Mini/EMI
Betyg: 4

När vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in” visades utomlands fick den titeln ”Let the right one in”. Den amerikanska nyversionen, som just nu går på bio i USA, heter bara ”Let me in”. Men den korrekt översatta titeln hade i båda fallen varit ”Let the right one slip in”, den låt av Morrissey varifrån den Morrissey-besatte John Ajvide Lindqvist tog namnet till romanen ”Låt den rätte komma in”.

En längre och outgiven version av den obskyra ”Let the right one slip in” är också ett av de sex bonusspåren när den 20 år gamla samlingen ”Bona drag” återutges med nytt omslag. Perfektionisten Morrissey har bytt typografi och låtit jackan på omslaget bli svart i stället för röd.

Alla de sex bonuslåtarna är anmärkningsvärda. Här finns ”Lifeguard on duty” med en av de svartaste och smartaste texter som Morrissey skrivit. Vi får även demoversionen av geniala ”Please help the cause against loneliness”, en låt som Morrissey gav bort till Sandie Shaw.

Jan Gradvall

+

PLURAS MÄSSA

Det är inte alla som känner till det, men parallellt med sin vanliga utgivning på storbolaget EMI har Plura Jonsson och Eldkvarn under 2000-talet spelat in mässor i Annedalskyrkan i Göteborg som getts ut på lilla Zebra Art Records.

Mässorna består av svenska kyrkans liturgi sammanflätad med Eldkvarns musik
Eldkvarn väljer ett urval av sina gamla låtar, men arrangemangen är nya, luftigare och mer sparsmakade, utan rocktrummor. Fokus hamnar därmed ännu tydligare på Pluras texter.

Albumet ”Kärlekens väg”, som ges ut nästa vecka, avslutar en trilogi som inleddes med ”Kärlekens törst” (2000) och ”Kärlekens låga” (2006). Denna avslutande del av Annedalsmässorna får en extra laddning då den spelades in den 12 mars i år, dagen efter att Plura arresterades för kokaininnehav i Göteborg.

Skivbolaget Zebra Art Records drivs av Valle Erling, prästson, läkare och musiker på egen hand. Valle Erling skriver om skivan: ”Kyrkan var Eldkvarns hem denna kväll.” Plura själv har sagt: ”Om inte jag ryms i kyrkan, vem ryms då där?”

Konserten bandades i en enda lång tagning. Uppenbart tagen av allvaret – och medveten om att utanför kyrkoportarna väntar skammen och domen – sjunger Plura Jonsson bättre någonsin. Musiken lyfts även till nya höjder av Kattis Olsson Lundberg på fiol.

Mitt bland Eldkvarn-klassiker som ”Alice” väver man in ”Chevrolet”, en svart, psalmliknande låt från albumet ”Pluralism”, med en text som nu verkar skriven just för det här tillfället. ”Fader av allting, fader av himmel och jord/ Fader av solen/ och dagen jag blev gjord”.

I morgon, lördag, är Plura dessutom aktuell i TV4:s nya artistprogram ”Så mycket bättre,” som av trailern att döma kan bli vinterns mest bisarra program.

Under en vecka i somras sammanfördes den milt uttryckt omaka konstellationen Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter, Thomas Di Leva, Petra "September" Marklund, Christer Sandelin och Plura Jonsson i ett hus på Gotland. Förutom att leva ”Stjärnorna på slottet”-liv tolkar de även varandras hits. Det är med både förväntan och fasa man ser fram emot att höra Lill-Babs sjunga Plura. Eller att höra Plura sjunga Christer Sandelin.

Jan Gradvall

+

DYLANS MONOBOX

Ett faktum som länge tystats ned: All musik som spelats in före 1968 låter bättre i mono än i stereo.

Men efter att monoboxen med Beatles blev fjolårets sensation i musikvärlden är det nu fler och fler som gör den insikten. Nu har även en Bob Dylan gjort en monobox som är utformad på exakt samma sätt som Beatlesboxen.

”Bob Dylan The Original Mono Recordings” (Sony) innehåller Bob Dylans åtta första studioalbum, från ”Bob Dylan” från 1962 till ”John Wesley Harding” från 1968. Alla förpackade i förminskade kopior av vinylomslagen, inga fula plastaskar som förstör känslan.

Rockkritikernestorn Greil Marcus påpekar i boxhäftet att nästan alla som köpte dessa Dylan-album på sextiotalet också enbart hörde dem i mono. Stereoversionerna var mycket dyrare – fyra dollar i stället för tre dollar – och var dessutom mixade utan Dylans egen inblandning.

Greil Marcus skriver att första albumet ”Bob Dylan”, i stereoversionen innebar en uppdelning med ”the guitar over here and the voice over there, with the feeling that neither were quite there at all”.

Boxhäftet till Dylans monobox påminner även om att uppfinningen stereo på 1960-talet var en något som i första hand marknadsfördes av tidningen Playboy. Att skaffa en stereoanläggning var ett livsstilsval, ett sätt att visa sin status och raffinerade smak, ungefär som dagens kök med kök med teppanyakihäll.

Men de allra flesta lyssnade i själva verket på musik från en enda högtalare – precis som vi återigen gör i dag, genom de transistorliknande högtalarna i datorer och mobiler.

Monotrenden sprider sig nu även i musikvärlden. Monoboxar med Roy Orbison och Phil Spector släpps 2011. Inom kort släpps även monoversioner av Yardbirds ”Little games”, John Mayalls ”Bluesbreakers with Eric Clapton” och The Doors debutalbum. Ray Manzarek i The Doors säger att det är mer attack i monoversionen. ”Det är som att få ett spjut i pannan”.

Amerikanska skivbolaget Sundazed har specialiserat sig på monoutgivningar och har sålt tiotusentals exemplar av av Jefferson Airplanes ”Surrealistic pillow” och Traffics ”Heaven is in your mind”. Sundazed-ägaren Bob Irwin säger till tidningen Rolling Stone: ”När ett band spelar live så hör du inte sången komma från den vänstra högtalaren och musiken från den högra. Om du vill höra ett band spela tillsammans, det är mono”.

Jan Gradvall